Ulla-Brittas Blog

Vi har snart ätit upp 3 kg smågodis, en massa god mat och lite, lite frukt...men det kan man ju äta sedan när kroppen ska städas ur efter helgen. Jag har gjort påsktårtan fast vi först bestämde oss för att skippa den men så...ja ni vet, traditioner och så vidare...så nu snart ska den intags och det ska bli väldigt gott.

I morgon åker först familjen Bengtsson och sedan på eftermiddagen åker tjejerna, jättetråkigt...skulle vilja ha dem hemma längre eller oftare...de är så långt borta. Snart är det maj och då kommer Lina hem för att visa några hundar på utställningen men det blir bara 2 intensiva dagar som bara flyger iväg. Jag skulle önska att vi kunde åka till dem en vända under våren också men vi får väl se. Vi ska renovera toa/duschrummet nere och allt kostar som bekant och man blir inte rik på att vara cancersjuk - då gäller inga sjukförsäkringar i mitt fall pga. att jag fått det av min tidigare bröstcancer så ja det blir lite knaperiknaperi, knaper.

De andra har varit på långpromenad alla dagar ibland 2 gånger men idag har de bara hunnit med en än så länge. Hundarna kommer nog att sakna dem också när de åker. Deras 13 årige Borderterrier Buzz brukar stappla fram annars när de är ute men med Bonnie före så har han full fart framåt, han har blivit ung på nytt. Ingen tvekan till att gå på promenad med en sådan toppensnäcka som Bonnie, förstår inte vad det är som gör att hon är så poppis bland pojkarna. Hon har alltid varit det, det är hon som fräser mest åt dem och då är hon den mest intressanta...är det så att de "bitchigaste" tjejerna får flest killar??... ja det var nog så i skolan på min tid i alla fall, hur det är nu vet jag inte...men det kanske någon annan i den situationen kan bekräfta - en mycket vetenskapligt intressant  undersökning!

Nu är det tårta och kaffe!!!  
 
"Smakar bättre än den ser ut....mandeltårta med smör...kola...äggkräm...den är vääldigt goood...."Nya gardinen om det är någon som undrar hur det blev.

Blev också så lättad över dagens veterinärnytt att Toffie är frisk på lungor. hjärta och det vi var rädda för var en tumör på hennes ben var en fettknöl med ovanligt och konstigt utseende. Tänk att det finns roliga knölar som gör en glad - visst är man konstig....eller jag åtminstone.

Ser just på tv om barnmorden, fy så tragiskt och hemskt. Varför ska det behöva hända, stackars mamman som ju trotts allt överlever men utan sina små barn...2 och 3 år gamla tror jag de var....i detta läget kan jag tänka mig att hon önskar att hon också fått dö tillsammans med sina barn ...åtminstone hade jag nog tänkt så. Fy så mycket onödiga grymheter det finns i denna värld.

Måste berätta något roligt som avslutning. Gutta har lärt sig både skicka mail och sms!!! Han har skickat det till Gambia när matte och lillhusse var och hälsade på husse som är där och jobbar under vintern. Matte var så stolt över sin kära Gutta. Jag har varit med om det förut för jag fick nämligen ett mail från en liten valp förra veckan. Hon berättade att hon flyttat in i  Visby tillsammans med våran Stella, Frallan och Våfflan. Hon kallar sig själv prinsessan men verkar vara en odåga om jag får säga vad jag tycker...eller tror att de andra tycker. Hon är bara 11 veckor och rymmer under staketer, gräver sig ut och springer till både folk och hundar...inga hämningar alls. Ja, ja det blir väl hund av henne också till slut. Vi kanske kan låna Stella några dagar så hon får vila sig lite ;-) Trodde kanske jag skulle orka hälsa på denna lilla prinsessa i går men det blev badrums/duschtittningar i olika butiker och sedan var jag helt slut.

Nu är man frisk igen...eller frisk blir jag aldrig mer men jag har fått klartecken för ett tag till på denna jord. Det har inte hänt något mer, hormonet håller cancern i stenhårt grepp. Den har inte växt någonstans det var till och med så att en fläck på ena lungan hade försvunnit, vilket var oväntat. Det känns verkligen som man får en ny chans varje gång man får detta svar av läkarna och denna gång känns det som om jag äntligen vågar tro att det finns ett liv kvar att leva även för mig. Så nu ska jag börja planera lite längre än jag vågat hittills.

Så nu kanske jag vågar tro på en valpkull även om jag kanske inte orkar ha den här hemma för det är ju tyvärr så att mer ork fick jag inte av svaret...eller lite kanske men inte tillräckligt för att kunna ge mig på en valpkull för det är nog bland det jobbigast man kan göra.

Innan vi åkte från sjukhuset fick jag det stärkande droppet som jag skulle haft för 14 dagar sedan som både de och jag glömt bort. Som tur var var min favoritsköterska där och kunde fixa det fast de inte hade tid och hade inte hon varit där så hade jag nog fått komma åter en annan dag. Men nu slapp vi det och det var underbart, inte för att jag inte vill besöka dem där inne men inte tackar jag nej till att slippa heller.

Fick en ny värktablett som ska hjälpa lite på smärtorna i lederna som man får av hormonet så nu ska jag börja gå promenader själv och ibland tillsammans med Susanne eller någon annan trevlig person. Under påsken blir det väl kanske inte så mycket ork till sådant eftersom vi kommer att ha fullt hus och det tar lite på orken så medan andra är ute och går får jag nog passa på att vila. Måste väl försöka förstå att jag inte blev "POFF" frisk även om jag gärna skulle vilja tro det -Håll huvudet kallt, var det någon i en barnbok som sa...hette han Elvis??  Nu ska jag i alla fall lägga mig strax och försöka somna för det känns som det skulle gå enkelt.

Hälsade på Nina i kassan på Willys och hon tyckte jag skulle skriva lite mer om allt jag köper där hos dem typ lax, ost...eller det hade jag ju skrivit om ...ja den fick jag idag, den resande osten! Den har vaktats av Micka på Securitas, först har han fraktat ner den från Birgitta och Bertil, sedan vaktat den dag och natt i över en vecka. Men idag har vi hämtat den i stan och jag har avnjutit en tunnbrödbit med den goa osten...mmm....

Ja nu spårade jag ur, det skulle ju handla om lax, vanlig ost, brysselkål och annat smått och gott...hm...vi tar mer om det en annan dag. Nu ska jag nog stänga för idag.  

Har precis hört klart en bok, Sommarbarn av Katerina Janouch, som påminner mig så jättemycket om mina egna somrar på 70-talet. En väldigt härlig tid även om det innehöll mycket jobbiga saker också men det var SOMMAR, solen lyste i stort sett hela tiden lika väl som det var SNÖ när det var vinter -en härlig tid, men jag säger inte att det var bättre förr även om jag börjar förstå känslan i detta uttryck.

Man önskar att man kunde komma tillbaka till den tiden om så bara för en kortare tid, till allt det goa och glada. Till en sommar när man sjöng -Mitt sommarlov... med jordgubbar å glass...på bruten norska..., den sjöng vi medan vi cyklade runt, runt radhuskvarteret där vi bodde jag och mina kompisar Mimmi och Annika. När vi inte satt på cyklarna så klädde vi ut oss och lurade småungarna att vi var släktingar som var på besök, gungade till långt in på natten eller så smög vi runt och spionerade på grannar...ibland med ett ...ja nu kommer jag inte på vad det hette men som ett litet periskop (lillebror hade byggt det i skolan och hade jag tur fick jag låna det utan att han var tvungen att vara med)Man stack upp den i fönstret där folk hade blommor så såg de inte att man fanns där, oj va spännande det var. Jag kanske ska bygga ett, eller jag kan ju be Rolf bygga ett till mig ...tur att inte grannarna läser min blogg..eller jag tror inte de gör det. Är det någon som vill följa med på en "spionrunda" någon kväll, för det är som ni förstår väldigt viktigt att det är mörkt.

Jag kanske ska gå en runda nu men det skulle nog inte ge så mycket för klockan är 02.15 och alla normala människor sover nu. Men jag är inte normal och inte sover jag även om jag både skulle vilja och behöva men det går inte. Har tagit insomningstablett -inte den sortens som ger mig konstiga idéer utan en som jag trodde skulle få mig att somna. Som ni förstår har de inte hjälpt, den har inte ens gjort mig trött. Kroppen värker både här och där så det är väl det som delvis gör mig sömnlös.

Mest är det nog ändå nervositeten inför måndagen, den gör mig även illamående till och från hela dagarna. Jag vet att det inte tjänar något till men det går bara inte att hålla det ifrån sig även om jag försöker.

Idag har Pernilla varit till Strömsholms djursjukhus och ögonundersökt Lea och Casper för att vi hoppades på att kunna få valpar till sommaren på dessa mycket trevliga hundar men det blir inget med det. Casper hade superfina ögon, kunde inte vara bättre-de var till och med bättre än normala springerögon brukade vara. Men lilla goa Lea var det helt kört, hon hade felaktiga kammarvinklar och då ska man inte använda henne i avel. Hennes pappa har fått samma diagnos så det var därför jag ville göra denna undersökning för säkerhetsskull. Den andra kullen vi hade med samma hane har flera som undersökts men med bra resultat och jag hoppades naturligtvis vi skulle få ett lika  bra resultat här men med en annan mamma blev det ett annat resultat...och så måste man ha en stor portion otur också och det är jag väldigt bra på att få.  Detta är en väldigt ovanlig defekt och jag hoppas det är det enda fallet vi ska behöva få och det är i nuläget inget som Lea märker av men har man ännu mer otur så kan det leda till glaukom som även människor kan få.

Jag blev jätteledsen-tål inte något- och bölade först en lång stund, ringde till Rolf och berättade. När jag tyckte att jag gråtit klart så ringde jag Ingela(Leas matte) och berättade för henne, vi som skulle ha bäbisar tillsammans -jävla, förbannade skit!!!! Men vad skulle vi kunna göra åt det, inget tyvärr. Inte hade jag gråtit klart heller, så enklet var det inte, det kom tillbaka när jag skulle berätta för henne. Tur hon är så lugn, tror inte jag skärmde upp henne och så fick jag även berätta för Rune och det kändes så skönt för han kan detta med hundar å vet att jag inte kan rå för detta, att det är sådant som händer. Jag är annars väldigt bra på att anklaga mig själv men vad skulle jag kunna gjort för att detta inte skulle kunnat hända - INGET! Jag är inte ensam om att fått detta fel på en avkomma(inte på mina barn) vilket inte borde vara en tröst men det är det...tyvärr.

Tyvärr verkar det ha blivit omodernt att lära sig stamtavlorna och att ta reda på info om hundar bakåt i stamtavlorna, det kommer att ge effekter på aveln i framtiden. Kan vi inte historian bakåt kan vi heller inte komma framåt-det är något att gråta över. Strutsmentaliteten är väldigt välutvecklad bland hunduppfödare, vi andra som försöker hålla huvudet över sanden kallas ofta för felsökare och det har aldrig varit mitt mål utan att få veta så mycket som möjligt för att slippa hamna i sådana här situationer.

Men nu kan jag göra detta val att inte avla på något som är defekt, vilket jag upptäckt att inte alla bryr sig om. Ibland önskar jag att jag vore en "gås" som det bara rinner av men i sådana här fall är det verkligen ingen bra egenskap, för tänk så många som kan få lida för att man inte tar sitt ansvar för framtidens avkommor. Vi har väl fått hjälpmedlen att avläsa defekter för att använda dem och för att kunna slippa sådant som hundarna lider av.

Jag hoppas att Bonnie ska kunna hjälpa till med att lösa lite av bröstcancergåtan genom att hon deltar i en undersökning där jag låtit en veterinär ta blodprov på henne. Eftersom springrar har drabbats av onormalt mycket juvertumörer så har de inlett ett sammarbete med bröstcancerfonden. Det är samma gener som ger oss tumörer så därför har de bett om blodprover på tikar i olika åldrar. Så när Bonnie fick en speciell kallelse bad jag Lotta(veterinär) ta ett prov på henne så nu hoppas jag hennes blodprov ska bidra till att de hittar något nytt om denna jävla sjukdom. Förlåt att jag svär men det är jävligt och det finns bara ett ord som kan beskriva det på rätt sätt.

Ska jag försöka sova igen...fast det ligger ett tröskverk här bredvid...det heter Rolf och jag får nog försöka få det att ändra läge eller lägga ner verksamheten men det brukar vara svårt. Han snarkar naturligtvis inte om jag säger till honom...men vem gör det...;-) inte jag i alla fall, de som säger något annat har nog hörselskador och kom inte å säg att det är en stackars snarkares fel!...

Nu har han tystnat och jag kanske kan somna, klockan har nu hunnit bli 03.25...kanske inte är någon idé att sova...kanske ska börja städa i stället..neeej...

Jag är en stolt mor till Maja som har en jättefin bild i Hundsport det senaste numret. Hon har fått fota Årets hund, en vacker Faraohund. Sedan fick hon även göra jobb till Ridsport...tror jag den heter. En inte så glammig tidning men hela framsidan var hennes bild på en tjej och hennes häst.

Det är en otroligt hårt bransch hon gett sig in i och speciellt när man är tjej. Det är betydligt lättare om man är kille, det beror nog mest på att det fortfarande är gamla gubbar som sitter kvar, anställer och då plockar de helst in killar...men gubbproppen släpper väl till slut. Hon klarar sig bra nu också men som mamma vill man ju ha en säker framtid för sina barn och för mig är då ett fast jobb en säkerhet men jag tror inte hon ser det på samma sätt. Hon vill nog helst ha det så här med att få göra lite av varje och få ha frihet att välja. Det var väl delvis det som gjorde att hon valde detta yrke...tror jag. Men visst är det kul att få se sina barn lyckas, det är det bästa i världen och det gör att man blir stolt.

Så har ni nu tidningen Hundsport är det bara att leta fram den vackraste bilder och där är den!! Så enkelt eller hur för det finns bara en bild som lyser av sig själv i hela tidningen...(en mors överdrift men ändå...)

Jag mår kanske lite bättre idag, fast bara lite...kanske, det är ju förmiddag ännu och dagen har knappt börjat för mig. Jag har inte riktigt lika ont som jag haft och tänker försöka vila lite extra så jag inte behöver ta så många extrapiller. Nu ska jag nog sätta mig ute en stund i solen tillsammans med vovvarna som redan solar sig, liggande ute på fällar!

Det här är bara gnäll och eländes elände så vill du inte lästa om det så skit i att ta din dyrbara tid till detta... och NEJ jag tycker inte synd om mig själv, inte mer än vanligt och det är ju rätt mycket redan så ..så okej jag tycker synd om mig själv för det är synd om mig FAKTISKT!! Jag känner mig irriterad och gnällig, tänker inte göra något åt det för jag orkar inte just nu.

Ont och mår skit i största allmänhet. Jag skulle önska att jag hade kunnat känna mig piggare och gladare. Det känns så jobbigt att jag nu ska behöva vänta ända till nästa måndag för att få svar på röntgen som jag gjorde i fredags. Det var "storröntgen" +magnetröntgen på hjärnan. Det var en jobbig upplevelse och jag hoppas det dröjer länge tills jag behöver åka på kontraströntgen igen för denna gång var det för jävligt. Det gjordes alla tänkbara hjälper för att få till en bra provtagningsarm med värme och annat. Det var den duktiga sköterskan som brukar fixa mina nålsättningar, men denna gång var både hon och jag skakiga innan den var på plats. Hon lyckades till slut få den tunnaste nålen som finns på plats och de fick i kontrasten så försiktigt som det var möjligt så att inte kärlet skulle brista.

Det gick vägen och stackars Susanne som var snäll och skjutsade mig fick vänta i nästan 2 timmar. Sedan åkte vi till Norrgatts fik och åt varsin macka. Sedan var vi bara och handlade lite mat...eller det blev en hel del + en ny sopkvast så nu blir det jätterent här...eller i alla fall lättare att få upp gruset från golvet utan dammsugaren.

De säger att mina blodådror är förstörda av alla starka mediciner och cellgifter. De måste nog sätta in en annan typ av "port" i armen på mig som de även kan ge kontrast igenom för jag orkar inte gå igenom detta varje gång de ska göra sådana röntgenundersökningar och det är ju oftast det de gör -med kontrast alltså. Ådrorna blir sköra, tunna och sedan gömmer de sig samt rullar undan. Det kommer ju inte att bli bättre precis, så något får de se till att fixa. Jag har ju en port som är jättebra för allt utom just kontrast som inte fabrikanten av dessa portar kan garanterat att det håller.  Det har tydligen hänt att de spruckit för att kontrasten skjuts in med för hårt tryck och det vill man ju inte vara med om. Nog om detta!

Jag är nog fortfarande trött efter min resa, det kommer efter men mest är det nog nerverna som spökar skulle jag tro. Hoppas det inte ska behöva vara så här en hel vecka men risken är nog stor om jag känner mig själv rätt. Nu ska jag se på Wallander, för en deckare är ju aldrig fel.

Osten har fortfarnade inte anlänt...den har nog rymt från leverantören!

Osten, osten...den kära lilla osten...den är tydligen på väg till mig! Tack Bf, du är en klippa...en ostklippa, fast du luktar inte som en ost-bra va!

Såg att det är ett program för alla hundälskare på måndag-Vetenskapensvärld om hundrasers framavling, det MÅSTE vi hundfantaster se!!

Bonnie med ficklampornan på....

I natt har jag sovit extremt dåligt, ont, ont och lite mer ont. Kändes som jag bra plockade i mig mer och mer piller. Till slut fick jag "linka" ner i köket för att ta en liten tunnbrödmacka med mesost...inte getost utan den helt vanliga i röd förpackning! Rätt god den också men inte som den "blå". Jag fick nämligen ont i magen av pillerintaget, men när man får blanda ut det med lite mat så kändes det lite bättre. Somnade fram emot 04....någonting och sedan sov jag lite halvbra tills Rolf skulle upp då var det kört igen. Idag har jag försökt hålla mig vaken tills det blev eftermiddag och då sov jag 2 timmar. När jag precis vaknat kändes det bra men efter en stund högg det till igen och nu är det skit.

Sitter och ser på "Sjukhuset" i tv3 och där är min kompis Kattis med ibland, kul att få se hur hon ser ut i mellanåt, ibland hör man hennes stämma också-kul! Nyss såg jag en njure som togs ut, liten och fin. Min cancersjuka njure vägde drygt 3 kg och den ska normalt väga ca.60 gram. Skulle gärna velat se min men det fick jag aldrig och det kanske var tur.

Idag har vi fått svar på Kinnas tumör och den var godartad, så då var det som vi hoppades en fettknöl. Jag kändes som jag bara ramlade över "tumörer" men så var det i allfall inte i detta fall. Nu ska vi kolla Bonnie om någon månad och sedan hoppas jag det är frid på detta område.
Bessie
 Kinna Lea -alla dessa vackra och otroligt trevliga damer är barn eller barnbarn till Toffie

Nu ska jag väl egentligen vara utvilad och pigg men inte är det så, hela kroppen värker. Jag får ta lite extra piller och sedan sover jag mer än tidigare för att komma i fatt i kroppen. Det blir alltid så här när man har varit ute på galejan med en dålig kropp, man får betala i efterhand. Men det är det värt, det är det absolut. Jag skulle inte vilja ha mina utflykter ogjorda, för vad ska jag då göra. Sitta här hemma och ruttna?! Det är inte det liv jag vill ha, så då får man hellre ta lite ökad smärta som betalning.

När jag var i packningstagen så hände något med min dator...en Mocha hade klivit på min dator...enligt mig, men Rolf vill inte riktigt tro på den teorin. Hur som helst så hade en tangent lossnat och en annan spruckit. Det gick bra att använda ändå så jag packade ner den och tog den med mig på resan. Det var bara det att när jag skakat runt på den så hade små, små plastbitar från knappen ramlat in under de andra knapparna...gick inte att skriva. Jag kände paniken komma, tänk om den var förstörd, min kära dator... Vilken tur att vi skulle till Peter som är en riktig dataexpert, han visste hur den såg ut under och kunde fiska fram de små bitarna och nu fungerar den bra igen...vad skulle jag gjort utan dator?! Hemska tanke!!

Vi var på Ikea och gjorde av med pengar, en massa pengar till en massa smått som inte kostade något...konstigt...hur gick det till. Det var bara billiga bra och ha saker, men det blev dyrt i alla fall. Visst är det konstigt, jag blir lika förvånad varje gång men det borde jag ju inte bli för jag har ju varit med om det massor med gånger. Hur som helst nu är servettbehovet fyllt för flera år framöver och barista-vispar har jag också en extra till framtiden...den är extremt billig 9 kr. Lite presenter fick jag också med mig som jag har börjat dela ut så det var ju också bra!

Nu önskar jag bara att jag kunde göra lika gott kaffe som Peter och Annelie bjöd på, men det är nog svårt för de har en "kaffeapparat" och vi har bara en vanlig kaffebryggare. Fick kaffegodis av Monica som ser ut som kaffebönor men smakar som choklad och kaffe...gott, gott! Tyvärr hittade jag inga kaffekarameller på båten som jag hoppats på, men kanske nästa gång jag åker när nu det blir....

I Birgitta och Bertils kylskåp ligger min getost...snyft och den som var så god och skulle förgylla mina tunnbrödsmackor... tyvärr har de inte kommit på hur gott det är men jag kan lova att hundarna kommer att älska den, ge det till dem, ha den som hundgodis i små, små bitar eller lär er äta den själva...det är nyttigt och gott, gott.
Rikt på järn för dem som har järnbrist....och tillsammans med tunnbröd fantastiskt gott.

---

Känner att jag måste berätta lite igen om min sjukdom det finns många som inte förstått att jag inte kan bli frisk. Det är så här att jag fick bröstcancer för 17 år sedan, efter 5 år blev jag friskförklarad från den sjukdomen.

Sedan fick jag för 2 år sedan njurcancer och i samband med detta upptäckte de att något var fel med mitt skelett. Det visade sig efter olika provtagningar att jag fått metastaser i skelettet från min gamla bröstcancer. När man fått metastaser finns det inget bot utan bara bromsmediciner. I mitt fall har det blivit cellgifter och nu sedan i somras hormontabletter.

När det sitter i skelettet får man väldiga smärtor i skelettet och därav ett stort intag av morfin och en del andra piller för att orka med. Livet blir väldigt begränsat och orken mycket, mycket dålig. Därför sätter jag stort värde på alla mina vänner som piggar upp mig på olika sätt - det räcker ofta bara med att jag vet att ni finns där för att jag ska må lite bättre.

Man måste inte göra så stora grej av det hela och jag är väldigt dålig på att höra av mig själv...orkar inte. Kan nog vara svårt att förstå hur det kan vara jobbigt att ringa eller skriva...men ni är ganska många-till min stora glädje-och då tar det också rätt mycket ork att svara och ringa till er...därför blir det dåligt med det. Förr gick jag och vilade och passade då på att ringa några vänner men idag är det jättejobbigt...svårt att förstå?

Jag orkar normalt bara med ett par besök på en dag och jag MÅSTE sova en stund varje dag för att det ska fungera bra. Slarvar jag blir det bakslag och jag får betala för det sedan...vilket det kan vara värt i bland men inte hela tiden -då funkar det inte. Som nu är jag väldigt slut efter resan och orkar absolut ingenting-men det var det verkligen värt!!!! Birgitta och Pernilla är så härliga vänner och de har haft stort tålamod med mig....som vanligt.
Birgitta "dirigerar" alla vovvar till att sitta kvar när Pernilla och Robyn är på väg nerför backen i full fart.
Här är Pernilla och Robyn på väg mot andra backen...för att se om den var snabbare... det nöp lite för mycket, lite för kallt för att få maxglid.