Ulla-Brittas Blog

Så är det då lördag igen, oj så snabbt veckorna går. Jag längtar efter att det ska bli dags att "jula" till det här hemma. Rolf tycker jag är galen men det tycker inte jag :-)
Tänk att få hänga upp stjärnor, ställa fram ljusstakar och hänga kransen som jag köpte i stan igår. Den har batterier, tänds och släkt av sig självt - smart. Sedan allt annat som hör till advent osv... Det är nog en typisk kviinlig gen detta med pyssel. Som tur är finns det några män som inte är lika tråkiga men de är inte många eller så är det jag som inte träffat på dem.

Jag kunde inte sova nu på morgonen och därför försökte jag smyga ner själv. Smyga med en hiss som blingar och blångar är inte så lätt. Men hur som så sover han fortfarande och jag har bakat scons.....eller inte gräddat ännu men de står på bänken och väntar.

 

I går var jag och fick påfyllning av cellgiftet. Denna gång var det inget hormon utan den sprutan ska jag få nästa fredag + läkarträff för att de ska kolla hur jag och min kropp mår. Blev väldigt trött i går efter men inte värre än att jag kämpade mig igenom en tur till "gubbdagiset" Clas Olson. Det var där jag köpte kransen som ska sitta på framdörren och ÄNTLIGEN en slinga som ska ligga över busken vid parkeingen. Det tog mig ca.25 år att tjata sig till att få sätta upp den. Detta med tjat är annars ganska effektivt men i detta fall har han bara inte kunnat ge med sig. Har försökt få reda på VARFÖR men något bra svar har aldrig kommit utan han har gjort det till en prinsipsak. Jag anser inte att man ska ha några prinsiper eller så få som möjligt i alla fall. De bara sätter käppar i hjulel.

Apropå hjul så fick Susanne träna och är nu en hejjare på rullstolmontering! Så nu har nog snat alla i min närmaste omgivning lärt sig. Proffsigast är så klar Kristina men det har och är väl i vissa fall ännu en del i hennes jobb.

Vi tog en körning runt i Maxi också och utan rullstol + vagnen framför hade det inte gått / Tack BF!! Sköterskan som dök på oss där när vi var där kom och berättade att hon var så glad över att hon fått se oss. Hennes man sitter i rullstol och med denna påkoppningsvagn kunde även han nu få följa med och handla....(vilket väl inte vara det roligaste han visste men att möjligheten nu finns).

Så nu får vi väl se vad kroppen säger om denna påfyllning. Ska jag få lika eller ännu mer ont i lever, skelettet och annat. Blev lite snurrig och konstig när jag fick förra. Hoppas jag ska klara av allt bra och att framför allt inte leverna ska kännas så mycket. Frågade vad de trodde om detta och funderingen om att det tar ordentligt när man få ont i det ska ska behandlas. Tyvärr så var det nog inte så enkelt.... men man vet aldrig!

 

NU ska vi äta frukost!

Ja, just så - I denna dag! Vad har jag gjort..? Ja först plockade jag lite på övervåningen och efter det  blev det frukost. När den var klar så kom Susanne och hämtade mig för färd till vårdcentralen för att ta blodprover ut min port. Efter det tog vi en tur in på Apoteket, där grannen försökte lura på mig en superfin docka som de säljer för barn och demenssjuka. En härlig mjuk, ganska tung

Hon var helt underbar att hålla i och kändes ungefär som ett barn i tyngden. MEN hon kostade nästan 600 kr och finns i flera olika varianter. Denna var väl den som påminde mest om våran lilla Tilde. En riktig trollunge som buset lyste ur ögonen på. Rubens barn heter serien och på den sida jag lånat bilden är nog nästan 100 kr billigare...om jag kommer ihåg rätt. Där kostar denna 469 kr.

Jag har ju köpt en vanlig docka tidigare som jag håller på att sy kläder till men det käns som hon är för liten för den jag har här, tänkte låta den ligga på tllväxt till hon fyller minst 2 år och kanske 3 för att hon ska kunna uppskatta allt vad gäller kläder osv. Det fanns ju kläder till också som då kostade ungefär 300 kr. Ska man köpa tyg till dockkläder så blir det nog oavgjort om man syr eller köper. Jag har då sparat gamla kläder som jag syr av och då blir det bara kostnad för tråd och kanske lite annat till.

Det är jobbigt att vara som jag är...varför -JO jag kan aldrig kasta något förrän jag i huvudet gått igenom ordentligt om det skulle gå att göra något till dockerna i stället för att kasta. På så vis blir det många kassar till slut. Fast denna senaste galringen kastade jag mycket!!

För övrigt har jag mått bättre idag och Sus hjälpte mig klippa klor på alla+Bonnies snabbväxande tassar. Men värken i levern och resten av kroppen har varit rätt snällt hela dagen men hoppas det kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk -------------(Nu somnade jag) håller i sig tills på fredag när det är dags för påfyllning av cellgiftet.  Då är väl risken att det blir ondare igen. Har haft väldigt ont i ländryggen och skuldror i kväll.

Nu är det bäst jag lägger mig innan jag somna och förstör något.

I dag har vi, jag och Susanne suttit ute och fikat. Hon handlade citroner till mig och vaniljbullar (om de var dagsfärska för annars är de inte så goda)för ibland blir jag trött på mitt eget kaffebröd. Det var en härlig stund fast det är inte många grader ute nu. I morse var det fortfarande frost ordentling vid 09.00 och det var första gången.

Jag har kokat marmelad på de gröna tomaterna som var kvar. Det blev till en halv sats och det kan väl vara lagom eftersom jag inte vet om de går att äta. Vi får återkomma med rapport senare. Har nog haft lite mindre ont idag...tror jag. Levern har inte varit lika smärtsam men benet fortsätter att blirda sig och krampa.

Nu ska jag lägga mig för i morgonbitti ska jag få skjuts upp till distriktsköterskan för provtagning. De hade så fruktansvärt körigt så OM jag kunde ta mig dit på egen maskin hade det varit väldig bra. De hade så dåligt med personal och min ordinarie var utlånad.. Nu sitter jag här på stolen och somnar medan jag skrivet...inte bra för knapparna på daton. Jag trodde ju jag förstört tangenten på min dator för några veckor sedan när jag somnade över daton i soffan. Men i lördags fick jag besök av Emelie och hon bara tryckte dit den förlorade jätte jobbiga knapp som jag mått dåligt över i flera veckor - på en sekund var det klart!!

NU SOVA!!!

Jag har väldigt ont i ena höften ikväll + levern+ på olika ställen i resten av kroppen. MEN idag kom så äntligen de väntade höfledsresultaten på de 5 hundar som röntgades för  3 veckor sedan. Alla springarna hade A = det bästa man kan ha och Lilla Sally som är en jaktcocker hade B vilket inte är lika bra men okej det med. Oj så glad jag blev och jag vet en som blivit ännu gladare idag...jo Pernilla Åhlin som nu äntigen fick full pott på just det området. Vi har väldigt få höftledsfel och hon har lyckats få 2 av dem på sina hundar.

Man är alltid lite nervös när detta ska göras men nu är det gjort på alla utom lilla Alva i Filipstad som nog också är på gång när matte och husse flyttat klart. Men det är ingen panik, det är nog ofta en fördel att vänta av lite så de får växa i sina leder och ben.

För övrig har vi haft besök idag av en annan Pernilla och hennes vovvar. Det är så härligt att se alla dessa hundar tillsammans men jag känner att det är tillräckligt med 3-4 och på vardagarna 5 stycken. Nu ska jag inte skriva så mycket mer för ögonen börjar slakna...hänger som på en blodhund, känns det som. Kroppen värker och är väldigt jobbig. Var väldigt bra på förmiddagen men sedan säckade den mer och mer tills jag fick höftsvaren då blev det bättre igen :-)

Röran, ingen ville sitta där vi satte dem. Sally hon förstörde allt och åkte in, Mocha var sur och inne för den skull. Det är inte lätt att vara hund och fotomodell på samma gång.

 

Blodådrorna på ovansidan av mina händer har i kväll varit helt svullna och blå. Tror det börjar sjunka undan nu så det fixar sig säkert. Annars så är det väl den brinnande smärtan som är ny eller vad man ska säga. Nytt är väl inget men för mig har det mer varit en molande värk och så där i mellan åt så kommer nervsmärtor. Det finns tyvärr inget bra smärtstillande på just nervsmäror. Men nu är jag så trött att ögonen ramlar ihop.....

Så var ännu en dag till ända...eller vad det heter. Jag fick alltså min nya behandling i fredags och det gick bra. Birgitta hämtade mig och tog oss till sjukhuset för att jag skulle få denna nya fantastiska behandling som nu ska bromsa upp skiten igen...hoppas jag. Själva droppandet tog 1½ tim ...eller var det 2 tim, jag och mitt minne! Jag fick ju de omtalade hormonsprutorna i skinkorna också. Apropå skinkor, får inte glömma att beställa julskinkan så vi inte blir utan. Ni vet våran skinka "the holy skink" som den kallas av våra barn, den är viktigare än allt annat till julen. Den hemsaltade jätteskinkan aldrig under 10 kg - ja, kanske nedåt 8 kg utan ben någon enstaka gång.

Men som sagt det var andra skinkor denna gång och även dessa är rätt stora men inte  10 kg/st hoppas jag! Det skulle sprutas in 5ml i varje, rätt högt upp som tur var. Jag behöver alltså inte sitta på sjäva stickstället men det känns ändå kan jag säga. Svider och bränner lite, men inte så det är jobbigt. Däremot var det småjobbigt att få dem och de skulle skjutas in under 3-5 min...tror jag (minnet igen)det var och gick det för fort så gjorde det ordentligt ont.

Sedan åkte vi till Maxi och provade deras rullstolskundvagn - superbra när vi lagom lärt oss hur den skulle sitta för att flyta på bra...när vi var i kassan! Bättre sent än aldrig heter det ju och så blev det. Men nu vet jag att det finna och att man ska be dem i kiosken att hämta en för de är inlåsta så de långfingrade inte får tag i dem.

Vi körde runt lite hit, dit och överallt. Vi hade varsin halva till att börja med men Bfs sida krymte hela tiden, till slut hade hon ett hörn och resten var mitt. Det gäller ju att passa på när man får chansen att lufta sig och som tur var orkade jag med det. Men när vi kom till bilen var jag rätt mör, sedan åkte vi till Vänge och Birgittas hus där.

Rolf som gått jaktprov på förmiddagen med Sally kom förbi och hämtade upp mig. Hur gick det på provet?? Jo det gick väldigt, väldigt bra ända tills det återstod ett enkelt moment som avslutning. Hon skulle fortsätta några meter till och få en kastapport. MEN strax innan hade hon levererat en skadskjuten fasan och det gjorte henne väldigt "livad" så när hon stöter upp ytterligare en fasan drar hon efter och hör inte ett dugg vad husse sa...= Tack och adjö för denna gång och inget pris.  Så nära mellan himmel och helvete.

Idag har vi varit på trevligt besök hos Eleonore som flyttat tillbaka hem till ön igen efter några år på fastlandet. Hon hade gjort väldigt goda blåbärsmuffins som jag ville ha receptet på och det visade sig att det hade hon fått av våran Maja för flera år sedan...så jag får väl höra med henne för det var STORA och GODA!!

Sedan har jag vilat och haft eller rättare sagt har ont i levern...antar att det är den i alla fall för det bränner och svider där den enligt anatomischemat ska sitta. Fick även en jättekonstig, äckligt muskelvridning i benet när jag vilade. Det kändes som om någon tog tag i foten och tvinnade benet runt. Jag fick riktigt hålla emot och det kändes inte som det var i musklerna utan i benet - skitäckligt. Sedan när jag reste mig upp efter en stund så vek sig foten som om den var helt lös. Men, nu har jag läst om biverkningar och det mesta verkar finnas med + huvudvärk som jag haft lite idag och det får man tydligen av hormonet. Antar att det blir ännu mer efter nästa helg när jag få spruta nr 2. Ska in på fredag igen för att få nästa cellgiftsdos, sedan veckan därpå ska jag få nästa hormonspruta och därefter ska jag ha den var 3 dje vecka. Däremot ska jag in och börja 2;a behandligen veckan därpå. Men när det är igång så ska jag få 1 vecka fritt i mellan allt det andra OM jag förstått det hela rätt.

Enligt läkaren skulle jag inte tappa håret av detta medel men det står med som vanlig biverkning så ...ja, det visar sig om det fortsätter växa eller om det försvinner igen. Hade nog mest sett fram emot att få tillbaka ögonfransarna och ögonbrynen. Just nu målar jag dit dem, det är inte snyggt MEN hellre det än inget alls för jag känner inte igen mig själv när jag blir så SLÄT...och menlös. Förstå inte alls unga tjejer som plockar bort alla ögonbryn för att sedan måla fula streck, men de måtte väl tycka det är snyggt och det tycker inte jag. Jag skulle vilja ha riktigt täta fina som man kunde plocka och göra snygga. Allt man inte har vill man ha och tvärt om, är och förblir nog alltid så.

Nu ska jag se på Midsomer - gamla avsnitt.

Dagens stora händelse är att Tilde tagit sina första steg på egen hand. Hon har tidigare ställt sig upp mitt på golvet men inte vågat gå så till jul kommer det att vara full fart på lilla fröken. Då får hundarna jobbigt om hon nu kommer att bry sig. Det blir väl Sally som kommer att ligga mest risigt till för hon kan inte låta bli att vara med överallt. Annars är det Mocha som brukar vara mest poppis hos de små.  Vi "Skype" pratade med BF s lilla Elsa i tisdags innan vi åkte till stan och hon ropade genast på Mocha och sedan på Sally. Bonnie som gillar småbarn är det ingen som ropar på....fast hon börjar bli gammal och har inte samma ork längre så kanske ska vi vara glada för det.

Oj va jag längtar till julen och lilla Tilde, mormors lilla gullunge! Jag blir så lycklig när jag ser henne. Lina brukar skicka små film-mms på telefonen. Det är så kul att sitta och titta på, många, många gånger.

Helt uppenbart att jag lyckades få er alla att tycka till på det jag skrev senast om läkare o.s.v  Kanske skrev jag lite för hårt om henne....fast nej, det var så jag upplevde det. En vän var till läkaren(vårdcentralen) häromdagen och den läkaren kom in och ställde sig nära henne med armarna i kors och frågade -Ja ha och vad är du här för?...typ... Hur kan en läkare som jobbat i massor med år ha ett så dåligt kroppsspråk!? Han borde för det första inte jobba när han är så oduglig om sig själv, hur ska han kunna hjälpa andra. Det är väl inte för utan som han tidigare jobbat som kirurg...då sover de flesta och han behöver inte prata med patienterna. Jag har själv råkat ut för dessa läkare många gånger genom åren. Hon kändes redan där att han nästan hotade...och då blir väl alla lite av en blöt fläck... man glömmer allt man ska säga och själv tar han över allt och så var hon friskförklarad av INGET fast en burk piller i näven ...varför om han anser att hon är frisk?? Det låter helt bakvänt i mina öron och inte ett enda blodprov togs fast hon påtalade att det var flera år sedan någon kollade. I just detta fall handlar det om hjärtat och det är väl inget man ska nonchalera...tycker jag i allafall. Sedan är det normalt att de vill att man ska komma tillbaka så fort det spår fel och förhoppningsvis hinner man då reg.det med ekg. Till mig sa de att om mitt rusande varade mer än 15-30 min skulle jag till akuten, inte vänta.

Fy va nojjig jag känner mig när det gäller hjärtat, vi har ju bara ett och stannar det ja...då vet vi alla vad som händer.

På gynmotagningen stod 2 läkare och pratade om mig, över mig och inte en enda gång till mig. Till slut sa jag -Ursäkta men jag är faktiskt här! Vad säger ni?? Å, förlåt, vi glömde bort det svarade de och började förklara. Det var länge sedan på 80 talet men tyvärr tror jag inte att det blivit så mycket bättre.

Sedan undrar man om folk har svårt att visa och känna empati när man kan jämföra minnesförlust med amning.... som Tina skriver i sitt inlägg. Mycket konstigt ska man höra innan öronen ramlar av.

I morgon ska vi förgifta mig igen med det nya giftet. Sprutor som ska tas i skinkorna, tur jag har stora för de kommer väl att se ut som nåldynor innan denna behandling är klar.  Har man en liten rumpa utan fett så måste det bli väldigt, väldigt ömt till slut. Fast jag skulle ju hellre ha en mycket mindre bakdel för resten av kroppen skulle må bra av det. Men vad kan jag göra åt det för äta lite hjälper inte och inte heller mycket...skulle jag tro. Kanske ska börja äta och dricka mycket fett. Har sett och hört att den bakvända dieten faktiskt funkar.

Men jag är inte så dum att jag börjar banta mitt i min sjukdom, så ingen behöver bli oroad!! NU ska jag släcka för idag eller det är redan fredag ser jag på klockan. Men sova har jag inte gjort ännu denna dag/natt så NU går jag!

Jag orkar inte läsa igenom texten så ni får stå ut med konstiga meningar och stavningar, fast ni börjar väl bli vana.

Det är inte limpor utan morötter! I fall någon inte ser...

 

Ja så var vi på väg mot ett nytt liv med ett nytt cellgift och hormon. Var i stan i går och träffade en ny läkare som inte riktigt var på min våglängd...det kändes inte helt bra. Men så som jag är har jag bett om att i möjligaste mån få ha någon annan. Det kändes inte riktigt som hon tog in hur jag mådde och vad jag kände...hon fick mig att känna mig pjoskig vilket väl inte är bilden av mig eller?!?

 

Det började med att vi kom inkörande i full fart för jag mådde så fruktansvärt illa. Med spypåsen i högsta hugg ropade jag efter ett piller mot illamående! Sköterskan fattade direkt och kom med både piller och vatten, de är så himla gulliga. Men mitt i min sköterskeledda andning kom läkaren och hämtade mig. Hon tyckte jag såg väldigt sjuk och orkeslös ut... -Ja, jag mår så fruktansvärt illa svarade jag... OM hon nu skulle ha missat det! Sedan la jag till att alla brukar annars säga att jag inte ser sjuk ut fast jag är det. Men redan där spårade vi nog ur tror jag. Sedan har jag min andra läkare som kommer från samma sjukhus och som jag gillar för att hon är så rak, snäll och säker i allt hon gör. Där gjorde jag väl felet att tala om att jag var glad att jag fått henne och att hon upptäckte metastaserna i levern som de andra missat...fel, fel, fel!!!!!!!!!

 

Det var ju värde löst (nej så sa hon inte men det kändes så)det cellgift jag fått. Men hon fick ju stopp och de till och med krymte + att några försvann...hon kunde ju inte veta att det inte skulle hålla, sa jag.

Men nej, det var så att en av dem som struntat i att röntga mig (en radiumläkare)ordentligt hade haft förslag om det jag ska få nu redan då när hon satte in det andra. OCH känner jag, ska jag behöva höra att de sitter i sandlådan även i spec.vården... finns det sandlådor överallt i den mänskliga världen.

Jag orkar inte med att någon ifrågasätter min ork till liv och rörelse. Det finns inget jag längrar så mycket efter som en skogspromenad med vovs...tänk så skönt det skulle vara att kunna gå en mindre runda i alla fall. Men sådant frågade hon inte efter utan det kom ett fnys när jag sa att vattengympan har varit jobbig för att jag får frossa efter en liten, liten stund.
Skulle jag åkt dit, gång på gång och utsatt mig frivilligt för detta fast det inte blev bättre?? Jag försökte många gånger och lagom de andra kommit i gick jag upp. Det var skönt den stund det varade men jag inte tagit upp det igen efter förra höstens jobbiga lunga. Då blev allt avblåst men kanske skulle det vara något att ta upp igen.

Sedan sa hon att mitt första cellgift jag fått varit ett snällt cellgift?!??? Ha, sa både Bf och jag i munnen på varandra, det var det jag inte kunde gå och stå på mina ben av...var det snällt??

Nu har jag klagat av mig nog! Nu till dagens liv och levene. Har först varit ute och luftat mig i trädgården tillsammans med vovs. Arbetsterapeut kom med en ny skruv tlll rullstolen som ramlat bort. Vi stod och hängde på grinden och pratade en stund.

Efter det ett äpple, sedan in och baka en morotskaka. Denna gång gjorde jag den med små morötter i marsipan på. Det var lite överkurs men kände för lite pillgöra. Tyvärr skakar jag så väldigt när jag håller på med sådant men det gick hyffsat i alla fall. God blev den och infryst är den så nu kan de som inte är glutenallergiska få om de kommer innan den är slut!

Sedan var orken slut och Rolf har fått ta över resten av görandet i kväll. Nu väntar nog sängen på mig...gäller väl att vila innan det är dags för fredagen och det nya giftet. Vet ju inte hur jag kommer att må av det, jag som är så pjoskig och gnällig av mig. Ska nog ta och läsa om det...kanske?....

Det ÄR som det ÄR...vi hostar å nyser! Sa alltid Lina som liten när någon frågade i telefon hur det var med oss.  Riktigt så är det inte här nu men min näsa har börjat droppa vilket oroar mig mycket. Hoppas det är för att jag varit ute mycket idag. Vi har planterat sommarens sista plantor från krukorna. Det var lavendeln som fick flytta till framrabatten i väntan på våren och kommande planteringar. Jag vill ha rosa stora rosbuskar där framme med lavendel framför.

Tyvärr har frosten tagit hårt på höstblommorna så det är lite tråkigt i rabatterna och vissa saker var ingen idé att spara på. Fick en härlig höstbukett av Veronica när hon var här så den får vi njuta av i stället.


När allt var klart ute tog vi en kopp kaffe och jag en vilostund på soffan medan Rolf gick på en ordentligt tur med hundarna. Sedan vankas det lite tryffelsmör på en bit kött har jag hört...gott, gott!

Jag gör inget mer idag...ja en lite sväng med dammsugaren var jag tyvungen att ta för att få ro i själen...ja jag vet att jag är knäpp men det ÄR som det ÄR...

Glöm inte Rallybrudar i kväll...

Ja nu mår jag illa av många anledningar. Skulle behöva ta ett piller och det gör jag nu... en Primperan. Det är dagen efter mitt nya "snabb" besked efter röntgen igår. Jag bad dem att kolla plåtarna för jag trodde ju att lungan skulle vara full av vätska igen. De lovade be en läkare kolla dem innan jag åkte hem om det kanske skulle behöva tömmas. Jag berättade att jag inte mått bra på senaste tiden och att andningen var jättejobbig men även illamående och yrsel. Allt detta tillsammans med oro kan ju ge starka "känslor".  Hoppades det kanske skulle vara något sådant som spelade mig ett elakt spratt!

De satte nålen på plats i min venport och efter en stunds spolande fick hon den att fungera. Väl nere på röntgen dit jag blev körd av Birgitta(som även sovit hos oss för att kunna köra mig denna tidiga stund till stan. Röntgen var det ja... jo, där fick jag en kanna med vatten som skulle tömmas, lika jobbigt varje gång att få i sig detta vatten. Denna gång hade jag försett mig med en flaska läsk som jag blandade i vattnet. Frågade innan jag blandade om det var okej för det var någon på onkologen som sagt att det var viktigt att det just var vatten. MEN det hade inget med att göra vad jag drack utan det viktiga är att tarmarna och annat fylls med vätska för att synas så bra som möjligt...eller om det var tvärt om - inte vet jag vad han sa...eftersom jag var mest intresserad av VAD jag fick dricka.

Sedan in och kontrasten doserades säkert genom min älskade venport! Efter detta körde BF mig tillbaka till onkologen, där jag fick ett eget rum för att jag skulle kunna vila medan vi inväntade svar. När så läkaren Kristina kom in till oss, en ny läkare som ska jobba där framöver på heltid, fick jag ett prel.svar. Det var inte vad jag väntade mig och absolut inte vad jag ville. Bäst hade ju varit att de inte hittat något utan att jag bara haft en infektion i luftrören. Nej nu har tumörerna i levern börjat växa igen!

Det finns ingen synlig förändring i lungan utan det är leverna som är problemet. Den är lite svullen och den stora tumören har växt. Hon ville lägga in mig så de kunde ta prover under dagen och få mig att må bättre. Men efter att vi pratat fram och tillbaka beslutade vi i stället att jag skulle få åka hem om vi kunde stanna några timmar till så de kunde ta prover och begära snabbsvar på några av proverna. 

Vi fick stanna där en ganska lång stund och till slut släppte de ut oss med att jag skulle ta kortisontabletter i en ganska hög dos några dagar framöver för att få bort både illamåendet och svullnader. Vi störtade oss ut så fort vi bara kunde. På vägen tidigare under dagens turer hade vi nästan blivit överkörda en gång av en dåre som störtat sig ut ur en hiss på en sparkcykel...eller vad det var...gick så fort att jag inte han se, fick hjärtat ända upp i halsgropen! För att vi inte ska orsaka våra medmänniskor samma lidande tog BF alla svängar runt dolda hörn extremt försiktigt resten av dagen!

På apoteket skulle rosabandet+snarkhjälpmedel inhandlas...antisnark alltså! Men tyvärr hade de inga av den bästa sorten (utprovade av proffssnarkaren BF)då kom jag på att vid Willys finns det ett större apotek + att de kanske har kvar av de goda äpplena jag köpet där senast jag var i stan. Så det blir en kort, kort tur på dessa ställen. Sedan tar vi en rullstolstur på Maxi (där BF ska ha hundmat och jag en mattermos...kan vara bra att ha)men en kortare tur där har jag aldrig varit med om och jag är ändå helt slut. Vi är till slut ute i bilen och jag äter en satsumas som är jättegod. BF bjuder på en kall kaffe som hon köft på Willys, något som jag aldrig druckit och det är gott. Men som med det mesta jag äter eller dricker, det är hälften och sedan nöjd.


NU äntligen åker vi hemmåt och jag somnar nästa på en gång. Men börjar drömma och prata i sömnen ...om nålar och POFF är jag klarvaken - NÅLEN!!! Ja, den är kvar! Vi vänder säger BF, nej jag kan ta bort den i morgonbitti hos distriktan eller så kan jag väl ta den själv... DÅ Tvärstoppar och vänder BF - där gick tydligen gränsen! Jag vill ju bara hem!!!!!!!! Men, men det är väl tur att vissa är klokare än jag så det blir en tur till onken en gång till. Ann-Britt som tar hand om oss och nålen säger att det var ett klokt beslut och speciellt som den strulat redan när vi kom i morse!

Åter kör vi mot Alva och solen har lagom kommit ner i ögonnivå så BF får en jobbig körning medan jag sover och underhåller med diverse kommentarer som får henne att undra vad jag drömmer om?! Vad har jag glömt när jag vaknar igen säkert hemförd utan nål. Gud vilken tur den kom bort! TACK Birgitta för att du vände och allt annat du hjälpte mig med.

---

Idag skulle dr.Kristina ringa och berätta vad de sett på plåtarna när de gott igenom dem på morgonronden. De har alltså sett en tydlig förstoring av levertumörerna. Sedan finns det även vätska i buken som man tydligen kan få pga.levern...om jag fattade det rätt. Men det som jag känner som en aning förstoring av magen(bortsett från fettet) är levern. De ska gå igenom plåtarna ännu ordentligare tillsammans med Bröstonkologen från Akademiska i Uppsala på tisdag eftermiddag. Men eftersom jag har tid före detta tyckte jag det kändes onödigt men det spelar ingen roll jag ska dit ändå. Behandligen måste de prata med mig om oavsett vad som händer då.

Det är igång igen och det känns som om jag inte orkar bry mig. Jag kan inte påverka det hur jag än skulle vilja och då kan jag lika gärna försöka hålla det ifrån mig så länge det går. Rätt som det är lossnar klumpen och då finns det inget som stoppar för den klumpen är allt för stark. Cancerklumpar är otäkt starka både i kropp och själ, när de väl sätte igång att bråka!

Har jag klippt av navelsträngen?! Någon sa en gång för länge sedan att jag hade "sparkat" ut dem ur boet... ja, ja det var inte så allvarligt menat men hon har fått äta upp det sedan och det ska tas med en stor nypa salt...(är det så man säger?)så vet ni.  Men det är några år sedan det sas kanske typ 10 år sedan ...herregud var har alla åren tagit vägen? Ja med det så skulle jag nog säga att håll hårt i navelsträngen och låt ingen komma i närheten med sax. Hade jag vetat att åren gick så fort skulle jag inte ha varken "klippt eller sparkat"  ut några ungar ur boet!
Sedan är det alltid som du Lisen skriver att det är stor sorg när de åker och jag tror inte att de förstår hur viktiga de är och uppskattat det är när de kommer hem.

Roligt att din son har lyckan att ha hundar...jag får väl glädjas åt att mitt lilla barnbarn kallar katten för vovvov! Allt som kan tydas åt rätt håll känns bra! Tänk om jag fått leva länge och hon hade fått vara kennelflicka hos mormor. Vi skulle kunnat åka på utställningar, hon och mamma kunde visat hundar medan jag hjälpt till och fixa dem.... men man ska inte gråta över spild mjölk....eller hur man säger.

Hur många ordspråk finns det och hur ska man veta att man änvänder dem rätt? Man kanske föds med en viss läggning för dem eller familj som bara"kan" det så det blir rätt?? Kanske finns någon som kan berätta var man kan läsa om detta, rätt kul tycker jag.

Nu ska jag sova för i morgon får jag besök av en gammal vän, ja så gammal är hon inte men ändå!

Idag är idag och inget annat fast man kan tro annat om man ser på mitt inlägg innan. Det skrev jag igår och sedan hade jag kommit åt en knapp som jag glömt fanns och kunde inte koppla upp mig. Men eftersom jag är en sådan nörd på datorer så hittade jag den till slut ...förlåt Jimmie att din svärmor har så kortvarigt minne men denna gång hittade jag den utan att behöva be om hjälp!

För övrigt har jag haft en skitjobbig morgon med många negativa tankar på OM livet ska vara till jul eller över...osv... Andningen var så jättejobbig efter att jag varit på toan, pinkat och tagit mina morgonpiller ...hur det kan ha något samband fattar jag inte men kanske har vätskedrivande pillret den effekten att det gurglar och har sig i kroppen innan det rinner ut?! Inte vet jag, hemskt är det i allafall.

Men när jag inte orkar blir allt så deppigt och jobbigt. MEN det är då min stress av allt jag MÅSTE göra innan jag ska dö kommer farande och då blir det bråttom för hur ska jag hinna....om jag redan tänker dö till jul så har jag inte mycket tid kvar och ja då kan man inte ligga i sängen och tycka synd om sig själv!
Så idag har jag lagat hundarnas älsklingspuffar = klätt överdelen på 2 sängar som var helt utslitna. Köpten en luddig, skön, blank filt som jag köpte på Jysk för 300 kr. Resten ska nog bli små mjukisar eller en barbie hund kanske...eller något annat viktigt som jag kan komma på. Sedan pratade jag i telefon med en värmlandskompis en lååång stund för det var jätte lääänge sedan vi pratat. Hon har gått från hundavel till kattavel och hade jag varit frisk skulle jag nog kanske gett mig på det också...men bara kanske.

Nu är det nog med ordbjajande, nu ska jag se på tv.

Mocha en liten lat hund som funderar på om det är värt att resa sig upp eller inte.

Foto Jan Karlsson(min lillebror)

I dag är det 101010 visst ser det rätt häftigt ut om man gifter sig eller råkar födas just en sådan dag...men det sistnämda är väl lite svårt att lyckas med. Jag har varken gift mig eller fått barn denna dag.  Men alla mina fina pelargonior har åkt upp på garaget för vinterförvaring och det känns väldigt sorgligt. Jag får så många tankar omkring det hela...kommer jag att leva nästa sommar, kommer jag att orka hjälpa till att få ut dem nästa vår....bla, bla...

Den svåra frågan kan ingen svara på just nu. På torsdag ska jag röntga lungor och buk, få svar tisdag i veckan därpå. Det kommer att kännas som en evighet och det är nog det som känns som ett stort sår i magen just nu.

Jag orkar inget som jag vill orka, som idag när jag satt och bölade i mellanåt över att jag inte kunde hjälpa till med allt....vi fick göra uppehåll ibland för att jag skulle hinna vila en stund, sitta där och må illa tills det gick över.
Men till slut var alla märkta på ett bra sätt som vi eller de som ska hjälpa till att få ner dem i krukor ska förstå  eller så FÖRSTÅR vi INGET som vanligt.... Hur ordentligt  vi ändå gör så brukar det slut med att vi får chansa på att färgerna ska stämma.

Nu i kväll är jag jätte öm i hela ryggen. Skundror och ländrygg värker hela tiden fast jag tagit extra morfin.  Hoppas det ska bli bättre i morgon, fast det har jag hoppats på i flera dagar nu...eller snart veckor. Vätskan i lungan minskar i alla fall när jag tar vätskedrivande. Har börjat ta 2 st per dag. Gnäll och gnöl, jag som bara borde vara glad över vilka fina vovvar och en tjej i juniorhandling - vi hade på en in-off utställning i går i Visby.

Tack domarna(som om de läser min :-)blogg) som nästan bara såg allt positivt i dem och gav dem rättvisa kritiker. Några behöver mer träning men det är ju så med unga  hundar. Deras mamma är en galenpanna som gör först och tänker sen...bättre när det är tvärt om speciellt med tanke på skaderisk. 


Duktiga Robyn 11 år med sin egen Nike vann Junior handling 

Ligger här med datorn på den stora magen och väntar på att Kristina ska komma och hämta mig igen! Var inne igår och träffade en jätte trevlig läkare som ville ta en massa prover. Han klämde på min mage som var väldigt öm och ville ta en ny CT röntgen-skicktröntgen med kontrast. Han tyckte inte det lät rikgitg bra. Så har jag nu riktigt otur så har det redan satt igång...rekorttidigt.

Men det kan också vara någon typ av infektion eller att blodvärdet är väldigt lågt. Så nu hoppas jag på att de ska ha fått svar på proverna som då ska visa att jag behöver lite extra blod och sedan mår jag bra!

Att jag behövde åka in idag igen är mest för att de skulle ta ett kalkprov som jag annars fått ligga och vänta på några timmar och då eftersom K ändå skulle till stan idag igen så valde jag att få droppet idag i stället. De kunde nämligen inte ge det förrän svaret kommit....typ !

Annars så lyser solen fint och vi har varit ute och luftat oss i blåsten. Hundarna undrar nog lite vad det är för fel på matte som virrar runt och är nervös. Alla har lite extra koll på mig...

Nej nu tror jag hon kommer! Hör av mig senare om jag inte drabbas av sömnsjukan ....som vanligt!

Så är det tisdag igen och det mesta snurrar. Hoppades på att det skulle sluta men det gör det inte och illa mår jag hela tiden. Bestämde till slut att det var lika bra att ringa till sjukhuset och be dem kolla lungan och ta prover när jag ska in på torsdag. Det slutade med att jag ska träffa en läkare mitt på dagen i morgon=onsdag(slipper troligen att åka in på torsdag, får droppet onsdag i stället för att slippa åka in 2 dagar). De ska nog ta nya röntgenbilder på lungan och ta prover för för att se blodvärde medmera som kan vara anledning till mitt illamående och yrseln. Har mått skit i flera dagar och nätter. På nätterna har det gurglat och pipit från andningen. Dagarna har varit jobbiga så fort jag rört mig. Tungandad och känt som om hela magen tryckts upp i halsen på mig så fort jag rört mig. Men de senaste dagarna har varit bättre när jag tagit vätskedrivande för då har det känsts bättre. Men så fort jag hoppar över det så kommer det tillbaka på en gång och tyvärr tyder det nog på att vätskan har börjat rinna till i lungan och då är cancern satt fart igen....jävla, förbannade skit i så fall för då fick jag ingen vila från gifter som min kropp så väl behövde....

MEN igår ficka jag i alla fall trevligt besök och så även i helgen. I lördags kom BF ut och visade sina goa barnbarn...2 av 3 st - riktiga trollungar. Speciellt Leonell som det bara glittrar i ögonen på, han är ett charmtroll med sina mörkbruna ögon.  Det är så härligt med barn och roligt att se barn med hundar.  när de är vana med varandra! Det blir så natrurligt i mellan dem.

I går var Elisabeth här med sitt yngsta lilla gull Frida. Hon är så gullig som en lite docka. bara 3 månader.

När man ser såna här gull så längtar man ännu mer efter sitt eget gull. Just nu ligger det flera tröjor i tvättmaskinen  som jag handlat på nätet till lilla Tilde. Det var REA och då passar jag på att köpa lite roliga annorlunda tröjor. Sedan har jag min docka ...riktiga docka..en sådan som man leker med eller hur man ska säga för man leker ju med en liten Fridadocka också men inte som med en dockdocka! Hur som så håller jag på att sy lite klärer till dockor och tyvärr har jag inte orkat göra något sedan lungan börjat jävlas på rikigt. Hoppas nu bara att det inte är cancercellerna som startat i lungan...men det är väldigt stor risk.

Har packat en väska med kläder om jag skulle blir inlagd för gör jag det inte så blir jag det - inlagd alltså! Men har jag gjort det klart så klarar jag mig. Det har funkat ett helt år nu så jag hoppas det är så nu med! Nu ska jag hänga upp de små tröjorna till Tilde så de får torka innan jag skickar dem till Malmö.

Idag var det dags för den senaste och kanske sista valpkullen från oss...om nu inte Lina tar upp det hela framöver men det vet vi inget om idag. MEN nu var det inte det jag skulle snyffta in mig i utan att det var dags för höftröntgen. Har tagit vätskedrivande denna vecka och fått ett bra resultat på andningen genom det. Men man kan inte ta detta lilla piller när man ska ut och åka. Så därför gjorde jag inte det och hur blev det då?? JO naturligtvis blev lungorna jättejobbiga och jag kunde inte ens gå nerför i trappan utan att helt tappa andan...kändes som magen trycktes upp mot lungorna så att man inte får luft. Det finns ingen plats och det känns jätteläskigt.

Lilla Sally skulle också röntga och det ville jag ju också vara med och hjälpa till med. Som tur är så kom Åsa hit och hämtade Sally (Tack Susanne för att du lånade ut din bil)så det gick bra utan mig. Sedan har de varit snälla och tagit bilder på alla plåtar så jag har nu kunnat ligga här i sängen och kollat på alla höfter ...hoppas och tror att alla är bra även om någon kanske är på gränsen....blir alltid lika osäker så jag ska nog inte uttala mig och jag har inte mätat med min vinkel som jag en gång ritade av hos veterinären. Men så noga orkar jag nog inte vara, räcker att se att alla är ok och inte har några skräckhöfter.

Nu ska jag ta en extra morfin och lägga mig i soffan. Rolf och vovsarna ligger redan där - tur vi har 2 soffor!

Tack till alla som ställde upp och röntgade era vovsar idag! Det är värde fullt för oss valpköpare(...uppfödare ska det vara så klart) men även för er egen del. Alltid bra att veta om hunden är frisk i lederna, då behöver man inte oroa sig för att ta en cykeltur eller vandrar i fjällen...eller agility. Nu hoppas vi på bra svar!!!