Ulla-Brittas Blog

Jag velar och ingen tycks kunna ge mig något råd… Hade bestämt mig för att åka in i går morse men då slog det mig att jag aldrig läst biverkningar för nya hormontabletten som de började ge mig på sjukhuset och därav blev det inte riktigt ordning som jag faktiskt brukar ha på såna saker.

Jag läste och läste och av typ 20 olika biverkningar från vanliga till ovanliga hade jag väl 14… Bland annat kunde man få feber och hög feber! Då kröp jag ner i sängen igen och drog täcket över huvudet! Man vill ju inte åka in där i onödan och speciellt när läkaren inte alls reagerar på alla mina symtom, som jag i och för sig tycker är märkligt. Det är ingen ovanlig tablett jag fått så för henne borde biverkningarna vara vanliga eller i alla fall inte ovanliga. Man blir ju orolig när man går med 39 grader i nästan en vecka…eller det är den tiden jag tagit den. Tidigare hade jag heller ingen ork så det troliga är att den hoppat mellan 37,5-39,2 under hela tiden jag varit hemma.

Lungan känns som tidigare, det är trögt med andningen men ingen kvävande känsla om jag sitter och lägger mig försiktigt. För störtar jag bara omkull i plan säng utan hög kudde då blir det väldigt jobbigt…eller det går inte. För mig tyder det på vätska, men hur mycket är det ingen som vet. Så nu har vi bestämt att skulle febern gå upp över 39,5 då åker vi till akuten eller om jag får väldigt svårt med andningen.

 Jag har så mycket jag vill göra och så orkar jag inget, jätte irriterande. I morgon ska jag sy lakan till Linas babykorg, det har nu legat här och samlat damm ända sedan Maja och Fredrik var hemma. Sedan skulle jag städa lekstugan så den är lekbar, inte bara står där för inget. Rolf tycker det är jätte bra att ha trädgårdsmöbler där på vinter...det finns andra ställen tycker jag.

Sedan ville jag slipa dörrar och måla dem, alla dörrar i undervåningen….gissa hur det kommer att gå med den idén?? Det blir nog bara pannkaka om inte Rolf gör något också. Fast han ska träna hundar nu för kommande prov och det går nog före dörrarna. Jag vill ju att ALLT ska ske…inte sitta och lata sig. Jag som inte ens orkar sitta utan ligger!

 Men i morgon är det lördag och marknad i Havdhem. Vi får se om jag kan orka mig ut, fast det är tveksamt ens med rullstol…faktiskt. Feber och ork får avgöra! Men Monas goda tomater är slut IGEN...så vi behöver köpa lite. Jag äter dem som godis, det är ofta det enda jag vill äta. Vi kan ju inte räkna med att få hela tiden, man vill ju inte vara en gam....eller vad det heter! Nu sova...hoppas jag.

Lite segt och huvudvärk har jag haft idag...även lite ont här och där som jag inte riktigt brukar. Har tagit rätt många extra morfin utan något vidare bra resultat. Men nu kom jag på att jag kanske skulle kolla tempen innan jag tar kvällsdosen eftersom jag frös så väldigt. Fu bubblan 39`jag som aldrig har feber...fast jag hade lite små febertoppar när jag var inlagd men aldrig över 38,2 eller något sånt.

Jag får nog åka med Kristina in till Akuten i morgonbitti om inget drastiskt händer under natten. Hon ska in med sin bil på verkstad och kunde då skjutsa dit mig om jag kände att det behövdes...men det trodde jag inte, det blev nog bättre... men jag har nog ändrat mig nu. Ja, ja det är några timmar till innan jag måste bestämma mig. Jag är nysnaggad så ingen känner väl igen mig om det är fördel eller nackdel vet jag inte och inte bryr jag mig heller. Det är såå skönt att fått av allt semesterhår, det började bli helt ohanterligt.

Hör av mig när jag har något nytt att rapportera!

Nu är det 1 september och det är väl den första höstdagen eller?? Om man ska se till vädret så är det så för idag är det grått. Alla andra dagar har varit soliga men inte idag.  Jag har sovit rätt okej men känt mig tungandad... Frågade Rolf om han hört något speciellt fast det hade han som tur var inte gjort. Men det är som om högerlungan är "tung"...typ som en stor klons som ligger där inne. Jag tror det är rätt mycket vatten där inne redan, men det får vara så några dagar till.

Nu börjar jag som inte varit ett dugg orolig över svininfluensan bli lite halvnojjig. Ska man våga krama folk som kommer på besök eller ska man bara säga hej på avstånd?? Jag är ju dödligt rädd för att få den eller en vanlig flunsa. Det var ju nu konstaterat hörde jag på radion att en man i Uppsalaområdet dött av svin-flunsan. Men vad hade han för annat? Han tillhörde tydligen någon riskgrupp, men de säger inte vilken...dåligt tycker jag. Varför kan de inte säga vad han mer hade, det spelar väl inte någon roll... kanske spelar det heller ingen roll vilken riskgrupp han tillhörde för ALLA kan få det i alla fall. Ä detta kan man vrida och vända i det oändliga utan att komma till ett svar.

Jag får ta mig en funderare på detta med kramar eller inte... en sak med människor man träffar ofta men de som bara dyker upp med halvår eller års mellanrum kan ju vara trevligt att få ge en kram eller hur?!

Något jag vill att ALLA ska göra är att tvätta händerna som om de är bakterierädda och använda handsprit!!!
Handsprit låter uttorkande men det är inte så. Jag frågade personalen om det när jag låg inne för de tog utan att de tänker på det en skvätt i handen innan de lämnar rummet - ALLTID.




De sa att det snarare är så att när de jobbat många dagar på raken kan känna att det är helt klibbigt av fett på händerna. Så köp och använd! Gjorde alla så skulle förkylningar och magsjukor nästan inte finnas.

Ja nu sitter jag här en liten stund igen och funderar på varför jag inte har någon ork.... Kan någon tala om för mig varför kroppen inte vill så som jag vill = mycket!!!

Rolf kom just hem och har nu gett hundarna mat medan jag ska försöka få till ett papper som ska skrivas ut så att det går att se/läsa vad det står på det. Hm...får väl ta och göra ett ordentligt försök. Annars har jag inte gjort någonting idag mer är vilat, pratat i telefon och vilat igen!

På eftermiddagen såg jag en stund på Glamor tror jag det heter...ett evighets prog./serie. Det har nog gått på Tv sedan 80 talet för jag minns att min kompis Giggie alltid bandade avsnitten som hon missade dem. Det gick då på en kanal som vi inte hade så jag var inte så hemma i vad det handlade om. Men sedan såg jag på det i början av 2000-talet och sedan inget MEN kan ni tänka er ALLT ser likadant ut, till och med människorna, de har inte ens blivit äldre. Jo barnen har blivit vuxna eller nästan men deras Barbie kopior till mammor och Ken kopior till pappor har stannat helt i utvecklingen. Det finns inte en antydan till häng varken i ansiktet eller någon annan stans....hur gör de????? Men de kanske är konserverade på något vis...eller frystorkade mellan avsnitten eller så är det så enkelt att de gjorde flera 1000 avsnitt så det skull räcka i 50 år framöver! Ja, så måste det vara!!

Tyvärr är jag varken uppstränad eller frystorkad utan här får man en chock varje gång man tittar sig i spegel. Nej nu skojjar jag bara för jag blir faktiskt GLAD varje gång jag tittat mig i spegeln för det betyder att jag är på benen!

Nu till utskriften!

Ja nu känner man sig nervös över att få åka in igen… har för säkerhets skull packat väskan (så som gravida gör, fast detta är ingen glädjens väska utan en deppig en) i kväll för att vara redo. I morse när vi satt ute i solen och åt scones med ost inne i, jättegott . Ja vi satt där och jag sa att det nog var så att jag har varannan dag, igår skit och i förrgår okej…men det skulle jag aldrig sagt. För rätt som det var bara tryckte det till i övre delen av bröstet och jag slängde mig ner på stenplattorna. Det kändes jätte äckligt, inte ont utan bara bubbel och tryck. Rolf fick lämna mig bara så han kunde hämta ett glas vatten för att svälja en lugnande piller som jag som tur var hade i fickan. Sedan låg jag väl där i 30 min och sedan in i köket på soffan.

Det var nu så att jag påbörjat för bullbak…innan jag störtade. Rolf tyckte att vi skulle slå ut det men jag sa att  det skulle säkert gå bara jag fick vila en lite stund till och sedan fick han hjälpa mig att plocka fram sådant som jag kunde behöva.

Men 2 timmar senare var en satts äppelbullar +  en satts blåbärsbullar klara! Rolf fick grädda dem för det orkade eller rättare sagt vågade jag inte föra det också…man ska väl inte utmana kroppen för mycket. Hur som helst så är jag och har varit i flera dagar snurrig, yr….lite som typ bakis eller som man känner sig efter man varit åksjuk.

Jag förstår inte varför det känns så, trodde först att det kanske var för att jag haft Revaxör i ena örat och sedan spolat ur det(vaxpropp)för då brukar man kunna bli snurrig en liten stund. Men inte i flera dagar!!  Trotts detta så blev det varken bättre eller sämre…kanske sämre. Men det skulle å ena sidan inte kunna påverka så länge. Det känns även nu när jag sitter här och skriver. Sedan kom det en annan känsla ikväll…inte lika bluddrigt som på förmiddagen men ändå konstigt. Jag har ingen riktig ork, fast jag vill hur mycket som helst. Blir även lite rädd för att vara ensam, men det finns lugnande piller att ta och telefoner att ha i fickan så jag ska inte behöva ligga och "typ dö" här i ensamheten. Har lagt in närmaste grannen på mobilen om i fall att – man vet aldrig. Men nu ska jag gå till sängs och hoppas få sova en lång slapp natt. Ska nog ta ett par piller för att vara riktigt avslappnad. Jag ska använda dem när jag behöver och i detta lägen anser jag att de behövs eller hur!?

Blir nog säkert bättre i morgon igen. Då ska jag sy lakan till babykorgen! Något kul vill jag också göra eller bara kanske…fast det få i så fall bli något smått och gått som inte kräver tunga lyft.

Ja så är man hemma igen efter en 12 dagar lång inläggning på en mycket trevlig avdelning! Personalen var jätte gullig och jag kunde inte haft det bättre. Tiden gick heller inte långsamt som jag trodde den skulle göra. Fick besök lite då och då + att jag fick byta rum 3 gånger! Första gången för att få ljus och vacker utsikt över havet, andra gången till ett rum med både utsikt och egen ut/ingång så Rolf kunde ta med hundarna in och fika. De var hur bra som helst och allt tyckte sååå synd om mig....vilket ibland kan kännas lite skönt.
Man vill inte att det ska bli för duttit men lite känns rätt skönt, även en "kärring" kan känna sig liten och hjälplös ibland.

Hur som helst så gav min läkare Johanna upp till slut. Hon hade gett sig fasen på att det skulle gå att tömma lungsäcken på vätska och luft men till slut så sa hon att nu har vi gjort ALLT + lite till. De började med att sätta in ett drän i lungan som var tjockt som ett finger och denna gick inne i lungsäcken på framsidan av lungan ca.20 cm. När det inte fick bort allt så vred de över dränet så det låg på baksidan av lungan, vilket var mycket skönare för det kändes inte lika mycket. När det inte heller hjälpte stoppade de in ett tunt drän + att det tjocka var kvar.... nej det gick inte. Då beslutade de sig för att dra dessa båda och lägga in ett helt nytt tjockt drän  som då skulle hamna perfekt där det såg ut att finnas mest med vätska kvar.

Där i mellan sprutades ett ämne som skulle lösa upp alla små tunna väggar/fack som bildats i lungsäcken för att spara på vätska och luft. För varje gång fick jag mer och mer ont. Sista (3 gången) försöket gjorde väldigt ont och det kom rött och mycket ut i min fina låda som jag var kopplad till hela tiden + en slang i väggen. Men hur som helst så fanns det lite kvar både av luft och vätska men det var i stort sett tomt så då ville hon se om lungsäcken höll formen ...eller hur det nu var.... och det gjorde den inte. Om man har en påse med vatten i stående på ett bord så blir den till slut missformad nere i botten och det är vad som hänt med min lungsäck. De väggarna har kommit för långt i från varandra och kommer inte att kunna hitta varandra så att de skull kunna limmas i hop. Det skulle bli ett lite fack nere i botten som inte går att limma, där kommer vätskan att samlas vilket i sin tur gör att när det fylls på mer och mer så släpper limningen även uppåt och då är allt ogjort. Risken för jobbiga komplikationer är väldigt stor och det sa jag NEJ TACK till! Ingen försöks råtta här inte....det räcker bra som det är.

Så nu är jag tillbaka på typ...ruta 2 eller nått. De har tömt bort i stort sett all vätska som nog handlar om 4-5 liter....helt otroligt och nu får vi vänta och se hur snabbt det rinner till. Ska tillbaka om 14 dagar för att kolla läget och skulle det fyllt på mycket till dess så måste de hitta på en ny lösning.

Man ska inte ge upp men visst känns det hopplöst, detta skulle bara ta 2-3 dagar och blev nästan 14 utan att vi fick något gjort. Jag har inte ont i lungan men det känns så klart att det suttit ett tjockt drän där. Jag säger att det känns som om någon tryckt in en 5 cm lång pinne rakt in i mellan revbenen när man lägger sig på rygg. Men det är svullnaden som kommer gå tillbaka rätt snart - hoppas jag.
Jag har väldigt dålig ork. Kände mig jättepigg...som vanligt när Rolf skulle hämta mig men kände snabbt att så var inte fallet. Jag orkar INGENTING....blir jättetrött av allt. Orkar nästan inte prata i telefonen, men det blir snart bättre. Det har börjat sörpla och låta i lungan idag....hoppas det är något tillfälligt för så har det varit medan jag låg inne också.

Nu ska jag sova en stund till hundarnas stora glädje! Fast de har blivit så lugna mot tidigare och det är väl för att de vant sig med att vara ensamma. Stort tack till Emelie och hennes kille som varit här och lekt med gänget mitt på dagen. Tack, tack för alla kommentaren, hälsningar och sms!

Det värmer och hjälper när det är jobbigt, för visst har jag jobbiga stunder det går inte att förtränga och blunda hela tiden även om man försöker!

Stor Kram till er! 

En liten rapport om läget. Idag blir jag inlagd för tömning av min dumma lunga. Den har på drygt 14 dagar fyllts på med nästan lika stor mängd som när vi kom hem från semestern. De har nu beslutat sig för att göra en limning av lungsäcken =de två hinnor som ligger runt lungan ska limmas ihop så att det inte kan bildas vätska där. Jag är väääldigt nervös och hatar denna tömning men förhoppningsvis är det sista gången. Denna limning låter inte heller smärtfri....de sprutar in kemikalier efter att de tömt och torkat "säcken". Dessa kemikalier ska få till en retning i lungsäcken som gör att de dras emot varandra och ¨på så vis limmas i hop. Jag vet hur hemskt det är när det blir "torrt" ...förut - kändes som man skulle brinna upp när man tog ett andetag.... Men, men detta kanske inte alls är på samma sätt...(hoppas, hoppas...)
Nu i duschen och sedan en pyttefrukost (som vanligt) och min lilla packning med en halvkass cd spelare...skulle behöva även en ny sådan...allt känns som det går sönder denna sommar.
Jag hör av mig här när jag kommer hem och annars finns jag på sms för er som brukar använda er av denna "braiga" uppfinning!
Jag ska vara inlagd ett par dagar eller så länge det behövdes för att allt skulle vara okej.

Så ha det bra och njut av era friska kroppar medan ni har dem man vet aldrig när man drabbas av något skit! Ingen kan försäkra sig emot detta hur rik man än är...inte ens de som sover i syretält går säkra - Tänker på en viss sönder opererad stackare...gissa vem?!

Sedan har det nästan gått en vecka och jag har fortfarande lite ont av denna tömning och i helgen har jag bara mått skit. Tankarna går runt i huvudet, har cancern satt fart nu igen eller är det bara lungan som spökar?? Det har hängt ihop hela tiden förut så antagligen gör det så nu också. Jag som bad att få göra ett uppehåll att vi skulle hoppa över sommarens röntgen som skulle varit i juli men eftersom det stått stilla så länge ville jag ha en lugn och skön sommar....kanske var en dum önskan men samtidigt så HAR jag haft en lugn och skön sommar som jag inte fått om det nu skulle visa sig att det ska börjas med ny behandling. Jag tror inte det spelar så stor roll i det stora hela - jag försöker åtminstone att intala mig det!

Ingen kommer någonsin att veta det rätta svaret ändå så vi får ta det som det kommer.

De har skyndat på allt nu och i stället för läkarbesök i slutet av sept. blir det nu i mitten av aug. och de hoppas på att röntgen ska hinna ta mig innan så att jag då får svar på vad som händer i min kropp.

Jag har haft otur med mina "maskiner" på resan. Först havererade datorn när den skulle rensas och gick inte att rädda. Sedan hade kameran börjat krångla när vi åkte och det blev värre och värre så nu har jag varken lilla datorn eller kameran....känns rätt jobbigt. Mycket därför som jag inte bloggat för jag orkar inte sitta vid denna gamling även om jag har en skön stol. Denna långa avhandling har tagit hela dagen att skiva.

I kväll har vi friterat färskpotatis och ätit varsin biff till det. Näst sista portionen tryffelsmör fick också sätta livet till ...det är sååå gott.  Sedan ett glas rödvin och middagen är fulländad! Som vanligt äter jag bara halva...det går bara inte mer hur gott det än är.  Hoppas det vänder igen för det brukar variera lite. Vissa perioder går det att äta lite mer och ibland ännu mindre. Men så länge jag får i mig som nu är det inget problem.

Nu är det bara två dagar kvar av Rolfs semester, jätte tråkigt fast Maja och Fredrik kommer på måndag så då händer det lite mer här igen. Men först ska vi en vända till stan på fredag!

Oj en sådan slöfock jag är på att skriva här och överallt.... hoppas jag bli bättre på det för detta är ju min "dagbok".

I kväll ska Jimmie (Linas kille)tömma min dator och se om det går att få ordning på den. Den har nämligen blivit konstig efter alla virus kom på den. Men nu är det alltså dags för en totalrensning! Allt ska bort så i går kväll plockade jag över allt på en ubs...uvs..usb-minne/sticka för att jag ska kunna lägga tillbaka det sedan. Sedan skulle jag inte röra det utan det skulle stängas ner och plockas ur MEN när jag vaknar har jag dragit ut den under natten.... Jag är inte pålitlig, hoppas nu bara att jag inte förstört något. Jag har gjort flera konstiga saker på senaste tiden när jag sovit så i fortstättningen får jag se till att inte ha saker som jag kan förstöra i närheten. Förra veckan skulle jag ta mina piller när jag vaknade efter min em vila men det var tomt i asken...då visar det sig att jag tagit dubbeldos! Jag fick först lite panik, jag som skulle förbereda flytt av en valp+packa inför våran resa dagen därpå... Trodde jag skulle bara somna för så hade det blivit en gång tidigare när jag tog för mycket. MEN konstigt nog tog det flera timmar innan jag kände något, dessutom fick jag mer ont än vanligt och vågade inte ta de mer direktverkande pillren. Men till slut fanns det inget val jag var bara tvungen att ta en ordentlig dos för att kunna göra något alls. Trodde detta var en engångshändelse men nu efter denna sticka känner jag att jag är inte pålitligt.

Ja nog om detta! Nu lite om katten Ronja, hon är speciell och vill nog leva lite farligt. Vi har inga kattvana hundar utan vi har delat av lägenheten med ett kompostnät. De låg på andra sidan och vi satt i soffan med katten. Plötsligt fick hundarna se henne och skällde till vilket gjorde att hon kröp in under sängen och stannade där. Oj nu kommer hon väl inte fram mer medan vi är här men ack så fel vi hade. Hon har blivit modigare och modigare för varje dag och nu VILL vi hundarna ska skrämma henne lite för annars hoppar hon väl över rakt på dem. Hon är så nyfiken på dem och får en jääätte lång hals. Idag medan Rolf var ute i regnet med hundarna fick Ronja nosa runt i hundarnas sängar och det gjorde hon ordentligt. Hon kände även på vattnet i deras skål och sedan när hon klara av hela genomgången ville hon själv ta ett dopp i badkaret men det fick hon inte. Hon fick nöja sig med att leka med vattenstrålen i badkaret en stund. Sedan åt hon lite av sina stora kattkulor...ser ut som hundarnas mat. Det är så roligt att se på henne när hon äter för när hon är klar så krattar hon runt och puttar till på maten för att gömma den. De säger att ju godare mat hon har desto mer försöker hon gömma den. Skulle jag ha en katt fick det bli en MaineCoon - hon är så rolig!

Nu ska vi ut på stan och luncha med Maja eller hon ska luncha och vi fika för vi har nästan nyss ätit frukost...nästan :-)

Här är Benji 9 veckor och jätte snygg i mattes ögon!

Jag är så glad över att alla utom Benji har fått ett nya bra hem. Vi ska försöka sälja Benji också om någon duktig och gärna utställningsintresserad skulle vilja ha honom. Han bor sedan några veckor hos broder Nike i Västerhejde hos familjen Åhlin. Jag kände att jag var tvungen att få vila upp mig ordentligt efter denna upplevelse...eller vad vi ska kalla det för och när de erbjöd sig så var jag snabb med att säga - JA TACK!!

Har inte sett honom på ett par veckor nu så han har väl växt och fått långa ben...och tunn kropp...brukar kunna vara så i 12 veckors perioden. Jag brukar säga att de går in i en "fulperiod" eller "långbensperioden" utom ett fåtal som växer precis lagom hela tiden. Men efter rapporter från andra i kullen så låter det som de kommer att bli modell lågben. Men det går över och vi får hoppas de inte blir allt för stora, några små barn blir det nog inte men det finns rätt gott om små, låga springrar i vårt land så det gör nog inte så mycket. Snygga ska de bli och välväxta så klart! Vad annat kan det bli med så vackra föräldrar.

Annars om man bortser från min totala trötthet så är det rätt okej. Jag fick öka mitt morfinintag ganska mycket under valpperioden och det har jag nu jobbat med att sänka. Har lyckats rätt bra och nu börjar jag känna mig betydligt bättre och lite mer med i huvudet. Ont har jag så klart och får hela tiden se till att försöka hålla mig så smärtfri som möjligt. Jag och läkaren har tillsammans kommit fram till att det är bättre att jag försöker göra saker och medicinerar extra för att klara av det så länge det känns roligt och har ett värde för mig.

När jag berättade att vi haft en valpkull så skakade han först på huvudet men sedan sa han - Jag tror ändå att det har varit bra för dig och ditt självförtroende! Det håller jag helt med om för nu har jag bevisat för mig själv att jag fortfarande kan "leva" och göra saker som jag trodde var omöjliga. Men i och med valpkullen så har jag på ett sätt fått tillbaka tron på att jag kan och ska göra saker, inte sätta mig och bara ge upp. Det är så lätt att det blir så när man har ett dödshot hängande över sig. Jag vet ju att det kan slå till när som och det har på något vis stoppat mig från att våga ge mig på några större projekt. Men i och med att det fanns så många som lovade ställa upp om jag inte orkade eller om något skulle hända så vågade jag, Men utan er alla hade jag helt klart inte gett mig på detta men tack vare er och då tänker jag mest på Pernilla Å, Susanne, Marie(som flyttade hit i 14 dagar från västkusten-de sista jobbigaste veckorna)och flera andra....ni vet vilka ni är och jag är så tacksam för att ni hjälpte mig att få denna dröm till verklighet. Läkaren sa att säg inte att det var den sista även om du tror det, man vet aldrig hur framtiden blir! Det är så rätt men som jag ser det så var det nog våran sista helt egna valpkull. Det är ju tyvärr så att jag hela tiden ökar mitt morfinintag och värken blir inte mindre utan ökar stilla hela tiden. Jag känner så fort jag gör något så får jag mer ont och på konstiga ställen, detta gör att jag nog trotts allt måste inse att det inte kommer att bli någon mer kull.  Jag har fått en konstig kramp i mina ben och fötter. Jag frågade läkaren om han trodde det var magnesiumbrist och då tog de prover på olika mineraler för att se hur de låg till. Men trotts min sjukdom var alla dessa värden jättefina och han ansåg det helt värdelöst att stoppa i mig extra. Fast nu när dessa kramper som inte känns riktigt som vanliga kramper som man kan få i ben och fötter. Detta känns som det sitter inne i benet...det känns jättekonstigt. Funderar nu på om jag ändå ska kolla på magnesium....kanske kan hjälpa även om jag inte har någon direkt brist. Är det någon som har något annat tips så berätta gärna för mig!

Nej nu ska jag lägga mig så jag orkar med ännu en solig dag i morgon. Det är så underbart att sommaren äntligen har kommit och jag hoppas den stannar länge. Jag älskar när det är soligt och varmt. Min kropp mår absolut bäst då och jag känner tydligt att det går att röra sig bättre när det är varmt än under den kalla tiden. Hoppas bara värmen kan få vara kvar och kanske bli lite till för i skuggan är det verkligen ingen värme. Min mamma lider av värmen medan jag älskar det. Hon får ont av den medan jag får mindre....så bakvänt är det här i livet.

Om ni undrar varför jag inte skrivit och varför jag inte uppdaterat på hemsidan så beror det på datahaveri IGEN!! Den stora datorn gå inte att koppla upp mot nätet, måste upp med den så det blir fixat till semestern. Det är illa att Benji inte kan bli uppdaterad på sidan, men vad ska jag göra åt det när man har datatummen mitt i handen....

Tänk va många roliga resor vi gjort i den... Hoppas det är någon snäll person som köper och vårdar den, gärna en hundägare eftersom det finns grinar och mellanvägg till den också. Vi ville inte ha bur för då får inte lika många plats och därför blev det bara grindar i denna. Nu när vi bara har 4 hundar då funkar det bra med bur.
Så är det någon som är intresserad av en kanske extrabil så får man mycket för pengarna. Nya däck+vinterdäck, nybesikt. nyskattad, dragkrok, motorvärmare, AC, grinar och mellanvägg, rätt nytt avgassystem, nytt batteri, ny servad startmotor mm... och för allt detta vill vi bara ha 19000 kr. Tänk vad mycket man får för dessa pengar om man jämför med en massa andra saker. Hade livet varit cancerfritt hade den naturligtvis fått stanna i familjen men vad ska vi ha 2 bilar till när jag inte ...(troligen) kommer att köra något mer inte som det ser ut idag   Nu är det sova, sova.....som gäller!.

Jag försöker logga in och det går inte, gång på gång men så kommer jag ihåg -Jag har skrivit med stora bokstäver! Så nu funkade det. Så seg man kan vara i detta huvud. Skulle ringa apoteket och be dem beställa tabletter hit till Hemse men det har jag naturligtvis glömt så i morgon får jag ragga för då är de slut. Har jag riktigt otur blir det en tur till stan, så irriterande. Det går åt en helt del extra just nu även om jag har fått hit en mycket arbetsvillig "slav" denna vecka som heter Marie. Hon har tagit morgonrengöringen i valplådan och det känns verkligen i hela min kropp att jag slipper. Att göra det var okej men sedan har jag ont av det hela dagen men nu slipper jag det och det tackar jag inte nej till. Dessutom har man någon trevlig att parat både hund och sjukdommar med. Inte för att det är något fel på er andra men det blir lite speciellt när hon bor här. Det är så roligt att få visa gammla hundbilder och berätta om sådant man varit med om i detta hundliv. Kan man föra lite historia vidare så är det ju alltid kul.

Förra vecka var vädret så fint, rätt kallt och blåsigt men sol. Idag har det regnat mer eller mindre hela dagen, hoppas det torkar upp till i morgon. Både jag och valparna vill vara ute så mycket som möjligt. Jag älskar att få vara ute i solen och få den härliga värmen som den ger. Min kropp fryser ju för det mesta så det är väldigt värdefullt att få denna sollampa att värma oss frusna sjärlar.

I dag har jag varit på vattengympa - tur Lena att du ringde annars hade jag missat allt eftersom jag sov så gott! Nu kom jag upp lagom för att göra det jag orkar innan jag börjar huttra i den varma bassängen. Det är jätte skönt och sedan får man värma upp sig i bastun en lite stund och fundera över hur människan som är där kan vara brun, precis överallt.... det är för mig en gåta hur det går till. Men det gör ju att jag får tänka på något annat än det vanliga ;-)

Jag får lite dåligt samvete för att jag inte orkar skriva och svara på brev jag fått. Det finns helt enkelt inte ork och tid, det har ni väl förstått med tanke på hur ofta jag skriver på bloggen också. Skulle vilja göra så mycket men det går helt enkelt inte. Det blir bättre när bäbisarna har åkt, eller de flesta. Nu känner jag att min nacke och benen inte vill sitta här längre, dags att stänga ner för i dag och dra sig till sängen. Ska försöka skriva lite mer snart igen! Ni får väldigt gärna fortsätta skriva, jag läser det jag får. Till exempel Marie G...ja du vet själv, jag hoppas kunna få komma och se ert nya hus när det kommit upp och vem vet - jag kanske kan orka måla lite!