Ulla-Brittas Blog

Nu har jag bullat upp! För första gången på ...ja mycket länge har jag bakat bullar. Skulle göra vanliga kanelbullar först, sen tänkte jag göra "Leila bakar" bullar men det var lite för omständigt, slutade med en kombination av de båda. Det blev dessutom 3 olika varianter, en med äpplen(så klart i mitt nya äppelliv), en med blåbär och så helt vanliga kanelbullar. Har bara smakat äppelbullarna och de blev om jag får säga det själv (vem ska hindra mig)extremt goda!

Vill ni ha receptet så går det bra att höra av sig! Eller kom hit och provät, men det kanske inte finns så länge för jag väntar mycket besök framöver. Så troligen kommer jag att vara lite tyst några dagar framöver. I morgonkväll/natt kommer min bror Mats med fru Pernilla, Selma och Kajsa.


Kajsa och Selma mina gullungar. Denna bild är från i somras när vi var hos mina föräldrar.

Sedan när de åker kommer en gammal vän Elisabeth från Värmeland du sköna,  med två av sina vovvar. Det ska bli så roligt med lite besök igen - alltid lika roligt. Så hör ni inget av mig vet ni varför - jag har fullt upp.


En sak som vi alla inte får glömma är att stödja rosabandetkompanjen som börjar i morgon! Det rör oss alla oavsett om vi är kvinnor eller män. Alla kan vi få denna hemska sjukdom och genom mig kan ni se hur illa det kan gå om man har otur. Så passa på och köp ett rosa band när ni är på Apoteket, Ica eller andra platser där det säljs.

Nu till något trevligare, visst är hon vacker mitt lilla "kattbarnbarn" Ronja.

Visst är hon söt lilla Ronja, det är ju nästan så man blir sugen på katt eller hur...eller jag i alla fall.
 
Fotograf är "moster" Maja Jakobsson

Men bara nästan.... sugen alltså!

Så har vi haft en likadan dag igen fast den slutade på ett trevligt sätt med Stellas CK tårta tillsammans med Carina och Rolf Löthberg.

Jag har ont, ont och ONDARE.... Fattade inte vad som hänt men så upptäckte jag att jag tagit 40mg för lite och vipps så var det betydligt bättre! Det kändes bra att det var pga detta misstag men tyvärr håller det inte så länge som jag skulle vilja. Dessutom vill min kropp bara att jag ska ligga och inte göra något...men det vill ju inte jag. Men det är bara då som jag kan hitta helt smärtfria lägen, men det är ju som sagt inget alternativ, för ännu tänker jag inte lägga mig på heltid, det får allt vänta ett tag till.

Blev lite deppig när jag pratade med min mamma och hon berättade att våran gamla frissa hade somnat för gott häromdagen. Hon fick cancer i sin mun och opererades för det i våras. Risken att det skulle spridas var väldigt liten och allt såg bra ut. MEN hon blev bara smalare och smalare...var på återbesök för ungefär 2 månader sedan och fick då veta att det spridit sig till flera organ...och nu tog det slut...så snabbt. Cancern som måste varit av en extremt aggressiv variant måste nästan ha funnits i kroppen redan när hon opererades för det kan inte vara möjligt att det bara kan komma så pang bom. Fy det är så tragiskt för alla som drabbas oavsett ålder. Men det är klart att det känns ännu värre när man läser om tjejer som fått bröstcancer i 25 års åldern och sedan är döda 2 år senare...det känns fruktansvärt orättvist.

Jag har tur även om jag har otur + min kära familj + att jag har så otroligt många kära vänner som gör livet så mycket lättare i allt det jobbiga!

Nu har jag varit och träffat 2 läkare och några sköterskor - alla lika trevliga! Man kan väl inte säga att det är trevligt att åka till sjukhuset men det är ändå trevliga människor man träffar där och det är ju alltid något.

De ska göra en ny röntgen ...med kontrast...SKIT!!!!! Men inget att göra åt jag kan ju inte vägra för att jag är rädd för nålsättningen, eller kan man det?

Vet inte ännu när det blir men hoppas det tar några dagar i alla fall. Vad sa då läkarna idag bortsett från mer röntgen. Jo, lungan låter lite dov när de knackar men annars låter andningen bra...lite mysko. Sedan tyckte de såret såg ut att vara på bra väg att läka och jag höll med. Ska fortsätta med "kalsong och kjol" livet ett tag till för att få riktigt bra läkningsklimat. Sedan tar jag för lite morfin så de har nu höjd det till 140 mg x 3 + 20mg kapslar för extra tillskott om det behövs. Den dumma ryggen värker trotts denna dos men jag får väl se hur det fungerar i morgon när livet är mer normalt igen...alltså ingen stadsresa!

Tur man bor i Sverige annars hade jag varit ruinerad av alla mediciner. Förstår faktiskt inte hur de har råd att leva med sjukom i andra länder där de inte har det sociala systemet som vi har. Visst kan man tycka skatten är hög men vänta tills ni sitter där med en sådan sjukdom som denna, då kan jag lova att ni inte klagar på skatten!

Men jag hoppas nu med hjälp av höjda doser att kunna må lite bättre igen. Hoppas och hoppas det är det enda man gör nu för tiden och det är väl alltid något så länge det går.

Nu kaffedags och denna gång med våffla IGEN!! Men det är ju så gott och när man har cancer blir man lite konstig...are än förut. Vissa saker kan man nästan leva på men bara ett tag sedan vill man helt plötsligt inte alls ha det utan något helt annat. Just nu vill jag inte ha Grape som jag varit tokig efter så länge men inte nu längre...

Jag är nog sjukare än jag tror, fattar eller vad man ska säga. För jag kommer på mig själv med att upptäcka det gång på gång att jag är sjuk alltså. Varför det känns så vet jag inte, det kanske handlar om förträngning, man orkar och vill inte se verkligheten. Jag som kände mig så i harmoni med min kropp...men nu vet jag inte om det är så längre eller om det någonsin varit så. Jag kanske är uppgiven som sköterskan sa och sedan pratade jag så jag lyckades lura henne och mig själv till att tro att jag har kontroll.

Jag är nog rätt bra på att lura mig själv och andra med att prata...skulle jag kunna sälja konserverad gröt? Ja, kanske...om jag var på det humöret och om någon trött grötkokare fanns i närheten.

Det är roligt att leva om man är nyfiken och jag förstår inte de som inte är nyfikna på lite av varje. Gå genom livet utan att vara nyfiken måste vara väldigt tråkigt eller har jag fel!?

Att vara nyfiken och optimist hör det ihop? Lite tror jag det, för är man nyfiken så blir man optimistisk och är man optimist så blir man nyfiken... Jag vill att det ska höra ihop för jag vill vara båda delar.

Nu är jag nog nervös över i morgon ändå...fast jag inte vill vara det. Men det märks på allt svammel som kommer ut "ur mina fingrar".  

Om man flyger 1:a klass kan man nästan ligga ner i stolarna då?? Ser på den urdåliga filmen -På spaning med Bridget Jones medan jag skriver...och det såg ut som de nästan ligger ner under flygresan. Jag orkar inte resa någonstans med min värkande ömma kropp i en vanlig trång flygstol men fick man ligga så där vräkigt då skulle det ju kanske gå...? Fast då kostar det väl en förmögenhet i stället...så klart- va trodde jag! Enklare att stanna hemma och jag är ju ändå så trött fast det kanske blir bättre... hm...det är klart det blir. Jag ville ju vara optimistisk.

Ska träffa läkaren i morgon och ställa alla miljoner frågor som jag nu strax ska lägga mig och skriva ner på en lapp. För gör jag inte det kommer jag inte på en enda i morgon. Hoppas jag kan sova i natt för den gångna somnade jag inte förrän kl.04.30 och ändå var jag så trött. Men det värkte så överallt, gick bara inte att sova. Just nu känns det inte så mycket bättre men jag kan ju kanske ha fel. Optimisten i mig har nog gått och gömt sig nu IGEN...

Lägger in lite goa bilder jag fått!

Gissa vad detta är



Svar: En bärtjuv som heter Jimi och bor i Sundsvall...bland Krusbärsbuskarna.

Vad är detta?
 
Svar; En tokig Ruffe som leker med en kanin. Ruffe jagade den 4-5 varv runt huset, sen la den sig, helt stilla. Ruffe puffade med nosen och krafsade med tassen, ville nog leka mer, men husse tog in honom så kaninen kunde lämna tomten, antagligen något chockskadad! Sen letade Ruffe i flera dagar efter honom, men han höll sig borta, som tur var!

Jag tror det var en tamkanin som var på rymmen eller en som bara var halvvild för annars hade den nog inte gjort som den gjorde. Tur att Ruffe inte är någon direkt jaktterrier...

Varför är jag såå trött?? Kan det vara såret?... Nej knappast, det kan man väl inte bli trött av fast kanske känslan av obehaget av att ha ett jävla äckligt sår som bara kladdar....det kanske man kan bli trött av. Skulle tro att det är så i kombination med efterdyningar av de senaste trevliga helgerna.

Är så glad och tacksam över att vi har Susanne vår egen "proffsighundpromenerare" varje dag, hur skulle annars de små vovvarna haft det. Ja de hade ju fått sitt mot kvällen med Rolf men på detta vis får de komma ut i dagsljus, vilket jag tror de uppskattar och ibland blir det på så vis 2 gånger. Jag hör aldrig när hon kommer och heller inte när hon går...bara sover och sover.

I går kväll var vi till Birgitta och Bertil där vi hämtade en massa hundgårdsgaller så nu ska det bli en hundgård till någons stora glädje MIN och förhoppningsvis även Sallys annars kommer det inte att fungera. Jag har ju ett allt för blödigt hjärta om de skäller så kommer de inte att behöva vara där. Men jag har bestämt mig för att försöka härda ut och se om de kan tänkas vara där några timmar om dagen. Det går än så länge att ha dörren öppen men det är bara frågan om någon dag till -tycker redan det är för kallt egentligen. Men jag tyckte ju inte ens det var varmt när det var +25 så då är det väl inte så konstigt om jag tycker dörren kan vara till nu.

Skulle nog ha gjort eld i spisen idag om det funnits ved inne men den bad jag om att få utburen häromkvällen för Sally höll på att bygga ett eget slott eller nått, hon släpade ut pinne efter pinne ut på golvet. Sedan skulle det smakas lite på alla och det blir flisor både i hennes mage och i mattorna + i fötterna så jag blev trött på det. Men det får nog bli en komposthage runt vedkorgen så vi kan få elda lite när det känns kyligt.

Tidigare idag stod en liten valp på en stol ute och skäller... hon kan inte hoppa upp på bordet från stolen som hon tänkt och som hon tidigare kunnat göra. Vi hade dragit dem en bit men det var inte tillräckligt långt, hon vågade hoppa! Men denna gång blev hon så frustrerad att hon i stället står där och skäller...nu börjar hon tugga på armstöden. Nu är frågan - Hur länge tar det innan hon vågar sig på ett riktigt långhopp....?

Jag som tänkt klippa ur öronen på hundarna i går hos Birgitta, men det glömde eller orkade jag inte ...nu får jag väl hoppas att min klippmaskin går att laga och att det går snabbt. Den har legat här sedan vi åkte på semester och äntligen häromdagen åkte den till lagning på fastlandet.  Hundarna jublar nog varje gång de slipper även om de borde bli ledsna i stället som inte får vara lika snygga som de brukar. Jag vill inte ha lurviga hundar, de ska se välskötta ut för att jag ska må riktigt bra.

Alla får ju ha hundarna som de vill men jag förstår inte hur man kan ha stora lurvfötter på dem med all skit som kommer med in och speciellt inte om man har dem i sängar och soffor...som vi(inte uppe i sängen men här nere i min dagsäng ligger Mocha och Kinna. Bonnie har slutat hoppa upp där det är högt, soffan är okej och även sängen uppe men inte här nere. Den här nere är förhöjd + extra madrass så det är för högt. Man undrar lite vad det är som hon känner bromsar henne. Men hon är min trogna soffvärmare på kvällarna.

Sitter och skriver framför tv just nu...IDOL...det är för sorgligt att det finns så många som inte har någon självkritik, medan det finns de som har för mycket...det är nog trotts allt det vanligaste. Det är ju så att man kan må dåligt men jag har slutat må dåligt på deras vägnar för det tjänar ju inte mycket till. En glädjande sak med årets upplaga är att de äntligen har en trevlig jury som tar detta på alvar och avvisar folk utan att håna dem först. Nu ska jag tänka lite på att uppdatera min stackars bortglömda hemsida....vore dags att göra något åt den. Kanske finns det  de som tycker att jag borde ha självkritik när det gäller att göra något åt den också..
. Har hon någon självkritik...? Tveksamt.

Här sitter jag nu i herrkalsonger...med ben för såret i ljumsken har spruckit...inget skinn kvar och vad kan man då ha på sig?! Inte vanliga trosor som skär in precis på fel ställe, alltså blev det Rolfs kallingar med ben på...korta alltså. Bättre blev det och ännu bättre kändes det sedan distriktssköterskan varit här och gett mig "brännskadeförband" så nu kanske, ja jag säger bara -kanske, det kan läka. Hon säger att det naturligtvis kommer att läka, men jag förstår faktiskt inte riktigt hur det ska kunna läka men hon vet väl bäst kan jag hoppas och tro. Onkologen ville först ha in mig dit när de hörde hur det såg ut -Allt skinn borta och helt rött å äckligt... men efter diskussion läkare och sköterskor i mellan kom de fram till att en sköterska nog kunde fixa det lika bra som om jag kom in dit. Alltså slapp jag en stadsresa-skönt!

För övrigt tyckte hon -sköterskan alltså- att jag lät lite uppgiven ...när hon frågade hur ont jag hade och jag svarade att det är väl ont men ungefär som förut och det blir väl inte bättre om jag kommer in till er... Det blir det ju inte, det vet jag ju. Höja dosen av morfinet kan jag göra själv och jag höjer å sänker lite efter behov. Jag känner mig så "sunkig" i huvudet om jag tar så mycket som jag kanske skulle behöva för att känna mig smärtfri och det spelar ju ingen roll när jag är ensam men när jag har besök är det inte lika kul.

Glömmer allt och lite till, så berätta alla hemligheter för mig, det är ofarligt...eller nästan för du kanske får höra dem berättas av mig i nästa runda som en nyhet...för då har jag glömt att det var en hemlighet...men jag glömmer ju vem som sagt vad...det kan ju vara illa nog ibland. Jag kommer ihåg en gammal hundbekant till oss som var svårt cancersjuk och som gjorde mindre lyckade parningar av hundarna för att han inte kom ihåg och blandade ihop stamtavlor och släktskap. Så illa är det inte ännu med mig men jag förstår nu mycket väl att det kan hända och vet att man ska akta sig. Man tappar mycket "komihåg" av morfinet, det är bara så. Men inte bara tabetter gör att man tappar minnet det gör även smärtorna så skulle man avstå från smärtlindring skulle man tappa minnet, kanske ännu mer, av smärtorna. Så tro inte att du är duktig och mer skärpt för att du inte tar en Alvedon eller två om du har ont någonstans för det gör nog värre skada utan än med.

Vad som är bäst vet jag inte...ont och seg av det eller mindre ont och seg av det...kanske går på ett ut och då är frågan vilket som är bäst. Jag vet faktiskt inte och får väl prova mig fram ett tag till. En sak vet jag och det är att jag nu är VÄLDIGT trött efter de 2 helger som varit nu efter varandra. Två mycket roliga och trevliga helger! Han inte riktigt vila i mellan dem utan det gick i ett och det är nog det som sitter i hela mig just nu för jag skulle kunna sova dygnet runt känns det som.

Det känns deprimerande att bli så trött, vill knappt prata i telefonen...händer att jag inte svara. I dag när det ringde såg jag att det var Lina (dottern)men jag kände först att jag orkar inte...men så gick det en stund och så ringde hon igen och då kändes det lite bättre...som om jag behövde ställa om mig...förbereda mig. Det känns lite jobbigt när det blir så och jag kan inte riktigt förklara varför det blir så. Är nog svårt att förstå för en frisk människa. Men det är så små, små saker som kan bli stora, stora berg att ta sig över ibland. När man inte ens orkar prata med sina barn då är det illa, de vet att jag har sådana dagar och bryr sig inte så mycket om det längre-det är bara så.

Jag har "gråtardagar" också, när jag heller inte klarar att prata varken med dem eller någon annan, men dem har det blivit längre och längre mellan. Varför det är så vet jag inte. Sköterskan på onkologen kom fram till att jag nog inte var uppgiven utan att jag snarare hade funnit ett lugn i min sjukdom, att jag insett i mitt inre hur läget är och att jag inte kan göra något åt det. Fast inte på ett uppgivet vis utan mer som ett konstaterade. Det är nog så det känns tycker jag, för vi här hemma kan prata om både döden, begravning och annat som tidigare bara gav ångest och panikkänslor. Men det har vi kommit över till en viss grad, det kommer naturligtvis stunder när man ramlar ner och inte vill att det ska vara så, man hoppas att allt ska vara en mardröm som man snart ska vakna upp ur.

nu är det dags att lägga sig så man orkar upp och ta hand om lilla illbattingen här i morgon igen. Majas Fredrik sa att jag verkade tycka mycket mer om henne nu än när de var här på semestern?! Och ja...det är nog kanske lite så men det beror nog mest på att jag då var så skeptisk till hur det skulle gå. Nu har hon bott in sig och det Måste gå...för nu hör hon hemma här och är ju trotts allt väldigt go! Trotts några blommor här och där på vägen....

Ja så var denna utställningshelg över för i år. Sent men det kom ändå en hel del hundar till ön och vädergudarna var otroligt snälla som höll en stor sol över ön i stort sett 2 dagar.  Efter en vecka fylld av hemska kraftiga regnskurar kunde man vänta sig vad som men som sagt det var riktigt varmt och skönt. Vi fick träffa många av våra vänner från både ön och fastlandet. Det går bara så fort och man hinner inte umgås så mycket som man skulle vilja med alla. Mycket har man att prata om och när man som jag glömmer allt jag hör behöver man höra saker många gånger för att det ska fastna...sedan vet jag inte vem som sagt vad...lite jobbigt faktiskt.

Idag är jag väldigt trött och har inte gjort nästan något. Dessutom har jag fått strålningskador i ljumsken som gjort att jag har väldigt ont där. Har nu läst på och det ska behandlas som en mycket svår solskada på huden =jag har tagit fram både aloespray och gel så nu växlar jag med dessa och det både känns och ser redan bättre ut så det är nog rätt metod. Förvånade att det kan komma efter 3 veckor...det trodde man skulle komma direkt efter men så är det tydligen inte.

Just nu har vi elektrikern här som ska koppla igång slingorna i golvet på toaletten och så även handdukstorken...tror jag eller är det rörmokaren...eller krävs det båda kanske... Jag kom just på att jag vill ha dimmer på lamporna i stora rummet också...men det är JÄTTE DYRT säger de båda i kör...(elektrikern och min kära man)...men det skiter jag i för jag vill ha det och så hemskt dyrt kan det väl inte vara för det har ju de flesta idag.

Varför ska allt vara så himla dyrt...suck, men vissa saker kan ju vara värda det.

Tydligen finns det olika kvalitet och olika sätt att bygga in dem, det är det som gör prisskillnaden. De som han(våran elektriker) har kostar tydligen mycket mer men det finns billiga på "konsum" också som många sätter in... hm...vi får väl se vilken variant det blir här då!

Nu är det dags för kaffe och våffla!

Grattis till alla er som hade framgångar med era vackra trevliga hundar i helgen!

Ett extra grattis till Kat...Tina med Arne som blev BIM i springerringen i lördags och även fick sitt första cert. Det gick även väldigt bra för våra vänner Carina och Rolf som har vackra snälla Stella från oss och som också har två Stabyhound -Frallan och lilla Semlan som redan hade blivit 8 månader...var tar tiden vägen...jag som trodde hon var valp ännu...eller det är hon ju 1 månad till men jag menar RIKTIG valp...hon hade även löpt och då är man ju stor tjej. Hur som helst så blev hon BIR valp i 2 dagar och storasyster Frallan blev BIR-vuxen på lördagen.

Det gick ju faktiskt bra för lilla Honey också som blev 5 bästa tik i går, så grattis till Marie och Ingemar också. Sedan säger vi grattis till ALLA er andra som fick 1 or och hp mm. Allt är värt att fira och glädjas åt! Man vill ju upp i toppen men där kan bara en vara. En åt gången så tänk positivt, nästa gång kanske det är din tur.

Vi träffade också en snygg och trevlig springerhane... Stella tyckte han skulle låta bli hennes rumpa men det kanske hon inte tycker om vi träffar honom om ett halvår ...hoppas jag i alla fall...om i fall att...det är mycket som ska fungera för att det ska bli av. Nu tycker jag i alla fall det är roligt att planera lite för en framtid även om det inte får bli allt för långt fram...men lite lagom så känns det bra. Döden känns långt borta även om värken är värre än någonsin men det är ju inte så konstigt efter strålningen och så nu en intensiv helg.

NU KAFFE!!!