Ulla-Brittas Blog

Till slut har jag lyckats för nästa gång jag vaknar är det dags för Rolf att gå upp och jag ska ta min första morgondos av piller. Sedan sover jag väldigt gott i några timmar tills Sally inte vill vara ensam där nere längre...de andra ligger i sängen bredvid mig och är inte ett dugg intresserade av att gå upp.

 Nu alla O´boy älskare (Kitty, Mariell, Selma och Kajsa m.fl)som brukar vilja ha det på morgonen när de är på besök -Jag har köpt en ny förpackning...den andra började klumpa sig...för gammal IGEN. Denna håller till 2010! Jag har invigt den och det var riktigt gott så denna påse kanske inte hinner bli för gammal ;-)

Lite tankar som kom upp i huvudet i går kväll på galan. De visade en tjej som tappar sitt hår och hur hennes man rakar av hennes hår medan barnen tittar på. Kommer så väl ihåg när jag var i samma situation, men jag hade inte klarat av att någon filmat. Jag stod och grät framför spegeln och höll till slut på att svimma... ja ibland skrattade jag åt eländet också men när vi tog maskinen och började köra av allt...det var bara så hemskt. När det bara fanns en tofs kvar uppe på huvudet kände jag att NEJ det går inte samtidigt som jag förstod att så kunde jag ju inte gå omkring...som en hotten tott så då åkte allt.

Förstår inte alls hur någon kan göra det frivilligt, men det är väl just det som är skillnaden att det är frivilligt för dem men det var det inte för mig! Där fanns inget att välja på. Minns hur jag provade mössor och hattar i Visby... Rolf fick smussla ut dem efter att vi försökt plocka bort allt löst hår som fanns på allt jag provade. Det var så hemskt och jag kände att jag borde ha köpt allt jag provade för att jag lämnade spår efter mig över allt. Det bara släppte, stora och små tussar.

Det är säkert olika men jag tror att detta med att förlora allt hår på hela kroppen upplevs väldigt olika av oss som drabbas men de flesta känner nog ungefär som mig skulle jag tro. Hade jag fått haft ögonbryn och fransar kvar hade det känts mycket bättre. Tröstade mig med att jag ändå skulle kunna få tillbaka min hårväxt och det kan inte de som har "hårtapparsjukan"(vet inte vad det heter)det måste vara ett helvete.

Ja som tur är har jag fått tillbaka mitt härliga hår och jag har även börjat klaga på att det inte gör som jag vill...det skulle jag ju aldrig göra OM jag bara fick tillbaka det.... Men där ser man hur det gick med det löftet! Jag fasar för nästa gång det ska av igen...hoppas det kan dröja ett bra tag till för det är näsan det värsta med cellgiftet som jag tänker på det just nu. Natruligtvis var allt annat också väldigt jobbigt men håret betyder mer för mig än jag kunde ana.

Så är hösten här och man sitter på trappan med kaffemuggen och undrar var sommaren tog vägen...det var så nyss som vi gjorde krukor och planterade. Nu är alla pelargonior inställda för vinterförvaring fast de blommade för fullt men jag vill ju inte riskera att allt fryser bort. Sorgligt känns det och jag har ju alltid mina tankar med mig OM jag ska få uppleva en vår, sommar höst...osv.... Nu säger vissa av er att så ska man inte tänka och det är klart att du har ... vi kan dö före dig osv... och visst är det så! Vem som av oss kan dö i nästa sekund, ingen vet. Men jag vet att jag har ett kortare liv än vad jag borde ha och det är ingen ide´ att blunda för det. Blundar jag så blir det så väldigt mycket jobbigare varje gång det blir bakslag. Jag vill vara beredd, kunna ordna med vissa saker som man normalt inte borde behöva tänka på vid min ålder.  - Tog en vända med kameran runt huset och förevigade de sista blommorna -

Nu är det som det är och vi kan inte ändra på det utan bara hoppas på att mina celler går vilse och inte hittar dit de tänkt sig! För cancerceller är bara jävliga, det finns inget gott med dem och de är bara ute för att jävlas och då hoppas jag vi kan lura dem ett tag till. Jag räknar med att jag ska ha flera år kvar MEN det finns alltid en lite en som sitter och pickar på axeln.

Idag fick jag ett brev från en av mina läkare där det stod att allt var bra med mina prover och att de inte hittat någon förändrig när de jämfört röntgenplåtarna från i juni med dessa nu. Nästa röntgen blir i december och det känns skönt att jag får göra det klart innan det blir jul oavsett resultat. Det känns som jag vill veta innan för att kunna slappna av under julen. Julen är ju som de flesta vet lite extra helig för mig, jag älskar julen och det har jag alltid gjort. Det ska pysslas, bakas och städas...men inte så hysteriskt bara så att det ser okej ut. Det lärde jag mig av det vi kallar "cancerjulen" då när jag fick min första Bröstcancer(och enda hittills)och allt havererade. Jag blev opererad och hemskickad på julafton så inget blev som jag hade tänkt mig men då förstod jag också att det faktiskt inte MÅSTE storstädas för att det skulle bli en mysig jul. Det är inte städningen som är viktig utan att man har det mysigt och trevligt tillsammans. Så det tycker jag ni ska tänka på när det närmar sig julen ...städningen kan ni göra efter julen när allt pyntet ska bort!

Oj vad kontig denna bloggning blev...jul NU fast i och för sig såg jag att de börjat  julskyltat på Maxi förra veckan!

Först av allt måste jag säga till Carina (skrev ett inlägg igår) DU ÄR INTE ENSAM om att må dåligt och det är INGET att skämmas för. Det är så hemskt att det ska vara fult att vara sjuk i sitt inre, i sin själ eller vad vi ska kalla det för. Alla har upp och nergångar, många av oss äter olika sorters "lyckopiller". Kan räkna upp en hel radda av er som jag vet brukar läsa här -men det tänker jag naturligtvis inte göra MEN det är inte mer fel än att få värktabletter.

Hemma i Filipstad var det Marieberg som var skräcken och här är det S:t Olof och det är som du skriver Tack gode gud för att de finns när det krisar till sig. Du är stark men inte hur stark som helst och det har vi runt dig sett men inte DU!! Man känner att man vill hjälpa men till slut blir det tjatigt och man vet inte vad man ska göra.... eller SÄGA.

Nu är jag väldigt glad att du äntligen fått hjälp för NU kommer du snart må bra igen - Men glöm inte att det tar tid med sådana här saker lika väl som andra kroppsliga sjukdomar. Jag har cancer och mår skit för det, Du har haft det jobbigt med både din kropp som värker och en sjuk mamma, andra har problem med sitt barn, eller något annat....allt detta gör att vi mår dåligt och man FÅR må dåligt det är inte så att man är "sjuk i huvudet" för att man måste få hjälp med sitt inre....jag vet att alla håller med men också att de flesta tänker som Dig när det gäller dem själva.... Man ska klara sig själv och det går över...jag behöver bara vila eller vad man då hittar på ska bota allt....

Själv har jag mått ganska okej idag, har bakat samtidigt som jag pratade i telefon med Birgitta. Hon trodde inte det skulle bli några tekakor av min kletiga deg men skam den som ger sig! Jag tänkte lite fel och fick en dubbelt så stor deg som jag tänkt mig och den var superkletig....men 84 rundlar senare var jag klar. Tur vi har varmluftsugn annars hade jag inte  orkat. Efter detta storbak blev det inte mycket mer gjort idag ....fast jag orkade ta hand om morgonens kasse med trattar och trumpeter också! Mona och Leif de går hårt åt svampskogen...som tur är för oss :-)

Visst har jag väl ätit bra idag....
Dagens matlista: Har ätit både frukost= 1 stor balja rött te m 1 macka,
1 tekaka och kaffe till lunch 
1 potatis, 2 tunna revbensspjäll och en supergod svampsås till det med cremefraich i.
Sedan har jag plockat i mig 3 äpplen och några godisremmar....och en mugg kaffe till i kväll.

Nu avslutar jag kvällen med filmen Pelikanfallet där Julia Roberts springer så man förstår varför hon är så äckligt mager, stackars människa! Hon äter säkert inte så bra som jag och absolut inget godis... Tror de flesta skådisarna har anorexia. Kanske inte lika illa som den stackars tjejen man kan se i Sjukhuset på 3:an, hon som heter Engla Louise. Hon vägde 26 kg när de gjorde en tvångsinläggning av henne - hon ville inte dö men heller inte väga mer än dessa fjuttiga kg. Kan ni fatta hur det kan bli så fel i huvudet....lika illa som dessa feta människor som intalar sig att de mår bra av att bli världens tyngsta....SJUKT är vad det är allt i hop. Där räcker det inte med bara "lyckopiller" det ska nog starkare donigar + terapi på både längden och tvären.

Nu kom jag att tänka på något annat och det är att får ni chansen att gå i talterapi någon period i livet så ta då den!! Det borde alla få gå i någon eller några perioder i livet. Jag fick göra det för länge sedan pga mina ryggproblem. Nej, nej sa jag det är inget för mig, ge det till någon annan som behöver det. Men hur det var så skulle jag gå en gång i alla fall och det var såå skönt - gick alla gångerna och kunde nog gärna fortsatt ett tag till. Man får klaga på allt och alla utan att någon ifrågasätter det, vinklar det så man ser på sakerna från olika håll... Ja det var helt enkelt toppen och jag fick helt plötsligt en annan syn på Amerikanarna och deras "psyksoffor" även om det är lite hysteriskt där och som med allt annat status!

Läkarna säger alltid att jag ska äta det jag tycker är gott och det tycker jag alla ska göra. Livet är för kort för att lägga på äckliga saker men för den skull ska vi inte bli onyttiga - nyttigt är inte alltid =äckligt och onyttigt =gottigt å fett.
Jag gjorde en korvgryta i går som jag också åt av, vilket var lite konstigt för jag brukar inte gilla sånt så vidare värst men det är ju inte första gången jag upptäckt att jag ändrat smak....åt det nyttigare hållet faktiskt. Mycket rotfrukter och så nu dessa älskade Svenska äpplen som jag hoppas ska räcka länge men som jag äter ja...då är de väl slut snart.

Är det någon som vet om det finns någon gräns för vad som är okej att äta när det gäller äpplen? Kan man äta för många så länge inte magen protesterar?? Ja så länge jag inte vet bättre fortsätter jag väl med min dos på 3-5 st...det är väl som Rolf säger att jag tycks behöva äta ifatt 40 år av utebliven äppeldos.

Nu är filmen slut och hundarna sover snarkande i sofforna här....Rolf ligger uppe och snarkar, jag har missat Karlavagnen....ja, ja det får bli en stund med ljudboken så somnar jag nog gott sedan.
 Utsikt genom ett skitigt fönster. Hundar som vill komma in i alla fall två tanter som satt sina rumpor på trappsteget och väntar på tröga matte som aldrig öppnar dörren...dessutom luktar det så gott av nybakade bröd....

Ja då var jag tillbaka igen efter några dagars uppehåll. Det har varit en intensiv vecka med trevliga besök av både lillebror med familj och en gammal vän som inte varit här på många år.
Vi har varit på en utflykt och resten har vi varit här hemma, druckit kaffe, ätit äpplen...många...och mycket god mat med en del gott vin till. Ja som ni förstår har jag haft det roligt även om det känns i kroppen så här efteråt. Men om man får lite mer ont en sådan här gång gör inget för man vet varför och det har varit pga något roligt.

     
Här kommer Pernilla med sina tjejer i min trapphiss!

         
Mina härliga badtjejer Kajsa och Selma. Det är så härligt att se på barn och badbubblor!

          

Här ser ni två Curly Coated Retriever från Kennel Månskugga i Molkom och på bilden även matte/uppfödare Elisabeth

Idag däremot har det inte varit lika roligt, även om det också varit trevligt i mellanåt. Jag åkte in på förmiddagen tillsammans med Kristina som erbjudit sig att skjutsa mig till sjukhuset. Vi värmde alla ris och vetepåsar vi hade, en med kärnor i som håller värmen längst tog jag på armen och resten la vi i en liten kylväska...för att hålla värmen.

När vi kom in erbjöd sig Gittan att sätta nålen för kontrast men när jag sa hur det brukar gå till sa hon -Jag ringer efter en sköderska på operation! Det var hon glad för efter att den stackarn försökt 2 gånger i handen men till slut fick det bli foten. Där gick det och det var jag väldigt VÄLDIGT glad över!! Det är en fruktansvärd pina detta med nålsättning och ändå hade vi gjort allt för att det skulle vara fina ådror. Det var fina ådror som syntes men inga som höll eller låg kvar när de skulle stickas i. Det gör så ont och jag kändes som jag skulle svimma men tack vare att Gittan och Kristina pladdrade för fullt om både det ena och andra så överlevde jag.... ja, ja så illa var det väl inte men nästan....

På röntgen så fick de i kontrasten och gjorde röntgen. Sedan frågade hon om hon skulle ta bort nålen...jag fick hjärnstillestånd...skulle den vara kvar...njae... eller Nej du kan ta bort den. Då kommer röntgenläkaren STOPP vi måste ta om bilderna med ny kontrast!! GUD så tacksam jag var för min velighet för en gångs skull. Tä'nk om hon dragit ut nålen, då hade de nog inte hittat någon ny ådra utan fått ta till halsens ådror....fy farao.

När det äntligen var klart gick vi vidare till Onkologen och där fick jag mitt Zometadropp som är för att stärka skelettet. Då var jag så trött och slut när vi kom dit. Sköterskan Ann-Britt frågade vad de fick bjuda på. Hon vill ha en kopp choklad med vispgrädde sa Kristina och jag höll med, det hade varit väääldigt gott. Njae det kan jag nog inte trolla fram men ett glas saft ska jag kunna komma med skrattade hon(hon skrattar nästan jämt den trevliga favosköterskan)
Gissa vad hon kommer med -En mugg med choklad!! Ingen grädde men ändå. Det var såå gott, jag njöt verkligen av denna goa mugg. Sedan när min behandlig var klar frågade vi om en annan bekant var kvar där och om hon orkade med besök. Det gjorde hon och vi gick vidare in till henne och satt där tills hennes behandlig var klar. Sedan var det dags för hemresa!

Innan vi lämnade stan gjorde vi ett besök på Åhléns och jag fick köpa 2 nya ljudböcker, tejp(saknade jag när småtjejerna var här), 2 krokar och en bunt med vackra servettet...som jag igentligen inte behövde för jag har en ganska fin hög av servetter redan men det kan vara bra att ha....eller hur! DU kanske kommer på besök och behöver en att torka fingrarna på eller munnen...