Ulla-Brittas Blog

Ja så är det redan onsdag och det har gått 2 dagar sedan jag var på läkarträff igen. På onkologen kom de med en blankett som skulle fyllas i för att jag skulle få svinsjukesprutan...låter som man är en gammal sugga!? Ja det är du ju skulle säkert några snälla säga! Men hur som så tyckte inte min onk.läkare att jag skulle ha någon så papperet åkte i papperskorgen. För det första är det flera som fått hög feber och det har jag redan...inte hög men feber dygnet runt i alla fall så min kropp skulle troligen reagera kraftigt på ännu en retning om inflammation. Sedan trodde hon inte att min kropp skulle orka bilda antikroppar mot denna svinsjuka och då är idéer helt borta. Så det är Du sa hon och titta de på Rolf som ska ta den i stället så du inte kommer hemdragande med sjukan för då är det kört! Hon sa att min kropp är så sjuk att den troligen skulle få det fruktansvärt jobbigt OM jag skulle få den eller någon annan mer vanligt flunsa. Jag kan tex inte hosta, det finns ingen ork i lungan till det och det är jätte jobbigt. Det räcker med att man får dammhosta så blir det bara panik i min kropp...det är jättejobbigt. Så tänk er då en riktig förkylning med hosta...=MARDRÖM

För övrigt hade de haft mig uppe på en konferens där de diskuterat mitt fall och kommit fram till att de ska testa ett medel som heter Xeloda som många fått bra hjälp av. Det är inte lika jobbigt som de tidigare medlen jag fått och man tappar inte allt hår, men det kan tunnas ur. Däremot så får så gott som alla diarréer som kan vara väldigt jobbiga och sedan är det också vanligt att man tappar skinnet i händer och fötter. De gamla nervsmärtorna som jag hade av det förra cellgifterna och som inte helt läkt bort kommer troligen att kännas av mer igen. Sedan var det också rätt vanligt att man tappar skinnet i munnen och därav även matlusten...bäst att passa på och njuta nu medan man kan! Tur jag köpte en ask med ljusa romerska bågar på Maxi när vi var där i måndags.

Så har jag tur nu och inte får några extrema nya reaktioner så kan jag kanske känna mig rätt så normal. Men det är väl som både läkaren, sköterskan och jag sa... Det är JAG/DU som ska prova detta och vad har jag fått som INTE gett nya biverkningar och extra starka reaktioner ... så jag blir väl den första som tappar allt hår... /pessimisten!

Rolf fick min spruta för när de är uppblandade håller de bara i 12 timmar och det var ju onödigt att kasta bort den när han ändå skulle be om anhörigspruta. Man får stanna i 20 min efter man fått den för att de ska se att det inte blir någon allergisk reaktion. Det han har känt av den i går var att det ömmade och gjorde ont i axeln där de gav den och i dag trodde han att det var lite feber. Men det går över på ett par dagar och han är jätteglad att den första dosen är given. Sedan vet de inte om man ska ha en dos till?? Allt är så virrigt runt denna spruta. Min läkare sa att de vet väldigt lite om biverkningar osv. Men hon ansåg att alla som är fullt friska och vuxna ska ta den för att hjälpa oss andra som inte klarar av varken spruta eller sjukdomen att slippa få den.

Hon sa: Ska vi hjälpa er(cancersjuka), även små barn och svaga gamla är det jätte viktigt att vi som är friska vuxna tar sprutan. Vi har ingen risker med att ta den och på så vis drar vi inte hem sjukdomen till er andra som inte kommer att klara av den.

Tänk bara på alla små barn som absolut inte får ha denna flunsa - jag tänker på Tilde så klart, Elsa, Leonell, Elias ...och alla andra små gullebarn som absolut inte ska ha denne jobbiga och tydligen livshotande flunsa.

Jag vet att många är tveksamma till att ta den och det finns även de som vill men är spruträdda. Rolf märkte knappt att hon stack honom och sedan skulle hon sätta på ett plåster ...men var??! Det gick inte att se var hon stuckit. Det var en väldigt tunn och fin nål så det är inget att vara rädd för. Tänk på mig där de sticker in nålar som är 5 mm tjocka rakt in i lungan! Då kan ni väl offra er för ett myggstick...för mig och alla andra som inte klarar av sjukan.

Nog om detta nu ska jag kolla vem som ringt ...glömde telefonen nere och hissen tar sådan tid att ta sig med så jag orkar inte åka upp och ner...mer än absolut nödvändigt. Visst ja, glömde säga att mitt gamla telefonnummer gäller igen! Fick äntligen mitt nya simkort på plats i går. Så nu kan ni skippa Rolfs ledighetstelefon...om ni nu inte vill honom något förståss. Mitt vanliga är 070-322 76 22
Glöm inte Rosa bandet!!

Ja så var det måndag och jag har lyckats förtränga att jag ska till läkaren idag...ja typ hela helgen. Det var först i gårkväll som det kom krypande på mig och kändes lite jobbigt. Det är ju inga nya röntgensvar som ska tas ställning till men detta med annan behandling OM jag fortsätter att gå på penicillin och har feber??? Det gör mig lätt svettig...och ångestfull. Men det visar sig vad de kommit fram till om de nu hunnit prata så som var tänkt...det kan man inte lita på fullt ut...de vill mycket men tiden räcker nog inte till för dem.

Helgen har varit rätt lugna, eller den har varit lugn bortsett från att jag har haft jäv...ont i ryggen, värre än vanligt. Vet inte varför men det är kanske dags att höja grunddosen av morfinet igen. Det känns lite motigt, det är ju redan nu "soppigt" i mitt huvud men man vill ju inte ha ont heller. Man höjer bara lite och skulle det inte märkas någon effekt kan man alltid plocka bort det igen.

Va konstigt det är att vara ordblind som jag är eller dyslektiker som det heter nu för tiden. En sak när man skriver för hand att man tar b i stället för p och så men det är samma sak på datorn...man tycker att tangenterna sitter på helt andra ställen men så hårt sitter det i hjärnan. Jag skriver jätte ofta fel bokstav och blir lika förvånad varje gång att det funkar så i huvudet. Jag tittar inte på tangenterna när jag skriver, lärde mig en gång för länge sedan maskinskrivning och det sitter i. Det är väldigt mycket enklare när man kan det så denna oväsentliga kunskap kom till nytta med datorns inträde i hemmet. ALL kunskap är bra kunskap, det visar väl bl.a. detta!

Men detta med dyslexi är intressant. Nu ska jag äta frukost för om 1 tim kommer Åsa och Isa förbi en liten stund. De ska till Hemse och passar då på att visa upp sig och leka en stund med Sally. Nu i veckan får jag annat fint besök också för BF kommer ner. Så denna vecka blir det fullt upp för en sjukling som mig, jag orkar ju tyvärr inte så mycket som jag skulle önska! Men det tar inte lika mycket energi som det ger med ett besök!  NU frukost!

Jag slapp inläggning på sjukhuset igen...det var nog tack vare änglar, packad väska och Kristina. Var på röntgen först och sedan gick vi via sjukhusets jätte omysiga restaurang...eller miljön ska man väl inte klaga på men bakverken och mackorna är urtråkiga! Billiga men man skulle hellre betala några kronor extra och få något annat än delicatokakor. Det finns så många kondis i Visby så man kan tycka att de skulle kunna köpa in lite gott från någon av dem. Det finns även typ Delicato som heter eller hette i alla fall Gutebollen som har många goda kakor där de inte innehåller nötter eller spår av. Brukar fråga vad jag vågar ta men det har flera gånger slutat med att det får bli en kokosboll för de kan inte garantera att det är nötfritt. Ett sjukhusfik ska väl ha lite olika bakelser och annat som även allergiker som gluten, laktos och andra kan äta utan att vara rädda.
Ja nog om detta!

Hur som så efter varsin macka med leverpastej på gick vi vidare till Infektionsmottagningen. Där fick vi vänta en stund men sedan fick jag äntligen komma in till dr.Brumbrum. Han kollade och lyssnade på lungorna och kom fram till att det tyvärr lät som rätt mycket vätska. Men eftersom de inte lyckats skicka svaret på röntgen gick han ner dit för att kolla plåtarna. Bara lite vätska MEN det tråkiga var att det redan nybildats ett "fack" i lungsäcken där det samlats vatten + att det stod en hel del nere en bit under. Jag blev glad över att det inte fanns så mycket vätska för jag känner nämligen redan av att det finns något där inne. Troligen är det den vätskan som ligger högre upp som jag känner av. Tyvärr är det så att pga denna snabba fackbildning så kan de kanske inte lägga in ett drän så som var tänkt. De kommer inte att komma åt vätskan när de ligger i olika fack. Men han ska ta upp det med specialisterna på thorax kliniken på måndag + att han skulle kolla läget med min onkolog som också kommer ner på måndag från Stockholm.

Fick en teletid med läk.på fredag för att få svar på mina prover av blodvärde och sänkan. Men i morse ringde han och väckte mig med att han ville ge mig lite positiva besked av proverna. Han trodde nämligen att jag pga mitt bleka ansikte att jag behövde ha blod men jag slapp. Sänkan hade också sjunkit lite och det var bra. Blodet var 93...eller 95 och det var okej på mig så jag slapp en resa till stan igen för att få några påsar blod.

Så nu hoppas jag på att pigga på mig ytterligare innan jag ska in på måndag em.då ska jag träffa onkologläkaren och diskutera cellgifter eller inte. Vet inte om de kan ge det om jag äter pencellin och det låter som jag måste äta det länge...länge för att hålla infektionen på plats...alltså att den inte tar över igen.
Nu ska jag sova för det är bra för emunförsvaret!

 
Denna hade jag efter operationen i ca.6 månader innan jag fick börja ta av den i kortare stunder.


Scolios...ett litet helvete i sig självt. Jag läste just inlägget som Karin skrivit om dottern som ska läggas in för steloperation på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Där kommer ALLA mina minnen från våren och sommaren 1973...en väldigt låång sommar! Jag kommer till Göteborg för bedömning av en professor som då var en av få om kanske den enda som opererade scolios på ett framgångsrikt sätt.
Han spänner ögonen i mig och säger - Vill du leva så måste jag steloperera dig om du inte vill det så kommer du att dö innan du fyller 30 år! Mamma berättade sedan att jag blev helt vit i ansiktet och höll på att svimma...själv kommer jag bara ihåg en undersökningsbrits...som jag troligen stirrade på medan jag stod framför denna mäktiga man! Hur som så fick jag väl fram ett - Jag vill opereras för han svarade BRA då gör vi det snarast möjligt. Det var i stort sett bara att åka hem och packa väskan för att återvända.

På den tiden gjordes det 2 operationer. Den första öppnades man upp och de satte in ett stag i ryggen som sattes fast på ryggkotorna. Sedan fick man ligga på rygg i tror det var 3 veckor så gjordes det en andra op. där man spände och sträckte staget så mycket som gick för att dra ut ryggen så mycket som möjligt. Sedan togs det ben från höftbenets baksida för att lägga mellan alla kotor som på så vis stagades upp för att hjälpa staget och få det hela att hålla. Efter denna sista operation låg man så ytterligare 4 veckor utan att så mycket som lyfta huvudet. Vi var 4 tjejer som låg inne för samma sak och vi hade väldigt roligt mellan all smärta och morfinrus. Tänk om morfinpumpen hade varit uppfunnen då, men så var det inte utan man låg där och bönade och bad om nästa spruta. Den höll i 2 tim och de fick bara ge var 4:de så ni kan tänka er hur jävligt ont vi hade.

Man fick kissa och baja på bäcken ett speciellt "stickbäcken" för vi fick ju inte lyfta på rumpan utan hela kroppen skulle ligga helt stilla. På slutet fick man bli vänd av 2 personal och så stagade de upp kroppen så den låg med kuddar både framför och bakom. Jag kom på att med hjälp av en spegel kunde jag se de andra och tack vare det fick vi lite roligare. En pappa gick genast och köpte varsin spegel åt oss och vi blev kända som "spegeltjejerna". I bland kunde vi bli utrullade i dagrummet för att se tv och då hade man spegel med sig så att man hade koll på rummet + korridoren. Ja gudars vilken tid det var och så sakta tiden gick...när det äntligen blev hemresa efter 7-8 veckor liggande på rygg var alla benmuskler borta och vi fick gå träna. Jag hämtade mig snabbare än de andra och det kändes så skönt. Lära sig gå ...det var ju förnedrande för en 13 åring så naturligtvis gjorde jag allt för att få det att funka snabbast möjligt. Så kom då äntligen dagen för hemresa! Jag skulle få åka ambulans hem...men ack nej det kom en annan gammal ful bårbil...tror den var mörkblå...kunde ju varit värre ...den kunde ju varit svart! Skit samma bara jag kom hem men det var några småkillar som blev vääldigt besvikna! Storasyster skulle ju komma i ambulans så hela deras kompisgäng var samlade för att se AMBULANSEN...och så kommer denna tråkiga bil, oj vilken besvikelse!

Ja kommer i håg att jag fick inte sitta bara ligga eller stå och gå. Inte heller fick jag ta av korsetten som jag var fixerad i utan mamma fick försiktigt öppna upp den och hjälpa mig heltvätta liggande på en säng. Sedan hade jag inte varit ute i solen sedan i maj och kom nu hem i slutet på juli. En dag ställer pappa ut en säng på gräsmattan så jag skulle kunna få ligga ute lite i solen...men bara en liten stund. De åker till stan för att handla och jag SOMNAR på sängen mitt i steksolen...gissa om jag var uppbränd! Det blev blåsor och hela fram sidan såg ut som en svullen kräfta! På baksidan var jag ju lika vit som tidigare för dit kom ingen sol. Konstigt att jag inte fick hudcancer också...fast det är ju inte för sent ännu! (...sa pessimisten!)

Det var en jobbig tid men idag är det säkert inte hälften på jobbigt även om det säkert är delvis samma. Skulle vara roligt att veta hur det går till så Karin du får gärna skriva och berätta hur det går till numera! Du kan ju skriva till min mail så behöver inte alla få se...

Hur som helst så blev mina 78 grader till 46 och jag har levt ett väldigt bra liv efter det. Jag har haft 3 rörliga kotor i ländryggen och de har fått ta hela belastningen från alla böjningar vilket gjorde att det blev utslitet med mkt värk som följd av detta. Numera har jag dessutom cancer i detta område vilket förvärrar det ytterligare. Men man kan leva ett väldigt bra liv och det enda jag inte kunnat bli var väl gymnast...vilket inte har gjort så mycket. För mig var det däremot viktigt att kunna rida på min älskade häst och det kunde jag. Däremot skulle jag vara lite försiktig med att göra ”kullebyttaavramlingar”, vilket jag också lyckades undvika.

Sedan har jag bytt bort hästar mot hundar på heltid och det har gjort att jag fick göra det jag mest av allt i livet ville och det var att få bli hunduppfödare!
Så oavsett när jag dör så kan jag säga att jag fick uppleva det jag drömde om, hundlivet och sedan att få bli mamma. Nu har jag ju nått ytterligare ett mål och det var att bli mormor! Visst skulle livet vara enklare ibland om man hade några tusen extra i månaden men i det stora hela så är jag lycklig och har ett lyckligt liv trotts smärtan.

Jag kan känna mig sorgsen över de som inte förstår att uppskatta livet och gör det de vill och kan medan de KAN. Detta tjat om SEN som man hör så ofta förstår jag inte alls. De som sparar och gnetar för att se pengarna växa...varför?! Visst kan det vara trevligt för barn och barnbarn att få en bra slant när du dör men var det dem du sparade åt eller var det bara för att MAN SKA spara... spara inte slösa... Du kan ju hur som helst aldrig ta med dig pengarna när det är dags att lämna jordelivet. Jag tycker man ska leva nu och dela ut pengarna till nära och kära medan man kan och få se glädjen och tacksamheten från dem. Det måste väl vara mycket roligare än att de får det på ett papper när du är död. LEV GOTT medan du kan och dela med dig om du kan /  Delad lycka är dubbel lycka…för delad kärlek är ju dubbelt så bra och då är det väl samma sak med andra delbara saker! En delad bakelse är också något som gör 2 glada i stället för bara en!   BF –klart jag har cockosbollar kvar…en hel kartong, så det är bara att komma och ÄTA!!!

Ja nu har jag varit hemma i 5 dagar och redan i fredags började febern komma smygande... Den har inte gått över 37,8 på morgonen och inte över 38,5 på kvällen men jag vet ju vilka gränser de har på sjukhuset för vad som är feber. Jag skulle ringa så fort jag ev.fick tillbaka febern...men jag har hoppats att det skulle vända men idag ringde jag för säkerhets skull och de sa att går det upp mot 39 så ska jag in igen men annars kunde det vänta tills på onsdag när jag ändå ska på koll.

Har känts så lätt att röra sig och andningen har också varit lätt men även där börjar det smyga sig på en känsla av andfåddhet. Det känns så jobbigt, vill vara friskt...eller ja så frisk man kan vara, som det kändes i sommar. Jag vill kunna orka göra saker som nu i lördags orkade jag åka med upp till Hemse där jag var in på en liten affär och sedan väntade jag i bilen medan Rolf fick handla mat och lite annat gott. Men sedan var jag med en vända in på Husbehovet...Granngården menar jag och köpte lördagsgodisben till hundarna.

Sedan var jag med och petade lite i pelargoniorna som skulle tas in för vinterförvaring men SEN var jag helt slut. Men så glad att jag orkade med allt detta från att inte orkat hälla upp en tallrik fil och flingor...sen svimfärdig av orkeslöshet. Sedan i söndags åkte vi en tur till Verdus Veranda som har lite mysiga inredningssaker från England, Frankrike och andra delar av världen. Mycket vackert men tyvärr rätt dyrt på grund av att det inte finns några massor av sakerna. Men vi köpte ljus för de brinner så jättefint och länge...de är inte dyra! Några fina glaskulor...inte kulor men ändå som vi ska hänga i fönstret till jul och... ja, något mer som jag glömt.

Men innan vi åkte kom Ingrid som har Gutta med en kartong fylld med bakelser! Det var supergott, tänkte jag skulle ta kort på dem men kameran låg uppe och vi var för sugna, så de hamnade i magen innan kameran kom fram. Å...det är nästan så jag börjar dregla när jag tänker på hur gott det var.... De var från Bullboden i Klintehamn och det var rediga stora bitar så de var perfekta att dela på mitten ...fast Rolf får alltid lite större för jag vet att jag inte kommer orka äta upp. Fick smaka alla sorter!

Men idag har vi inga bakelser utan det får bli en kockosboll till kaffet i stället. Jag är glad att jag har fått matlusten tillbaka och att det går att få i sig en lite normal portion. Det har varit så dåligt med ätförmågan, det har bara inte gått vilket har märkts på hullet men nu går det väl snabbt åter till välfyllda byxor. Fast med tanke på hur kroppen känns så är jag väl snart tillbaka i eländet igen, men jag tänker njuta av allt gått så länge det går att få i sig. Det har jag lärt mig av denna sjukdom att det gäller att leva medan man kan och orkar. Vill jag har något gott att äta hur onyttigt det än är så skiter jag i det och det tänker jag fortsätta med. Så nu är det kaffedags!

Nu är jag äntligen feberfri och hemma igen! Det var så härligt att få sova i sin egen säng, tänka va lite kan vara värt mycket. Rolf hämtade mig efter 6 dagar på Infektionsavdelningen IGEN! All personal som kom in sa -NEJ är du nu här igen! Till och med städerskan sa -När jag såg slangen på golvet och de svarta byxorna tänkte jag -är hon nu här igen! Ja det var jag...tror inte det var för att jag är speciellt besvärlig de sa så utan mer för att de tycker att jag har sådan fruktansvärd otur...säger de i alla fall.

Det är nog ingen avdelning där folk brukar åka ut och in som jag gjort, verkar inte så i alla fall. Har nu träffat alla läkare utom en som är barnledig. De är väl 6-7 st. och alla lika trevliga fast jag har en favorit och det är Sven! Han hade hand om mig på slutet denna gång, är så lätt att prata med, mjuk och omtänksam. Han sa till mig att får du feber igen så ringer du direkt hit till avdelningen och han fixar och ordnar med allt så det ska bli så lätt som möjligt och det är sååå skönt!

När man inte orkar så mycket tar man tacksamt emot all hjälp man kan få. Det hade jag så svårt med förut men det är något som jag tvingats bortse från och numera säger jag Ja tack till i stort sett allt som kan göra det enklare för mig själv. Jag har alltid velat ha koll på allt och haft väldigt svårt att släppa taget vad det än har handlat om. Jag tillhör dem som tror att allt måste göras på ett vist sätt och blir det då inte så ...ja då rasar världen. MEN nu har jag sett att det faktiskt fungerar ändå, även med damm i hörnorna...och köpkakor på bordet...fast det bär i mot. Men när man inte orkar är det bättre än inget alls.

Ja vad har de då gjort denna gång? Jo lagt in ett tjockt dränage in i lungsäcken på min sjuka lunga. Sedan kopplas det en slang till en låda(min Saharaväska) det gör att vätskan i lungan dras ut i lådan. En sådan här vätskefylld lungsäck bildar små väggar inne i lungsäcken för att behålla allt så svåråtkomligt som möjligt(kroppen är väldigt påhittig). Därför sprutar de in ett medel som löser upp dessa väggar och denna gång gav de mig dubbel dos i 2 omgångar och sedan när röntgen visade att det var nästan tomt(helt går inte att få det)så sprutade de penicillin rakt in i lungsäcken. Detta gjorde de 2 gånger och sedan fick pumpen gå i 1 dygn efter för att se att det inte fanns mer att få ut. Febern försvann på en gång när de sprutat in penicillin så då förstod vi de hittat rätt och det kändes så skönt.

Så nu hoppas jag det ska gå att få bort hela infektionen med hjälp av pillren jag äter och ätit sedan jag kom in. Ska på återbesök om en vecka och då får vi se om det håller sig eller om det fyllt på mycket igen. De har väl totalt på en dryg månad tömt 8-9 liter...kanske mer. Men vi hoppas att det är infektionen som gjort det så aggressivt och inte cancern i sig. Men det visar sig om en vecka!

Nu ska jag få kaffe och cocosboll!

Denna dag kan man se från två håll, den negativa ser otur och den positiva som en turdag! Trapphissen gick sönder i går, i morse fick jag upp och ringa till han som kan laga sånt. Han kom efter ett par timmar och fixade till den så nu går den bra igen=BRA

Sedan när jag skulle ringa och sms.a på min mobil så hade de stängt mitt abonnemang från Telia - jag har beställt en ny tfn med Tele 2 ... Nu fick jag ta Rolfs "ledighetsmobil" som turligt nog låg hemma och göra den till min för ett tag framöver=BRA

När jag så försökt få iväg några sms. om att min vanliga inte funkade så var jag så trött att ögonen gick i kors. Dags att lägga sig! Men det tyckte inte Sally....då kom jag på att jag fyller gamla ben med leverpastej så har de lite underhållning en stund= BRA 

Sally stoppade jag in i tygburen som stod inne vid min säng. Å så skönt det skulle blir... ja i typ 10 min. Sedan ylade och rev hon som en dåre så det var bara att släppa ut odjuret igen= MINDRE BRA 

Väl ute kunde hon fortsätta gnaga på benet och jag försökte somna. Sov nog en liten stund och vaknade av att det var FÖR tyst... då kommer hon med en påse som jag sparat för att skicka saker i. Den tar jag och när jag sätter mig upp får jag se ett "moras" under soffbordet... Jag börjar nästan gråta, det fina servettstället med katter som Maja gjort till mig för länge, länge sedan... det är bara smulor...små, små smulor. Jävla skithund!! säger jag åt henne när hon glatt kommer springande med några orange servetter i munnen. Hon har tänkt fortsätta med dem där under soffbordet. Ute i köket hittar jag ljusen uppätna - de som stod på köksbordet + några omsorgsfullt söndersmulade servetter mitt under köksbordet =SVÅRT ATT SE DET BRA I DETTA...dags för nya ljus kanske!

Jag orkar inte göra något åt det hela, lägger mig i soffan i stället för sängen för där har jag lite bättre koll på vad hon gör. Ja, vad var nu det positiva med detta...att jag måste köpa ett nytt servettställ, för något nytt katterställ  får jag nog inte av Maja. Servetterna var ju färgglada men skåpet är fullt av olika sorter så det blir att byta. 

Som grädde på moset ringer min läkare och säger -Vi har nu haft genomgång med thorax kirurger...bla, bla, (jag har inget minne som ni vet) och de har gemensamt kommit fram till att med tanke på att mina provsvar som togs i går var åt pipan så vill de lägga in mig igen. Men jag behövde inte störta in i kväll utan det räckte i morgonbitti. De ska lägga in ett tjockt dränage i lungsäcken, spruta in dunderdoser av olika preparat och spola ur lungsäcken för att sedan avsluta med att spruta in penicillin direkt i lungsäcken. Alltså som det sista de gjorde men denna gång ska de ta i lite mer. Sedan hoppas och tror de att tempen ska ge med sig! För nu har de svängt och tror trotts allt att tempen har med infektionen i lungan att göra och det känner jag mig väldigt glad över. Hoppas bara de har rätt!!! Det skulle vara underbart.  Glömde fråga om jag får äta i morgonbitti...lika bra att låta bli. Jag vill inte behöva vara helvaken när de ska lägga in dränet, det är nämligen inget direkt trevligt ingrepp.

Men som ni alla förstår så kommer det att vara tyst på bloggen tills jag kommer hem OM inte Lina eller Maja lägger in en någon kortare lägesrapport. Ha det så bra ni kan, jag ska också försöka med det!

Glöm inte mitt tillfälliga mobilnummer : 070-342 84 18

Det började med att jag vaknade när Rolf gick upp. Skulle sedan ställa klockan på väckning till 07.15 för att vakna till innan läkaren skulle ringa mellan 07.30-08.30... jag vaknade 08.45 med klockan i knäet...alltså så vaken var jag när den skulle ställas! Nu visade det sig inte vara någon panik för jag han att somna om 57 gånger innan hon ringde 08.45. Men då hade jag varit vaken i en kvart och börjat tänka att - Nu har de glömt bort mig....igen! Eller så är det många hon ska ringa till och så var det naturligtvis. Hur som helst så hade hon inget direkt nytt att komma med. Röntgen som jag gjorde förra veckan visade att infektionen i lungsäcken kvarstod men lite bättre, vätskan hade runnit till men för övrigt var det nog inget nytt. Den stora frågan är ju nu som tidigare OM vätskan och infektionen har något med tempen att göra. Eftersom den är kvarstående konstant så lutar det nog mest åt att det är "cancerfeber" vilket inte är så bra. Det är nämligen inte påverkbart mer än med att bromsa cancertillväxten som är aktiv med tex. cellgift och tempen kan man endast behandla med febernersättande medel typ Alvedon som jag redan äter full dos av. Uppmuntrande! Tumörerna har alltså fått "typ" en inflammation som ger feber. Det STORA problemet känns nog som det är just febern... jag måste vara feberfri om de ska kunna ge mig cellgift.  Förhoppningsvis är det annorlunda med just den typen av feber. OM inte så har jag verkligen hamnat i rävsaxen - den största som finns!

Distriktssköterskan var här och tog blodprover idag och om min läkare han att få svaren i morgon skulle hon ringa men chansen var nog liten. Då blir det i början på veckan annars eller? frågade jag. Men hon hoppades det skulle kunna ske innan helgen. Det jag då ska få svar på är om de ska lägga in mig och tömma lungsäcken en gång till eller om de inte anser det vara någon idé då får Onkologen ta över mig. Jag vet inte vad jag hoppas på...pest eller kolera!

Bortsett från att jag blev lite...ganska mycket deppig av allt så orkar jag ändå inte bry mig så jag gråter. Det känns bara så hopplöst och tjatigt. Jag känner mig såå trött av alla motgångar. Nu när jag mest av allt på hela jorden vill bli frisk nog att göra en liten resa. Men, men det är väl så här en cancersjuks liv ser ut innan det brakar totalt och det hoppar jag dröjer ett bra tag till men vem vet.



Någon torgdag blev det inte för mig och det är inget jag bryr mig om. Däremot hade jag velat vara med Mona till Klintmarknad som vi var förra året, det var jättemysigt. Hon drog runt mig i rullstolen och jag såg mer än någonsin. Det värsta var väl att vi gav några ömma hälar... man hinner inte se allt i rätt tid.

I år kom Mona med 2 kartonger med kokosbollar(så nu har jag laddat med goda gameldags utan kexbotten - BF ät dig nu inte mätt på bollar för jag sparar några tills du kommer)  Svärmor kom också med en kartong + en god limpa.

Vi hade strömavbrott en stund på förmiddagen och det gjorde att min hiss inte fungerar så i morgonbitti ska jag FÖRSÖKA vakna och ringa tidigt -hoppas på de kan komma snabbt. Det är lite jobbigt att behöva gå inte bara för att kroppen gör ont utan även för andningen.
Vi trodde vi skulle hitta något sätt att lösa felet på men när både Rolf och jag läst instruktionsboken och ingen fick någon ordning på eländet så får det bli fackmannen!

I kväll ringde en Norska och var intresserad av Benji för det står tydligen på hemsidan att han finns kvar...jag måste försöka fixa till detta misstag, för jag tror inte Kenneth vill sälja honom...inte ännu i alla fall.
En BIS-4 valp den säljer man inte i första taget, skulle man göra det så blir han så dyr att INGEN har råd att köpa honom! Han är inte bara bygghund, han är vacker också!

Nu ska jag lägga mig och höra slutet på min senaste ljudbok - Thomas Bodströms IDEALISTEN - inte det bästa jag läst men en underhållande lättläst/lyssnad deckare.

Sitter här med rocken över kläderna för jag fryser så och skakar. Vet inte om det är speciellt kallt eller om det är min febersjuka kropp som protesterar. I morgon fm ska jag äntligen få svar på fredagen röntgen och jag hoppas på att de ska ha hittat något lite som ger en förklaring till tempen som håller sig konstant mellan 37,8-38,8. På morgonen vid 06.00 brukar jag ta och det är nästan alltid 38,4...lite för mkt morgon temp tycker jag. Sedan stiger det inte speciellt mycket under dagen, ibland har det sjunkit lite...vilket också känns konstigt.

Hur som så har jag mer ont i min högra del, bak på bröstkorgen...typ. I går kväll fick jag riktigt jävla ont och hjärtat började picka i 200 minst. Jag blev rädd och som tur var satt Rolf bredvid och kunde ge mig både vatten, morfin och lugnande. Så fort jag försökte sätta mig upp kom det tillbaka så ligga helt plant var bäst. Efter typ 30 min var hjärtat som vanligt och smärtan var lite bättre men inte helt borta.
Idag har jag inte känt av något sådant men jag har ju inte lagt mig ännu....ta i trä!

Annars så har jag nästan tänt eld på köket idag...jag säger att jag är glömsk men jag tror inte någon riktigt förstår HUR glömsk jag är! Jag lägger två värmekuddar som ska kokas i 10 min. för att bli mjuka igen(väldigt påhittig sak) perfekt för mina frusna händer och fötter. MEN vad händer...jo jag tar mitt filtallrik och går in till tv för att se morgon-tv(något måste man ju roa sig med) där sitter jag i lugn och ro och har redan efter några skedar av fil och flingor glömt allt vad kokning heter. Telefonen ringer och jag pratar i lugn och ro en lång stund. Det börjar lukta konstigt...fortfarande ingen reaktion. När så filen är slut och så även programmet Efter Tio går jag till köket....det är en dimma och luktar fruktansvärt. Jag fattar inte vad det  är förrän jag ser vad som ryker på spisen...herregud! Upp med dörren på vid gavel, ut och andas ren luft, håll andan och tröja för mun och näsa gör en dykning in i dimman efter kastrullen som bara är...ja som en rökmaskin kanske man kan jämföra den med. Sedan andas och in i dimman igen för att öppna alla huset dörrar för att få korsdrag eftersom nu röken spridit sig till hela undervåningen. Jag mår verkligen skit, kan inte andas dessa gifter utan att det gör ont men som tur var sken solen och jag kunde sätta mig ute och andas en lång stund tills all dimman är borta. För säkerhets skull fick fläkten stå på hela em. Jag kände inte att det luktade men när Rolf kommer hem säger han på en gång -Vad är det som luktar?

Det märkliga är att inte brandvarnaren som har nybytt batteri inte kan ha funkat. Den brukar larma om en brödskiva hamnar i brödrosten för länge. Så den ska bytas ut i morgon mot en ny! Så testa era varnare med lite rökövning...dock icke så som jag gjorde, sådant gift vill ingen ha i sitt hem. Innan jag skulle sova(middag) gläntade jag på kastrullen och i den låg ett vill pulver som fortfarande rykte efter flera timmar. Hela kastrullen åkte i soporna, fel sop hållare men det får Rolf fixa.

Men bortsett från detta även tyr har dagarna varit rätt lugna. Vi har haft trevlig besök i lördags av Monica och Nenne från Nybro med lilla Ruffe. Det är så mysigt varje gång de kommer, önskar att de bodde närmare. Annars har vi inte gjort så mycket i helgen eftersom jag inte orkar göra något - ganska enkelt alltså. Rolf var ute i skogen i söndags oh plockade en halv korg med gula trattisar, super gott! I går blev det svampwok och idag svamp, ädelost och grädde till pasta - supergott!

Däremot så gjorde våra fina Stella valpar debut på en in-off utställning som Skk anordnar vår och höst. Jag blev så glad för alla utom en på ön och en på fastlandet var inte med. Men 4:a pojkar och en liten Iza var med och alla fick HP och min lille gubbe Benji blev BIR och senare BIS-4 i valpklass (valpar 6-9 mån.) Jag är så tacksam när valpköparna vill vara med på våra påhitt! Tack vare Pernilla Å som fått ta över hela min del i både tränings och klippningshänseende.

Nej nu ska jag sova! Tempen visar nu 38,9 fast jag tog 2 Alvedon för 1 timme sedan....