Kennel Rindi

Så är det sen kväll eller kanske ska man säga natt...23.00..nej kväll är det nog ännu. Hur som så sitter jag och betalar några räkningar och medan vår slöa skrivare jobbar sig genom ett papper så passar jag på att skriva lite. Har idag skrapar tandsten på Mocha och lite på Bonnie. Tant Bonnie har verkligen fina tänder, sista året har hon börjat få lite tandsten men med hjälp av Plaquoff (1 månad)så var det lätt att peta bort det nu. Mocha där är det värre och utan ständigt pulver på maten skulle det aldrig gå att sköta själv för hon får massor med tandsten. Har satt fram tandborste och ett medel jag köpt vid vet. som Rolf ska borsta med varje dag hade jag tänkt...och det började rätt bra i en vecka men nu ...ja tandborsten är snustorr för det mesta. Han har nu fått bassning så vi får väl se om det hjälper en vecka eller två... Det  skulle säkert göra att hon slipper tandstenen om inte helt så nästan!

Min tunga är oförändrad och inte värre, vilket jag är glad för men i stället har tandköttet börjat kännas lite konstigt. Det syns inget men det lurar under huden. Små sår dyker upp lite här och där på kroppen och allt skyller jag allt på cellgiftet.

I morgon är det en jobbigt dag, ska till sjukhuset och träffa onkologen. Ska få svar på röntgen som jag gjorde när Lina var hemma och det kommer att visa hur stor spridning som skett under denna overksamma tid. Overksamma =den tid som jag gått med ett hormon som inte gjort någon nytta...troligen inte i alla fall som de säger. Det jag trösta mig med nu är att lungan verkar ha lugnat sig och att vätskan inte rinner till som det gjorde tidigare när infektionen var som ettrigast. Jag äter ju penc. fortfarande, kommer att få göra det så länge det fungerar. De tror att om jag slutar med penc. eller kroppen blir imun mot just det preparatet så kommer det blossa upp igen.

Så håll tummarna för mig i morgon! Nu ska jag lägga mig och försöka sova!

Nya datorn har på något vis ställt om sig så allt ser brett ut och vem vill se något som är brett...inte oss själva i alla fall. Jimmie(Linas man...känns konstigt att säga/skriva) ska gå in via sin dator och förhoppningsvis fixa det åt mig. Det är så jobbigt när det inte är som det ska med maskiner av olika slag.

För övrigt har Susanne varit och köpt en flaska Molkosan (hälsokost) till mig idag för min tunga kändes så konstig och när jag tittade så var den jätte svullen och mitt i gick en djup skåra på 5 mm ...jätte äckligt. Det konstiga är att det inte gör ont utan vara känns äckligt, svullet. Men tack vare deta fantastiska medel har skåran krymt och det känns inte riktigt lika tjockt i munnen. Visst är Molkosan speciellt och jag förstår att man tycker det både luktar och smakar illa men man vänjer sig. Jag tycker det är rätt gott när man vant sig och sedan ger det alltid ett bra resultat på "svampiga" saker på både människa och hund.
Det började med att vi gurglade med det när vi hade ont i halsen och många, många gånger har det tagit bort det onda så vi brukar försöka ha det hemma i kylskåpet. Men i dag fick en av mina "änglar" fixa en ny flaska till mig. Får väl se vad läkaren säger på måndag, kanske finns något annat som är ännu bätre men det tllhör ett av biverkningarna som kan bli av cellgiftet. Som jag gör uppehåll med nu sedan i torsdags och ska vara "ledig" från 1 vecka.

Nu är det dags att lägga sig och lyssna på ljudboken - hoppas det går lättare att somna i kväll. I går fick jag gå upp flera gånger för det gjorde ont.



Stolte morfarn passar dockan som sover på köksbordet...det bästa man har sätter man på bordet...eller hur är det man brukar säga?!? Vovvarna var väldigt försiktiga med henne men för att hon inte skulle behöva tvättas allt för mycket fick hon sova på ett ännu så länge säkert ställe. Jag skrev att hon var 5 v när hon var här och det var ju helt fel för hon blev ju 8 veckor, stora  tjejen!

Fattar ni hur svårt det är att vara så långt ifrån denna lilla gullunge... 

 

Nu har äntligen världens vackraste barnbarn kommit = Tilde 5 veckor idag! Dessutom har datorn anlänt och det är inte så dumt det heller. Men när man ska välja så är det inte så svårt= Tilde så klart.

Just nu är föräldrarna ute med hundarna på en liten kvällsrunda, de fick inget ordentligt idag för de kom när det var eftermiddag och sedan när Rolf kom ville han ju se på barnbarnet och...ja då blev det inte... Men i morgon ska de få ordentligt och i går var de med Susanne på en ordentlig långpromenad.  Så jag tror inte det är allt för synd om dem. Bonnie är som en igel ¨på Tilde och tycker nog att de borde byta blöja lite oftare...hon försöker putta bort byxorna men det går ju inte. Hon är ju en riktig supermamma själv när hon haft valpar och tycker väl att det ska hållas rent och torrt här också, detta fusk med blöja fattar hon nog inte.

Jag ska nog ta ett kort på lillan medan hon ligger och sover så mysigt i soffan. Det är så härligt och lillan blir så mycket verkligare när hon äntligen är här! Jag har inte riktigt kunnat förstå detta med att jag är mormor men NU är det på riktigt. Nu ska jag ta fram kameran, den ska slitas på dessa dagar så jag har något att titta på sedan.

I morgon ska vi till sjukhuset på "storrönten" med mig och sedan var det meningen vi skulle överraska gammelfarmor med Tilde i morgonkväll men nu är hon förkyld och riktigt ordentligt så det blir inget besök för henne! Både jag och Tilde är väldigt rädda för att smittas av en förlynlig...inte bra när man har svårt med andningen. NU kamera!

Här kommer ett livstecken från en trött en! Mår rätt bra men är jätte trött mest hela tiden, fast man kan ju inte gå och känna efter hela tiden utan det är att köra på så mycket som det går. Jag hoppas inte biverkningarna från mitt cellgift ska visa sig med några jobbigheter. Har ännu bara haft nervbortfall i ansiktet, lite ökning i febern på kvällarna och trött...tror jag kommer av den också.

Men annars har jag haft en trevlig dag med Birgitta här som nu tyvärr åker uppåt norr igen, jag kommer att sakna henne och nästa gång är det vår när hon kommer. Hoppas jag har huvudet upp och fötterna ner så jag kan få vara med lite och titta. I somras orkade jag faktiskt inte med det och det kändes såå konstigt, första gången på 20 år som jag inte var på utställningen. Men får jag leva = det hänger nog på detta cellgift som jag har nu så ska jag vara på plats vid ringen.

Nej nu ska jag sova på riktigt för nu är det natt och någon snarkar redan så väggen skakar och glasrutorna spricker...fast det var nog lite ...lite överdrivet! Fönstret har spruckit men det är nog inte pga det som tur är. Bonnie är inte så dålig på att snarka hon heller.

NU somnar jag...skriver kanske lite oftare ...men bara kanske!

En vacker dikt som kom från Monica idag! Tack!

Ett läkande ljus

Jag önskar jag hade en sådan förmåga att tända en hälsans läkande låga.

Då skulle den särskilt för dig få brinna - få allt det onda att helt försvinna.

Den skulle se till att kurvan vänder och att du får omsorg och goda händer.

Dag och natt hos dig den skulle vaka och ge dig all kraft att få hälsan tillbaka.

Ja så är det redan onsdag och det har gått 2 dagar sedan jag var på läkarträff igen. På onkologen kom de med en blankett som skulle fyllas i för att jag skulle få svinsjukesprutan...låter som man är en gammal sugga!? Ja det är du ju skulle säkert några snälla säga! Men hur som så tyckte inte min onk.läkare att jag skulle ha någon så papperet åkte i papperskorgen. För det första är det flera som fått hög feber och det har jag redan...inte hög men feber dygnet runt i alla fall så min kropp skulle troligen reagera kraftigt på ännu en retning om inflammation. Sedan trodde hon inte att min kropp skulle orka bilda antikroppar mot denna svinsjuka och då är idéer helt borta. Så det är Du sa hon och titta de på Rolf som ska ta den i stället så du inte kommer hemdragande med sjukan för då är det kört! Hon sa att min kropp är så sjuk att den troligen skulle få det fruktansvärt jobbigt OM jag skulle få den eller någon annan mer vanligt flunsa. Jag kan tex inte hosta, det finns ingen ork i lungan till det och det är jätte jobbigt. Det räcker med att man får dammhosta så blir det bara panik i min kropp...det är jättejobbigt. Så tänk er då en riktig förkylning med hosta...=MARDRÖM

För övrigt hade de haft mig uppe på en konferens där de diskuterat mitt fall och kommit fram till att de ska testa ett medel som heter Xeloda som många fått bra hjälp av. Det är inte lika jobbigt som de tidigare medlen jag fått och man tappar inte allt hår, men det kan tunnas ur. Däremot så får så gott som alla diarréer som kan vara väldigt jobbiga och sedan är det också vanligt att man tappar skinnet i händer och fötter. De gamla nervsmärtorna som jag hade av det förra cellgifterna och som inte helt läkt bort kommer troligen att kännas av mer igen. Sedan var det också rätt vanligt att man tappar skinnet i munnen och därav även matlusten...bäst att passa på och njuta nu medan man kan! Tur jag köpte en ask med ljusa romerska bågar på Maxi när vi var där i måndags.

Så har jag tur nu och inte får några extrema nya reaktioner så kan jag kanske känna mig rätt så normal. Men det är väl som både läkaren, sköterskan och jag sa... Det är JAG/DU som ska prova detta och vad har jag fått som INTE gett nya biverkningar och extra starka reaktioner ... så jag blir väl den första som tappar allt hår... /pessimisten!

Rolf fick min spruta för när de är uppblandade håller de bara i 12 timmar och det var ju onödigt att kasta bort den när han ändå skulle be om anhörigspruta. Man får stanna i 20 min efter man fått den för att de ska se att det inte blir någon allergisk reaktion. Det han har känt av den i går var att det ömmade och gjorde ont i axeln där de gav den och i dag trodde han att det var lite feber. Men det går över på ett par dagar och han är jätteglad att den första dosen är given. Sedan vet de inte om man ska ha en dos till?? Allt är så virrigt runt denna spruta. Min läkare sa att de vet väldigt lite om biverkningar osv. Men hon ansåg att alla som är fullt friska och vuxna ska ta den för att hjälpa oss andra som inte klarar av varken spruta eller sjukdomen att slippa få den.

Hon sa: Ska vi hjälpa er(cancersjuka), även små barn och svaga gamla är det jätte viktigt att vi som är friska vuxna tar sprutan. Vi har ingen risker med att ta den och på så vis drar vi inte hem sjukdomen till er andra som inte kommer att klara av den.

Tänk bara på alla små barn som absolut inte får ha denna flunsa - jag tänker på Tilde så klart, Elsa, Leonell, Elias ...och alla andra små gullebarn som absolut inte ska ha denne jobbiga och tydligen livshotande flunsa.

Jag vet att många är tveksamma till att ta den och det finns även de som vill men är spruträdda. Rolf märkte knappt att hon stack honom och sedan skulle hon sätta på ett plåster ...men var??! Det gick inte att se var hon stuckit. Det var en väldigt tunn och fin nål så det är inget att vara rädd för. Tänk på mig där de sticker in nålar som är 5 mm tjocka rakt in i lungan! Då kan ni väl offra er för ett myggstick...för mig och alla andra som inte klarar av sjukan.

Nog om detta nu ska jag kolla vem som ringt ...glömde telefonen nere och hissen tar sådan tid att ta sig med så jag orkar inte åka upp och ner...mer än absolut nödvändigt. Visst ja, glömde säga att mitt gamla telefonnummer gäller igen! Fick äntligen mitt nya simkort på plats i går. Så nu kan ni skippa Rolfs ledighetstelefon...om ni nu inte vill honom något förståss. Mitt vanliga är 070-322 76 22
Glöm inte Rosa bandet!!

Ja så var det måndag och jag har lyckats förtränga att jag ska till läkaren idag...ja typ hela helgen. Det var först i gårkväll som det kom krypande på mig och kändes lite jobbigt. Det är ju inga nya röntgensvar som ska tas ställning till men detta med annan behandling OM jag fortsätter att gå på penicillin och har feber??? Det gör mig lätt svettig...och ångestfull. Men det visar sig vad de kommit fram till om de nu hunnit prata så som var tänkt...det kan man inte lita på fullt ut...de vill mycket men tiden räcker nog inte till för dem.

Helgen har varit rätt lugna, eller den har varit lugn bortsett från att jag har haft jäv...ont i ryggen, värre än vanligt. Vet inte varför men det är kanske dags att höja grunddosen av morfinet igen. Det känns lite motigt, det är ju redan nu "soppigt" i mitt huvud men man vill ju inte ha ont heller. Man höjer bara lite och skulle det inte märkas någon effekt kan man alltid plocka bort det igen.

Va konstigt det är att vara ordblind som jag är eller dyslektiker som det heter nu för tiden. En sak när man skriver för hand att man tar b i stället för p och så men det är samma sak på datorn...man tycker att tangenterna sitter på helt andra ställen men så hårt sitter det i hjärnan. Jag skriver jätte ofta fel bokstav och blir lika förvånad varje gång att det funkar så i huvudet. Jag tittar inte på tangenterna när jag skriver, lärde mig en gång för länge sedan maskinskrivning och det sitter i. Det är väldigt mycket enklare när man kan det så denna oväsentliga kunskap kom till nytta med datorns inträde i hemmet. ALL kunskap är bra kunskap, det visar väl bl.a. detta!

Men detta med dyslexi är intressant. Nu ska jag äta frukost för om 1 tim kommer Åsa och Isa förbi en liten stund. De ska till Hemse och passar då på att visa upp sig och leka en stund med Sally. Nu i veckan får jag annat fint besök också för BF kommer ner. Så denna vecka blir det fullt upp för en sjukling som mig, jag orkar ju tyvärr inte så mycket som jag skulle önska! Men det tar inte lika mycket energi som det ger med ett besök!  NU frukost!

Jag slapp inläggning på sjukhuset igen...det var nog tack vare änglar, packad väska och Kristina. Var på röntgen först och sedan gick vi via sjukhusets jätte omysiga restaurang...eller miljön ska man väl inte klaga på men bakverken och mackorna är urtråkiga! Billiga men man skulle hellre betala några kronor extra och få något annat än delicatokakor. Det finns så många kondis i Visby så man kan tycka att de skulle kunna köpa in lite gott från någon av dem. Det finns även typ Delicato som heter eller hette i alla fall Gutebollen som har många goda kakor där de inte innehåller nötter eller spår av. Brukar fråga vad jag vågar ta men det har flera gånger slutat med att det får bli en kokosboll för de kan inte garantera att det är nötfritt. Ett sjukhusfik ska väl ha lite olika bakelser och annat som även allergiker som gluten, laktos och andra kan äta utan att vara rädda.
Ja nog om detta!

Hur som så efter varsin macka med leverpastej på gick vi vidare till Infektionsmottagningen. Där fick vi vänta en stund men sedan fick jag äntligen komma in till dr.Brumbrum. Han kollade och lyssnade på lungorna och kom fram till att det tyvärr lät som rätt mycket vätska. Men eftersom de inte lyckats skicka svaret på röntgen gick han ner dit för att kolla plåtarna. Bara lite vätska MEN det tråkiga var att det redan nybildats ett "fack" i lungsäcken där det samlats vatten + att det stod en hel del nere en bit under. Jag blev glad över att det inte fanns så mycket vätska för jag känner nämligen redan av att det finns något där inne. Troligen är det den vätskan som ligger högre upp som jag känner av. Tyvärr är det så att pga denna snabba fackbildning så kan de kanske inte lägga in ett drän så som var tänkt. De kommer inte att komma åt vätskan när de ligger i olika fack. Men han ska ta upp det med specialisterna på thorax kliniken på måndag + att han skulle kolla läget med min onkolog som också kommer ner på måndag från Stockholm.

Fick en teletid med läk.på fredag för att få svar på mina prover av blodvärde och sänkan. Men i morse ringde han och väckte mig med att han ville ge mig lite positiva besked av proverna. Han trodde nämligen att jag pga mitt bleka ansikte att jag behövde ha blod men jag slapp. Sänkan hade också sjunkit lite och det var bra. Blodet var 93...eller 95 och det var okej på mig så jag slapp en resa till stan igen för att få några påsar blod.

Så nu hoppas jag på att pigga på mig ytterligare innan jag ska in på måndag em.då ska jag träffa onkologläkaren och diskutera cellgifter eller inte. Vet inte om de kan ge det om jag äter pencellin och det låter som jag måste äta det länge...länge för att hålla infektionen på plats...alltså att den inte tar över igen.
Nu ska jag sova för det är bra för emunförsvaret!

 
Denna hade jag efter operationen i ca.6 månader innan jag fick börja ta av den i kortare stunder.


Scolios...ett litet helvete i sig självt. Jag läste just inlägget som Karin skrivit om dottern som ska läggas in för steloperation på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Där kommer ALLA mina minnen från våren och sommaren 1973...en väldigt låång sommar! Jag kommer till Göteborg för bedömning av en professor som då var en av få om kanske den enda som opererade scolios på ett framgångsrikt sätt.
Han spänner ögonen i mig och säger - Vill du leva så måste jag steloperera dig om du inte vill det så kommer du att dö innan du fyller 30 år! Mamma berättade sedan att jag blev helt vit i ansiktet och höll på att svimma...själv kommer jag bara ihåg en undersökningsbrits...som jag troligen stirrade på medan jag stod framför denna mäktiga man! Hur som så fick jag väl fram ett - Jag vill opereras för han svarade BRA då gör vi det snarast möjligt. Det var i stort sett bara att åka hem och packa väskan för att återvända.

På den tiden gjordes det 2 operationer. Den första öppnades man upp och de satte in ett stag i ryggen som sattes fast på ryggkotorna. Sedan fick man ligga på rygg i tror det var 3 veckor så gjordes det en andra op. där man spände och sträckte staget så mycket som gick för att dra ut ryggen så mycket som möjligt. Sedan togs det ben från höftbenets baksida för att lägga mellan alla kotor som på så vis stagades upp för att hjälpa staget och få det hela att hålla. Efter denna sista operation låg man så ytterligare 4 veckor utan att så mycket som lyfta huvudet. Vi var 4 tjejer som låg inne för samma sak och vi hade väldigt roligt mellan all smärta och morfinrus. Tänk om morfinpumpen hade varit uppfunnen då, men så var det inte utan man låg där och bönade och bad om nästa spruta. Den höll i 2 tim och de fick bara ge var 4:de så ni kan tänka er hur jävligt ont vi hade.

Man fick kissa och baja på bäcken ett speciellt "stickbäcken" för vi fick ju inte lyfta på rumpan utan hela kroppen skulle ligga helt stilla. På slutet fick man bli vänd av 2 personal och så stagade de upp kroppen så den låg med kuddar både framför och bakom. Jag kom på att med hjälp av en spegel kunde jag se de andra och tack vare det fick vi lite roligare. En pappa gick genast och köpte varsin spegel åt oss och vi blev kända som "spegeltjejerna". I bland kunde vi bli utrullade i dagrummet för att se tv och då hade man spegel med sig så att man hade koll på rummet + korridoren. Ja gudars vilken tid det var och så sakta tiden gick...när det äntligen blev hemresa efter 7-8 veckor liggande på rygg var alla benmuskler borta och vi fick gå träna. Jag hämtade mig snabbare än de andra och det kändes så skönt. Lära sig gå ...det var ju förnedrande för en 13 åring så naturligtvis gjorde jag allt för att få det att funka snabbast möjligt. Så kom då äntligen dagen för hemresa! Jag skulle få åka ambulans hem...men ack nej det kom en annan gammal ful bårbil...tror den var mörkblå...kunde ju varit värre ...den kunde ju varit svart! Skit samma bara jag kom hem men det var några småkillar som blev vääldigt besvikna! Storasyster skulle ju komma i ambulans så hela deras kompisgäng var samlade för att se AMBULANSEN...och så kommer denna tråkiga bil, oj vilken besvikelse!

Ja kommer i håg att jag fick inte sitta bara ligga eller stå och gå. Inte heller fick jag ta av korsetten som jag var fixerad i utan mamma fick försiktigt öppna upp den och hjälpa mig heltvätta liggande på en säng. Sedan hade jag inte varit ute i solen sedan i maj och kom nu hem i slutet på juli. En dag ställer pappa ut en säng på gräsmattan så jag skulle kunna få ligga ute lite i solen...men bara en liten stund. De åker till stan för att handla och jag SOMNAR på sängen mitt i steksolen...gissa om jag var uppbränd! Det blev blåsor och hela fram sidan såg ut som en svullen kräfta! På baksidan var jag ju lika vit som tidigare för dit kom ingen sol. Konstigt att jag inte fick hudcancer också...fast det är ju inte för sent ännu! (...sa pessimisten!)

Det var en jobbig tid men idag är det säkert inte hälften på jobbigt även om det säkert är delvis samma. Skulle vara roligt att veta hur det går till så Karin du får gärna skriva och berätta hur det går till numera! Du kan ju skriva till min mail så behöver inte alla få se...

Hur som helst så blev mina 78 grader till 46 och jag har levt ett väldigt bra liv efter det. Jag har haft 3 rörliga kotor i ländryggen och de har fått ta hela belastningen från alla böjningar vilket gjorde att det blev utslitet med mkt värk som följd av detta. Numera har jag dessutom cancer i detta område vilket förvärrar det ytterligare. Men man kan leva ett väldigt bra liv och det enda jag inte kunnat bli var väl gymnast...vilket inte har gjort så mycket. För mig var det däremot viktigt att kunna rida på min älskade häst och det kunde jag. Däremot skulle jag vara lite försiktig med att göra ”kullebyttaavramlingar”, vilket jag också lyckades undvika.

Sedan har jag bytt bort hästar mot hundar på heltid och det har gjort att jag fick göra det jag mest av allt i livet ville och det var att få bli hunduppfödare!
Så oavsett när jag dör så kan jag säga att jag fick uppleva det jag drömde om, hundlivet och sedan att få bli mamma. Nu har jag ju nått ytterligare ett mål och det var att bli mormor! Visst skulle livet vara enklare ibland om man hade några tusen extra i månaden men i det stora hela så är jag lycklig och har ett lyckligt liv trotts smärtan.

Jag kan känna mig sorgsen över de som inte förstår att uppskatta livet och gör det de vill och kan medan de KAN. Detta tjat om SEN som man hör så ofta förstår jag inte alls. De som sparar och gnetar för att se pengarna växa...varför?! Visst kan det vara trevligt för barn och barnbarn att få en bra slant när du dör men var det dem du sparade åt eller var det bara för att MAN SKA spara... spara inte slösa... Du kan ju hur som helst aldrig ta med dig pengarna när det är dags att lämna jordelivet. Jag tycker man ska leva nu och dela ut pengarna till nära och kära medan man kan och få se glädjen och tacksamheten från dem. Det måste väl vara mycket roligare än att de får det på ett papper när du är död. LEV GOTT medan du kan och dela med dig om du kan /  Delad lycka är dubbel lycka…för delad kärlek är ju dubbelt så bra och då är det väl samma sak med andra delbara saker! En delad bakelse är också något som gör 2 glada i stället för bara en!   BF –klart jag har cockosbollar kvar…en hel kartong, så det är bara att komma och ÄTA!!!

Ja nu har jag varit hemma i 5 dagar och redan i fredags började febern komma smygande... Den har inte gått över 37,8 på morgonen och inte över 38,5 på kvällen men jag vet ju vilka gränser de har på sjukhuset för vad som är feber. Jag skulle ringa så fort jag ev.fick tillbaka febern...men jag har hoppats att det skulle vända men idag ringde jag för säkerhets skull och de sa att går det upp mot 39 så ska jag in igen men annars kunde det vänta tills på onsdag när jag ändå ska på koll.

Har känts så lätt att röra sig och andningen har också varit lätt men även där börjar det smyga sig på en känsla av andfåddhet. Det känns så jobbigt, vill vara friskt...eller ja så frisk man kan vara, som det kändes i sommar. Jag vill kunna orka göra saker som nu i lördags orkade jag åka med upp till Hemse där jag var in på en liten affär och sedan väntade jag i bilen medan Rolf fick handla mat och lite annat gott. Men sedan var jag med en vända in på Husbehovet...Granngården menar jag och köpte lördagsgodisben till hundarna.

Sedan var jag med och petade lite i pelargoniorna som skulle tas in för vinterförvaring men SEN var jag helt slut. Men så glad att jag orkade med allt detta från att inte orkat hälla upp en tallrik fil och flingor...sen svimfärdig av orkeslöshet. Sedan i söndags åkte vi en tur till Verdus Veranda som har lite mysiga inredningssaker från England, Frankrike och andra delar av världen. Mycket vackert men tyvärr rätt dyrt på grund av att det inte finns några massor av sakerna. Men vi köpte ljus för de brinner så jättefint och länge...de är inte dyra! Några fina glaskulor...inte kulor men ändå som vi ska hänga i fönstret till jul och... ja, något mer som jag glömt.

Men innan vi åkte kom Ingrid som har Gutta med en kartong fylld med bakelser! Det var supergott, tänkte jag skulle ta kort på dem men kameran låg uppe och vi var för sugna, så de hamnade i magen innan kameran kom fram. Å...det är nästan så jag börjar dregla när jag tänker på hur gott det var.... De var från Bullboden i Klintehamn och det var rediga stora bitar så de var perfekta att dela på mitten ...fast Rolf får alltid lite större för jag vet att jag inte kommer orka äta upp. Fick smaka alla sorter!

Men idag har vi inga bakelser utan det får bli en kockosboll till kaffet i stället. Jag är glad att jag har fått matlusten tillbaka och att det går att få i sig en lite normal portion. Det har varit så dåligt med ätförmågan, det har bara inte gått vilket har märkts på hullet men nu går det väl snabbt åter till välfyllda byxor. Fast med tanke på hur kroppen känns så är jag väl snart tillbaka i eländet igen, men jag tänker njuta av allt gått så länge det går att få i sig. Det har jag lärt mig av denna sjukdom att det gäller att leva medan man kan och orkar. Vill jag har något gott att äta hur onyttigt det än är så skiter jag i det och det tänker jag fortsätta med. Så nu är det kaffedags!

Nu är jag äntligen feberfri och hemma igen! Det var så härligt att få sova i sin egen säng, tänka va lite kan vara värt mycket. Rolf hämtade mig efter 6 dagar på Infektionsavdelningen IGEN! All personal som kom in sa -NEJ är du nu här igen! Till och med städerskan sa -När jag såg slangen på golvet och de svarta byxorna tänkte jag -är hon nu här igen! Ja det var jag...tror inte det var för att jag är speciellt besvärlig de sa så utan mer för att de tycker att jag har sådan fruktansvärd otur...säger de i alla fall.

Det är nog ingen avdelning där folk brukar åka ut och in som jag gjort, verkar inte så i alla fall. Har nu träffat alla läkare utom en som är barnledig. De är väl 6-7 st. och alla lika trevliga fast jag har en favorit och det är Sven! Han hade hand om mig på slutet denna gång, är så lätt att prata med, mjuk och omtänksam. Han sa till mig att får du feber igen så ringer du direkt hit till avdelningen och han fixar och ordnar med allt så det ska bli så lätt som möjligt och det är sååå skönt!

När man inte orkar så mycket tar man tacksamt emot all hjälp man kan få. Det hade jag så svårt med förut men det är något som jag tvingats bortse från och numera säger jag Ja tack till i stort sett allt som kan göra det enklare för mig själv. Jag har alltid velat ha koll på allt och haft väldigt svårt att släppa taget vad det än har handlat om. Jag tillhör dem som tror att allt måste göras på ett vist sätt och blir det då inte så ...ja då rasar världen. MEN nu har jag sett att det faktiskt fungerar ändå, även med damm i hörnorna...och köpkakor på bordet...fast det bär i mot. Men när man inte orkar är det bättre än inget alls.

Ja vad har de då gjort denna gång? Jo lagt in ett tjockt dränage in i lungsäcken på min sjuka lunga. Sedan kopplas det en slang till en låda(min Saharaväska) det gör att vätskan i lungan dras ut i lådan. En sådan här vätskefylld lungsäck bildar små väggar inne i lungsäcken för att behålla allt så svåråtkomligt som möjligt(kroppen är väldigt påhittig). Därför sprutar de in ett medel som löser upp dessa väggar och denna gång gav de mig dubbel dos i 2 omgångar och sedan när röntgen visade att det var nästan tomt(helt går inte att få det)så sprutade de penicillin rakt in i lungsäcken. Detta gjorde de 2 gånger och sedan fick pumpen gå i 1 dygn efter för att se att det inte fanns mer att få ut. Febern försvann på en gång när de sprutat in penicillin så då förstod vi de hittat rätt och det kändes så skönt.

Så nu hoppas jag det ska gå att få bort hela infektionen med hjälp av pillren jag äter och ätit sedan jag kom in. Ska på återbesök om en vecka och då får vi se om det håller sig eller om det fyllt på mycket igen. De har väl totalt på en dryg månad tömt 8-9 liter...kanske mer. Men vi hoppas att det är infektionen som gjort det så aggressivt och inte cancern i sig. Men det visar sig om en vecka!

Nu ska jag få kaffe och cocosboll!