Den 7:e januari klockan 16.35
Världens snällaste och finaste mamma, mormor och maka har nu lämnat oss. Inte helt får vi hoppas,
hon har lovat att spöka som bara den. Nu slipper hon all smärta. Kan tänka mig att hon redan
sitter på hästryggen, något som hon inte kunnat göra på över 25 år. Bredvid henne springer Dora
och Jessie som på en engelsk rävjakt.
I torsdags åkte hon och pappa in akut till sjukhuset. Hon hade svårt att andas, det rosslade i halsen
och hon hade knappt kunnat sova under natten. Inne på sjukhuset såg man på en gång allvaret och man pratade om lungröntgen. Pappa fick en egen säng inrullad på hennes rum så att han skulle kunna stanna vid hennes sida hela tiden. Under natten till fredag blev läget plötsligt mycket sämre.
Kl 6 ringde pappa till mig och sa att jag och Lina måste komma så fort det gick. Yrvakna och i lätt panik lyckades vi hitta ett flyg till Bromma och sedan vidare till Visby. Vi skulle vara framme vid två-tiden på sjukhuset. Alternativet hade varit att flyga direkt från Ängelholm på eftermiddagen, men då hade vi varit framme först vid fem.
När jag såg henne förstod jag att det inte fanns någon återvändo. Det var inte längre min älskade mamma
som låg där i sängen. Läkaren informerade oss om att det kunde handla om några enstaka dygn och att de bara gav smärtlindring. Kroppen var slut. Själv hoppades jag att hon skulle få somna in så fort det bara gick. Pappa säger att han såg hur hon sken upp när vi kom in i rummet. Hon var dock så drogad att vi inte visste om hon förstod vad vi sa.
Efter ett par timmar hade vi samlat oss och lugnet hade lagt sig i rummet. Vi började prata om saker som mamma alltid skött hemma och att vi kanske skulle åka och köpa pizza som vi kunde äta på rummet. Helt plötsligt säger Lina "hon andas inte"! Vi kallar på sköterskan som konstaterar att pulsen slutat slå. Klockan var då 16.35, Flyget från Ängelholm skulle precis landa på Visby flygplats.
//Maja
hon har lovat att spöka som bara den. Nu slipper hon all smärta. Kan tänka mig att hon redan
sitter på hästryggen, något som hon inte kunnat göra på över 25 år. Bredvid henne springer Dora
och Jessie som på en engelsk rävjakt.
I torsdags åkte hon och pappa in akut till sjukhuset. Hon hade svårt att andas, det rosslade i halsen
och hon hade knappt kunnat sova under natten. Inne på sjukhuset såg man på en gång allvaret och man pratade om lungröntgen. Pappa fick en egen säng inrullad på hennes rum så att han skulle kunna stanna vid hennes sida hela tiden. Under natten till fredag blev läget plötsligt mycket sämre.
Kl 6 ringde pappa till mig och sa att jag och Lina måste komma så fort det gick. Yrvakna och i lätt panik lyckades vi hitta ett flyg till Bromma och sedan vidare till Visby. Vi skulle vara framme vid två-tiden på sjukhuset. Alternativet hade varit att flyga direkt från Ängelholm på eftermiddagen, men då hade vi varit framme först vid fem.
När jag såg henne förstod jag att det inte fanns någon återvändo. Det var inte längre min älskade mamma
som låg där i sängen. Läkaren informerade oss om att det kunde handla om några enstaka dygn och att de bara gav smärtlindring. Kroppen var slut. Själv hoppades jag att hon skulle få somna in så fort det bara gick. Pappa säger att han såg hur hon sken upp när vi kom in i rummet. Hon var dock så drogad att vi inte visste om hon förstod vad vi sa.
Efter ett par timmar hade vi samlat oss och lugnet hade lagt sig i rummet. Vi började prata om saker som mamma alltid skött hemma och att vi kanske skulle åka och köpa pizza som vi kunde äta på rummet. Helt plötsligt säger Lina "hon andas inte"! Vi kallar på sköterskan som konstaterar att pulsen slutat slå. Klockan var då 16.35, Flyget från Ängelholm skulle precis landa på Visby flygplats.
//Maja
Jobbigt
Liver är jobbigt för denna stora kropp. Jag bara växer och växer... har så tunga ben och i morgon ska jag ringa sjukgymnasten och höra om de kan hjälpa mig med stödstrumpor eller något annat. För så här kan jag inte ha det. Benen känns som de är enorma, som stora stockar och jag orkar inte gå med dessa klonsar. Min andning är jättejobbig och röra sig vill man inte för man kan nästan inte röra sig utan att få andnöd.
Jag har ordnat med tiderna vid onkologen och det har tagit mkt ork även om det inte är något igentligen. Hade besök av Susanne här en stund efter hon gått med hundarna. Det var väldigt trevligt och hon fick klippa klor på Bonnie + pälsen på fötterna. Mocha åkte med av bara farten, för även henns klor låter mkt. Sally ska Rolf ta själv...hoppas jag!
Nu hoppas jag att allt ska bli bättre för mig och mina kropp för så här orkar jag inte med...det är sååå jobbigt. Jag önskar mig en bättre kropp som inte gör mig så ont....
Jag har ordnat med tiderna vid onkologen och det har tagit mkt ork även om det inte är något igentligen. Hade besök av Susanne här en stund efter hon gått med hundarna. Det var väldigt trevligt och hon fick klippa klor på Bonnie + pälsen på fötterna. Mocha åkte med av bara farten, för även henns klor låter mkt. Sally ska Rolf ta själv...hoppas jag!
Nu hoppas jag att allt ska bli bättre för mig och mina kropp för så här orkar jag inte med...det är sååå jobbigt. Jag önskar mig en bättre kropp som inte gör mig så ont....
Skit
Jag har bara ont, ont och ondare... fötterna är stora som storlek 48 och pösiga därtill...inte kul att vakna med detta varje morgon. Det känns jätte jobbigt och hopplöst. Skulle ha ringt sjukgymnasten idag men orkar inte. Som tur är för mig och otur för Rolf är han hemma med sin förkylning i dag. Han hjälper mig med att ta på mig och när han börjar jobba så får det väl bli tidig påklädning av fötter och byxor...leggings - vilket är det jag går mest i just för tillfället. Nu ska vi ta en skvätt kaffe och ett knäckflarn med choklad i mellan.