Den 7:e januari klockan 16.35


Världens snällaste och finaste mamma, mormor och maka har nu lämnat oss. Inte helt får vi hoppas,
hon har lovat att spöka som bara den. Nu slipper hon all smärta. Kan tänka mig att hon redan
sitter på hästryggen, något som hon inte kunnat göra på över 25 år. Bredvid henne springer Dora
och Jessie som på en engelsk rävjakt.

I torsdags åkte hon och pappa in akut till sjukhuset. Hon hade svårt att andas, det rosslade i halsen
och hon hade knappt kunnat sova under natten. Inne på sjukhuset såg man på en gång allvaret och man pratade om lungröntgen. Pappa fick en egen säng inrullad på hennes rum så att han skulle kunna stanna vid hennes sida hela tiden. Under natten till fredag blev läget plötsligt mycket sämre.

Kl 6 ringde pappa till mig och sa att jag och Lina måste komma så fort det gick. Yrvakna och i lätt panik lyckades vi hitta ett flyg till Bromma och sedan vidare till Visby. Vi skulle vara framme vid två-tiden på sjukhuset. Alternativet hade varit att flyga direkt från Ängelholm på eftermiddagen, men då hade vi varit framme först vid fem.

När jag såg henne förstod jag att det inte fanns någon återvändo. Det var inte längre min älskade mamma
som låg där i sängen. Läkaren informerade oss om att det kunde handla om några enstaka dygn och att de bara gav smärtlindring. Kroppen var slut. Själv hoppades jag att hon skulle få somna in så fort det bara gick. Pappa säger att han såg hur hon sken upp när vi kom in i rummet. Hon var dock så drogad att vi inte visste om hon förstod vad vi sa.

Efter ett par timmar hade vi samlat oss och lugnet hade lagt sig i rummet. Vi började prata om saker som mamma alltid skött hemma och att vi kanske skulle åka och köpa pizza som vi kunde äta på rummet. Helt plötsligt säger Lina "hon andas inte"! Vi kallar på sköterskan som konstaterar att pulsen slutat slå. Klockan var då 16.35, Flyget från Ängelholm skulle precis landa på Visby flygplats.

//Maja



Jobbigt

Liver är jobbigt för denna stora kropp. Jag bara växer och växer... har så tunga ben och i morgon ska jag ringa sjukgymnasten och höra om de kan hjälpa mig med stödstrumpor eller något annat. För så här kan jag inte ha det. Benen känns som de är enorma, som stora stockar och jag orkar inte gå med dessa klonsar. Min andning är jättejobbig och röra sig vill man inte för man kan nästan inte röra sig utan att få andnöd.

Jag har ordnat med tiderna vid onkologen och det har tagit mkt ork även om det inte är något igentligen. Hade besök av Susanne här en stund efter hon gått med hundarna. Det var väldigt trevligt och hon fick klippa klor på Bonnie + pälsen på fötterna. Mocha åkte med av bara farten,  för även henns klor låter mkt. Sally ska Rolf ta själv...hoppas jag!

Nu hoppas jag att allt ska bli bättre för mig och mina kropp för så här orkar jag inte med...det är sååå jobbigt. Jag önskar mig en bättre kropp som inte gör mig så ont....

Skit

Jag har bara ont, ont och ondare... fötterna är stora som storlek 48 och pösiga därtill...inte kul att vakna med detta varje morgon. Det känns jätte jobbigt och hopplöst.  Skulle ha ringt sjukgymnasten idag men orkar inte. Som tur är för mig och otur för Rolf är han hemma med sin förkylning i dag. Han hjälper mig med att  ta på mig och när han börjar jobba så får det väl bli tidig påklädning av fötter och byxor...leggings - vilket är det jag går mest i just för tillfället. Nu ska vi ta en skvätt kaffe och ett knäckflarn med choklad i mellan.


Gott Nytt År!!

Ja så var jag tillbaka här på blogge  igen efter ett låånngt uppehåll. Har tänkt skriva ända sedan det var dags att alla barnen kommit men vad blev det av allt ?!...ingenting. Jag har inte mått så värst bra och idag mår jag skit efter att jag fick cellgiftsbehandling i går. Vill gärna glömma att jag blir dålig av den och varför. Magen är nu idag jättestor, jag ser verkligen ut som om jag är i sjunde månaden. Sover sittande för att det rasslar och snorklar när jag ligger ner. Dessutom har jag ben som jag inte orkar lyfta pga att de är så fulla av lymfvätska som gör att de sväller och ser helt blanka ut. Jag kan nästan  inte lyfta dem och inte heller ta på mig strumpor. Hur ska det gå när jag blir ensam?! Men enligt läkaren och sjukgymnasten ska det bli så gott som bra om jag får hjälp av sjukgymnasten med att linda eller få ett par stödstrumpor.   Så nu hoppas jag på det i början av nästa vecka...på det nya året. För som det är nu så står jag snart inte ut med allt. Andningen är hemsk pga att magen växer och växer för varje dag och blir allt större. Det är jättejobbigt men nu ska jag lägga mig och vila medan döttrarna förbereder för nyårsmenyn. Det ska bli lite extra gottigt efter vad jag hört och det är ju aldrig fel.                                                                                                                                                                                   

Blommar

Visst är den vacker?! Min fina Amaryllis som jag fick av Karin förra veckan.

Ja nu har verkligen julsnön kommit över hela vårt avlånga land och det ser även ut som det tänker lilla kvar också för ovanlighetens skull. Mina fötter gör att jag inte får till kängorna men som tur är har jag flera varianter att ta till.

Här är det så höga snövallar att det snart slagit fjolårets högar. Jag har så ont i mina fötter och ben.  Händerna är inte så svullna men de pirrar och är känslolösa. Fötterna är helt känslolösa på kvällarna, skinnet är så hårt spänt att det ser blåaktigt ut och hårt...ser helt enkelt äckligt ut. Önskar att det ska bli bättre men man undrar om det verkligen tänker bli det...för som det är nu så blir det värre och värre.

Förstår inte var det snälla cellgiftet tagit vägen, det som jag skulle få??? Ja jag tappar inte håret och har fått tillbaka ögonfransar och ögonbryn men jag tar nog hellre håravfall än dessa fötter som är som klumpar.
Skulle göra rent lite på golvet häromkvällen och satte mig ner på knä så som jag alltid brukar göra. Men det gjorde ont och det slutade med att jag fick panik för jag tog mig inte upp. Rolf fick komma och mer eller mindre lyfta mig upp för det gick bara inte att ta sig upp själv. Varför ska det bli så jävligt, det finns snart inget som jag inte haft av alla symptom som räknas upp på dessa gifter.

Inte har jag städat, bakat eller gjort något annat...tur för tjejerna att de kommer med familjer efter julen. Jag och Rolf ska vara helt själva under själva julhelgen så då ska jag göra godis och städningen får bli vad det blir. Vet att ingen förvänatar sig att jag ska göra en massa och att det inte är det som är viktigt mer än för svärmor där man kan äta middagen på golvet...finns inte ett dammkorn. Jag sa det till en av "våra" pojkar och han skrattade och sa jo högst uppe på bokhyllan är det säker lite spår av damm...så drog han med fingret...nej inte ens där! Så där är garanterat dammfritt och golven knäskuras varje vecka fast det inte finns någon mer än hon själv som "stökar till" = ALDRIG - Men här är det lite mer liv och betydligt fler fötter. Sedan har mina vänner en päls som de gärna delar med sig av...i första hand som tofflor! Mycket värmande och mjuka. Ja nu ska jag se på Hem till gården och dricka en kopp kaffe eller snarare en MUGG.  SEN blir det städning...tror jag...

Stockar och sten

Över stockar och sten sjöng vi mycket här på ön för 30 år sedan fast på gotländska Yvar stockar å stain, yvar förfäders bain...osv. men mina ben får ingen klättra över för det blir allt för jobbigt att ta sådana jättekliv!
Det är sant de ser för jävliga ut, mina smalben...de är nog 3-4 gånger så tjocka som normalt. Har ändå försökt hålla dem högt så fort jag fått chansen. Men i morgon ska jag inte glömma vätskedrivande som jag gjorde idag. Kanske har det någon effekt. Måste bara se till att jag inte tänker mig utanför dörren för det kommer inte att gå. Har jag svårt att hålla mig annars så blir det ju helt hopplöst om jag ska ta detta lilla piller.

Idag har jag haft besök av Eleonere för en trevlig fikastund + en del ljudböcker. Mona hade lämnat några hon med i garaget så nu har jag att lyssna på ett tag framöver. Har "snålat" med den jag hade nu sist för det är så tråkigt att inte ha någon och jag har inte orkat mig till biblioteket. Men nu kan jag frossa i härlga böcker!

För övrigt så är alla fingrar bortdomnade och även de börjar svullna mer och mer. Så även i ansiktet, det börjar pluffsa till sig där med. Det är väl både av vätskan från kroppen + kortisonet. Ryggen värker och livet känns rätt jobbigt och segt när man inte orkar det man så gärna vill. Om en vecka är det jul och jag har inte gjort ett enda dugg ännu. Men, men någon kaksort ska jag väl kunna få till av dem som vi brukar ha. Det är ju så att man har några favoriter som brukar ska finnas.

Städa kan man göra andra delar av året så det oroar jag mig inte över. Det får duga med "vanlig" fredagsstädning. Jag hoppas snön ligger kvar så vi får fortsätta att ha rent på golven och även dammet minskar även om vovvs fäller så blir det mindre.

Nu ska jag ta mina veträn och den värkande ryggen upp till sängen - den skönaste i världen....även om det finns andra som har sköna sängar...typ Monica som väntar på något härligt '= en ny säng! Grattis säger jag igen och till er som tycker sängen ska snålas in på säger jag - ni gör ett stort misstag för hur mycket tid lägger vi inte i våra sängar??! Jo mycket, nästan halva livet och då är det väl värt att ge kroppen en bra vila när den ska bära runt oss i livet.

Jag har inte råd säger många men röka kanske man kan (ett exempel) ändå?! Ja ni fattar vad jag menar, det finns på något sätt ofta en möjlighet till att i alla fall förbättra det man har. Men man är väldigt snål när det gäller sängen och jag har inte varit bättre än någon annan. "Så kasta sten i glashus" skulle man kanske kunna säga att jag gör!...i alla fall en lite sten! Nu är det dags att köra hissen uppåt!!


Helt hysteriskt...

En serie som går på 4+ om en tant..."kärring" tycker hennes omgivning. Hon är så högfärdig att värre inte går att få tag på, tror jag. Det är min mamma som börjat titta på det och sedan har jag tydligen ärvt vanan...eller hur man ska se på det. Men nog om detta, vet inte varför jag skrev om det - kanske för att det just började!

Hur som så har mina fötter och fotleder mer intagit formen av prinskorvar=tårna och vedträ modell stora tjocka.  Jag ska försöka ligga med dem högre i natt så kanske det kan bli lite bättre. Fick inte till kängorna i dag så jag får nog ta fram mina "Stureplanskängor" och sätta halkskydden på dem i stället- det har de nog inte på Stureplan.

Hundarna gillar att vara ute i snön och jaga småfåglar, äta fågelfrön och annat fruset som vi inte ska skriva om. Tur de gillar morötter, de får alltid en var innan vi ska gå in. Jag klarar nästan inte att gå och göra något längre, känns som när lungan var väldigt vätskefull. Nu är det vätskan i buken + den i levern som gör att lungan och andra organ trycker på så det blir svårt att andas. Fy vad jag önskar att det hade gått att tömma bort skiten så det blev bra igen. Jag vill göra så mycket och så blir det inget. Hoppas det ska sluta svullna så mycket och framför allt inte bli värre. Nu börjar jag undra om det ska samlas vätska lite överallt i denna kropp...jag ser framför mig hur huvudet blir runt som en fotboll, händer och fingrar som blir korvar...ja resten kan man ju tänka sig...jag ser ju redan ut som i 6-7 månaden (gravid alltså) och kläderna spänner både här och där. Jag vill gå ner i vikt men när jag sa det på onkologen så sa de NEJ det vill du inte! Hmm....inte vet jag, men vem vill inte komma in i kläderna och kännas sig lite snygg. Speciellt nu till jul även om vi inte tänket åka runt på en massa släktkalas men ändå.

Troligen blir vi helt ensamma på julafton men eftersom jag vet att de kommer sedan och att vi ska ha våran egen julafton senare i veckan så känns det helt okej. Kanske till och med lite skönt att få bara ta det lugnt och få någon extra dag att pyssla lite på. Jag tror alltid jag ska orka så mycket men sedan blir det bara jobbigt...när orken inte finns.

Oj vad det stränar och drar i benens hud när jag sträcker på dem.... fast nu ska jag gå upp till min sköna säng och sova en lång natt.

Ont och Trött

Ont, ont och lite mer ont...men sedan kan jag lägga till trött x 5 eller nått för jag kan bara inte hålla mig vaken när jag sätter mig ner. Det är helt hopplöst, hur gärna jag än vill vara vaken och se en film eller något annat. Men min mamma sägar att jag sa samma sak förra gången...jag vet inte glömmer ju som bekant allt.

Men nu hoppas jag det ska piggna till under nästa vecka så jag är på hugget när julen kommer. Det kommer nog inte bli någon större städning men lite blir det väl hoppas jag. Sedan finns det sådant som är viktigare än att det är välstädat...kakor, godis och god mat! SEN TILDE så klart, hon är viktigast av allt så klart och bara hon kommer så är allt räddat. Men jag ska få hoppa över behandligen som jag skulle ha haft på julafton ,  det får bli start dagen innan nyår och då ska jag väl orka hålla mig vaken det dygn som de är kvar här innan de försvinner tillbaka mot Skåneland igen.

Idag har jag fått svälja min fåfänga ...det satt hårt åt men det fungerar inte. Soffan är för låg och jag tar mig nästan inte upp. Det är samma i de flesta bilarna. MEN nu är det upphöjd rätt ordentligt och det känns jättebra. Inte syns det som jag trodde heller utan ser helt okej ut. Jag hoppas nu det ska räcka och göra livet lite enklare på detta område i allafall.

Nu ska jag se om jag åtminstone ska fixa undan lite i köket. Vi har 30 årig bröllopsdag idag! Kan inte fatt att  det är så länge sedan, helt otroligt. Jag har fått rosor alla 29 åren MEN i år har vi bestämt att vi ska ta det lite senare för det är så rörigt här just nu och dessutom fick jag en så fin Amaryllis i vas i fredags från Karin och Clase, så jag njuter av den.

Nu jobba så gott det nu går...innan jag somnar mitt i diskbaljan!

Lyckligt lottad

I går blev jag påmind om hur lyckligt lottad jag trotts allt är. Min nya läkare Arne var så glad över att jag hade en vännina med mig för de flest kommer ensamma. Ja, sa jag, jag är otroligt lyckligt lottad har nog aldrig varit på en behandling utan att ha sällskap med mig... det  var tydligen extremt ovanligt. Mannen såg man enligt honom sällan till, ibland kunde han hitta en man sitta i väntrummet hopkrupen för att vara osynlig....och då får man försöka få honom med in men det är inte alls ovanligt att det inte går. Däremot är det helt annorlunda om det är mannen som är sjuk DÅ ställer kvinnan upp helt och stöttar fullt ut. Männen är så rädda för allt vad sjukdommar heter och det är väl inget nytt om vi tänker på detta med förkylning och föda barn eller vad det är de brukar säga.

Det är lätt att börja ta saker för givet men det känner jag inte att jag gör för ni alla betyder så himla mycket för mig. Så i går var det debut för Eleonor att följa mig och det gick bra även om jag har allt svårare att ta mig i och ur bilar. Det är nog som hon sa att Du ser så frisk ut, det är svårt att se att du är så sjuk MEN när man ser t.ex hur svårt du har att ta dig in och ur bilen, eller hur skakig och pustig du blir av att gå en liten, liten bit DÅ blir det mer påtagligt. Visst är det så, det förstår jag och jag vill ju inte att det ska synas att jag är sjuk men jag blir allt mer påmind för varje dag om hur dåligt det är med orken.  Det gör att jag känner mig rätt deppig, speciellt en dag som denna när det gör mer ont i ryggen, händer och fötter krampar och är bortdomnade.... DÅ känner jag hur mycket sämre jag blivit även av detta cellgift skulle vara snällare.

Klart det är snällare på vissa områden, jag verkar få behålla håret och har fått tillbaka ögonfransar och ögonbryn vilket jag är väldigt tacksam över. Däremot så har jag buken som fylls av allt mer vätska som gör att det blir svårt med både att äta och andas. Men tömma är ingen idé för tydligen fyller det snabbt på igen och det brukar gå väldigt snabbt + att det då fyller på mer än det gjort tidigare. Så den dag jag inte står ut längre DÅ blir det dags! Jaha sa jag, då återkommer jag den dagen jag inte får plats i mina kläder eller inte kan andas längre!

Men nu ska jag försöka äta lite, för just lite brukar det blir. Men glöm aldrig alla mina vänner att jag är så tacksam för att ni finns för mig!!!




Dagen innan

Det ska bli så skönt att komma hem i morgon efter att ha fått cellgiftet. Låter väl lite konstigt att man redan NU längtar efter att det ska vara över. Jag både hoppas på tömning av magen eller inte...för det är så jobbigt och speciellt i  nuläget.
Hur som helst så har jag inte gjort  nästan något denna dag. Vattnat orkidéerna och...ja något mer är det väl kanske.  

Det var en som tydligen tyckte jag skulle ta och börja städa...



Jag ville laga mat i stället men hon tjatar en bra stund och fick till slut ta den för att hon skulle bli nöjd!

Nu ska jag se Lynley och se om tvboxen vill spelar in det för då kan jag sova i soffan och titta om den en annan stund allt utan dåligt samvete mot mig själv. Städa tänker jag inte göra för det är ingen ide´redan. Så lilla Sally får nog ta det själv ett tag till.

Tjockare och tjockare

Snart ska jag föda en ....jag fattar inte vad??...en liten elefant kanske? Eller vad skulle det kunna vara eftersom jag inte har livmoder kvar ... men det blir väl spännande att se vad det blir. Han som körde mig till sjukhuset i fredags berättade om en med skrumplever där de tömt hans buk på 20 liter...och idag var distriktan här, passade då på att fråga även henne om det var möjligt att det kunde bli så mycket - Ja det kunde mycket väl vara så för det kunde bli massor. Men då är man "supergravid" typ som man har har en 5 kg bäba i magen. Riktigt så stor är jag inte ännu men nog väger den 2kg i allafall och det är jobbigt att röra sig och framför allt att böja sig ner.

Har fått ännu jobbigare med ta mig upp och ner i soffan som känns väldigt låg nu. Ska nog kolla om det går att höja den som jag oftast sitter i. Har inte velat göra det för det ser fult ut men mina andra idéer är nog inga alternativ...får nog finna mig i någon typ av klossar.

För övrigt så mår jag inte så väldans bra och det skyller jag på magen. Psykiskt påverkas jag nog mer än jag tror av denna kula som känns hela, hela tiden och syns med för den delen. Så fort man tittar ner så är den ivägen och då lägger man automatiskt handen uppe på magen....som när man var gravid! Samtidigt som jag vill att den ska bort så är jag rädd för att de ska behöva tömma den med sina tjocka äckliga nålar...samma som de sticker in i lungan när de tömt den. Bara tanken får allt att snurra och så mår jag illa.

Annat jag lyckats göra idag är att mata fåglarna i min hemgjorda fjolårs"pet"automat. De äter som galningar de små djuren och har redan ätit slut på en påse 5 kg tror jag det är i dem. Får handla mer i morgon eller så får det bli på fred.om jag orkar med någon shoppingtur. Trodde jag skulle vara tvungen att åka taxi men Eleonore har erbjudit sig att köra mig så då tackar jag så klart ja. Åker helst inte med Taxi som kör i 120 oavsett väglag, det såg vi i fredag.  Men de fick så de teg den gången!

Nu ska jag lägga mig och försöka sova...det blir nog inga svårigheter för jag är såå trött.

Oj vilken vecka!

Ja så var det helg och snart söndag...= mitt i natten. Vi har haft besök av 2 av mina 3 bröder. Jan kom först och åkte sist, vilket varit till stor hjälp för mig och även Rolf. Han är elektiker och har fixat lite av varje...sådant som aldrig blir av. Har väntat i 30 år på att få sätta upp en ljusslinga ute ...Rolf har inte velat ha någon men nu struntade vi i vad han ville och satte upp en i alla fall. Var meningen i en buske men blev runt porten till baksidan i stället, vilket vi tyckte blev väldigt fint. Dessutom fick vi låna lite grönt som vi satte runt oxå och då blev det ännu finare. Ska ta kort en annan stund så ni får se.

Men Mats var också här med sin familj och de höll på att missa båten på vägen hit eftersom de åkte tåg upp till Sthlm...tåg, ni vet de som inte tål något av varken väder eller annat. Men de kom med och blev hämtade av Jan förra torsdagen. På lördagen "byggde" de om våran trasiga ugnslucka och Jan skar sig ordentligt i tummen så stort blodvite uppstod...aloevera och ordentligt bandage blev räddningen. Vi har nu en mycket bra lucka, så bra har den inte funkat...kanske inte sedan den var ny. Tjejerna Selma och Kajsa ritade en lååång teckning till faster som skulle pryda frysskåpet.



Bonnie var deras ständiga följeslagare så fort de satte sig så var hon där. Sally tyckte de var roliga kompisar och Mocha var som vanligt lika lat. Hon gör inte mer än hon behöver även om det är lite mer fart nu när snön är här.

Selma och Kajsa med stor glugg!

Selma hade uppspelning på sin lilla flöjt och det lät riktigt lovande för att just ha börjat. Tränar här med mamma Pernilla.

Medan syster spelade fick Kajsa åka en tur själv i hissen! Klarade "gasspaken" och allt själv denna gång. Sist hon var här vågade hon bara åka i mammas knä. Men hissen är ingen leksak så det blev bara ett par turer var.



Sedan var det då dags för familjen att åka hem i måndagsmorse. Mats skulle bara stänga fönstret ordentligt uppe i rummet de sovit i MEN handtaget brast och skar av halva lillfingret...ända in till benet. Det blev alltså inte båten 07.05 utan Akuten! Där konstaterades att båda ledband i lillfingret var av och det skulle opereras snarast möjligt. Eftersom de inte hade någon handkirurg i Visby så ringde de och bokade operation för honom på Sahlgrenska eftersom de bor i Göteborg. Så dagen därpå blev det flyg hem och nu är han opererad med en sjukskrivning på 8 veckor...gissa om jag har dåligt samvete... fast jag vet ju att vi inte kunde gjort något åt det men ändå. Så fruktansvärt onödigt!!

Alla ting äro 3...?!?! Vad och var skulle bli det 3 dje? Vi bestämde oss för att det inte fanns något sådant denna gång men ack så fel vi hade!

I går var det dags för cellgift igen och Rolf fick skjutsa mig denna gång. Det började snöa allt mer och mer till slut var det som att köra i en vit säck...vi såg inget. Jag ringde onkologen och berättade att vi inte var säkra på att kunna ta oss in och sköterskan fattade inget för i Visby var det jätte fint väder. Men vi fick inte riskera något utan var det för hemskt fick vi beställa nytt cellgift till nästa vecka och göra ett nytt försök då. Men eftersom cellgifterna blandas i Stockholm och skickas hit med flyg har det bara något dygns hållbarhet och detta höll inte över helgen. Jag ville så klart väldigt gärna in och få det som tänkt. Lagom vi tyckte att det nog började lätta kom en jättespade och bara lyfte oss av vägen rakt ner i ett djupt snöfyllt dike... Det gick sakta och jag han att hålla i mig och kände hur det tippade mer och mer... tänkte, ska vi tippa eller... det gjorde vi inte och Rolf hade haft full koll på en kraftledningsstolpe någon meter framför och den ville vi inte in i...vilket vi slapp!

Efter oss kom en kille som erbjöd sig skjutsa mig tilll sjukhuset så kunde Rolf stanna och ringa bärgningsbil så länge och förhoppningsvis komma efter sedan. Jag tog mig ut via förardörren med kraftig smärta i min högerhöft och jag trodde inte det skulle gå att ta sig ut men till slut gick det. Resten av vägen var nästan helt lugnt så det var verkligen maximal otur men ändå tur för vi kunde lika gärna hamnat i en krock med annan bil eller hamnat i kraftledningsstolpen. En sådan olycka såg BF och jag på väg från Sundsvall en gång...inget man vill uppleva!

Rolf kom efter och bilen verkar ha klarat sig utan men vad vi sett och märkt hittills. Jag är väl den som fått mest med känningar av allt. Har väldigt ont i höften och även i bröstkorgen i kväll. Det är som om man spänt sig och nu kommer "träningsvärken" efter med smärta både i bröstkorg och armar. Jag försökte hålla i mig om vi skulle tippa, antar att det är det som spökar efter nu.

Så NU har alla vi syskon fått vårt denna vecka så nu kan vi andas ut och njuta av all snö...om man kan njuta av det när det bara blir mer och mer....så snart kan ingen ta sig ut i skogen. Det är 30-40 cm här nu och mer verkar det bli. Jag orkar tyvärr inte pulsa runt i den och nu med höften blir det ännu sämre. Får nog ta fram rollatorn som vi satt undan men den behövs nu om jag ska kunna komma ut alls.

NU ska jag sova, har suttit här nu i 40 min.så det får väl vara nog. Nu vet ni att jag lever i allafall även om ni nog förstått att jag haft fullt upp.

Torsdag igen!

Nu har jag inte skrivit på en hel vecka och det beror på att jag har besök av en lillebror...-Skyll på mig säger han!! Ja, det är ju så. En till är på gång(en bror alltså-med familj) men med SJ och det vet ni hur det brukar gå när det kommer 2 snökorn på rälsen....det blir förseningar och ingen vet var och varför.  Det betyder kanske att de inte kommer med nu mitt på dagen utan får ta den i kväll i stället, det visar sig strax om de kommer med eller inte....

För övrigt så snöar det för fullt idag och jag har varit ute på "sök" efter hundskit innan den helt skulle vara översnöad. Några högar hittade jag men inte mer än kanske hälften så nu får vi väl se om snön ligger kvar eller inte över de små fina högarna...kanske till i vår eller vad ska vi tro. Vissa säger att det som kommer nu ska ligga kvar till i vår?! Tror inte jag, utan jag tror detta försvinner igen men att det senare kommer mer som DÅ kommer ligga kvar. 
Det visar sig det med...och NU fick jag rapport från Nynäs att de kommer med tackvare att båten är lite sen!! Tänk så glad man kan bli av att något är försenat.

Jag har ont i kroppen och mest i levern på kvällarna. Gör jag något så blir det alltid ondare än om jag vilar och inte gör något. Men så är det ju oavsett vad jag gör. Det är kanske så att vätskan i magen blir mer om jag anstränger mig...eller så är det bara styrt av cellgiftet, det vet jag inte. Men sist så krymte magen någon dag innan det var dags för nästa cellgiftsdos. Den styr nog mer än jag själv har förmåga till. Magen är stor som i 6:e månaden och det finns säkert de som ser mig i peruken -som jag älskar-och med magen stor som tror att jag är en patetisk kvinna i 50+ som väntar barn....fy så hemskt, en karriärskvinna som vänat och planert in ett mycket sent barnafödande... Hoppas att ingen tror så men jag skulle nog kunna tänka så själv om jag såg mig själv....typ eller nått.

För övrigt är det bara bra med både mig och vovvarna. De älskar när det blir snö, blir som småbarn. De far runt som dårar i det lilla som kommit och får aldrig nog av det lilla som är.
Nu ska jag göra en lite handelsnota till lillebror så han kan handla lite åt mig.

En överraskning...det är torsdag!

Ja mycket kan man bli överraskad av och tydligen har jag hoppat över en dag denna vecka för helt plötsligt så är det torsdag....fast jag var helt övertygad om att det var onsdag. Trodde Lina (i telefon)och Rolf skojade med mig när de båda sa att det var torsdag och att jag skulle till stan i morgon! Neej...sa jag det ÄR ONSDAG!! Var tvungen leta fram dagens tidning och på den stod det ...TORSDAG och då fick jag ge med mig!

Innan jag glömmer det så hälsar jag och grattulerar Lillemor och Moa till deras namnsdag IDAG TORSDAG! GRATTIS till er.  Tänker på Lillemor varje gång jag dricker ur våra engelsk muggar. Hon har nämligen samma modell men inte samma tryck. De är så goa och tunna att drick ur. Moa tänker man ju numera på när det gäller mjuk chokladkaka...

Jag förstår nu att jag fick en ordentlig hjärnskakning häromkvällen i mitt fall för idag har jag fått tillbaka balansen som i går nästan inte fanns. Jag var lite orolig igår när jag inte kunde gå utan att hålla i någon eller väggen. Men idag kunde jag gå mycket bättre och framför allt har jag inte lika ont. Ömmar gör det fortfarnade men inte riktit lika mycket och det är heller inte svullet som tidigare. Finns en antydan till blått men med peruken på så ser ingen.

I morgon blir det tidig resa till stan för att få cellgift. Tänk om vi inte börja prata om vilken dag det är för då hade jag inte varit i ordning när Kristina hämtat mig i morgon.  Jag ska alltså få cellgiftet i morgon och sedan har jag ledig nästa vecka. Sedan börjar det om igen med cellgiftet och så hormonsprutan. Jag har så ont i ryggen och det blir tyvärr mer och mer.... detta är tydligen en biverkning som är ganska vanligt och då får jag det extra kraftigt så klart, vad annat är att vänta - jag ska ju alltid vara värst.

Nu sitter jag och somnar stup i ett och har spillt kaffe över mig ... inte så jag bränt mig för jag har den "kända" SKK-gröna västen på mig och den suger bra! Det får nog bli till att byta och stoppa i tvättmaskinen och go natt snart..... Ryggen är ändå så jobbig att jag inte orkar skriva så mycket mer.  Jag tar extra mycket morfin innan jag lägger mig så hoppas jag få sova rätt bra trots värken.

Tisdagkväll

Idag har jag haft besök av Pernilla och Robyn med sina fina killar med sig. Alltid likar roligt när de kommer och Mocha passade på att få huvudet plockat....så nu är hon så slät och fin.

För övrigt så mår jag väl rätt så  bra. Råkade tippa en stol i går så jag for handlöst rakt brakåt och slog skallen rakt i golvet. Det gjorde jävligt ont och jag låg på is en lång stund efteråt innan jag gick till sängs. Idag är det lite ömt men jag hoppas att det inte ska ha blivit något kvarstående. Hoppas ömheten går över snart för det är lite jobbigt att känna av det hela tiden. För övrigt så mår jag bara bra och känner jag mig så här framöver så är jag jättenöjd. Men det brukar ju bli sämre och sämre för varje dos man får men detta ska ju vara lite snällare än dem jag fått nu på slutet. Men osavsett så är det bara en sak som är viktig och det är att det gör nytta där det ska!! Jag har haft lite ont i levern idag men inte lika mycket som förra gången. MEN det betyder ju inte att det inte gör nytta...hoppas jag.

Levern är lite svullen igen men det är väl som sist att det gick tillbaka lagom jag skulle få en ny behandling. Så nu vet jag att det är cellgiftet som ger denna svullnad av min mage....alltså inte bara att jag ätit mig till en stor mage.
Det ska vara en hel del vatten i buken också och det hoppas jag även i fortsättningen ska försvinna av sig självt för annar måste de gå in och tömma precis som de gjorde med lungan.

Men nu ska jag nog ta och lägga mig för jag är så trött....har svårt att hålla ögonen öppna och det är inte så himlans bra när man ska försöka skriva. Får nog ta och skriva i morgon i stället när jag är hemkommen från distriktan som ska ta några prover på mig. Jag ar så tur att Mona förra veckan kunde komma från jobbet och skjutsa mig och i morgon är det Leif som förbarmar sig över mig. Det är så tacksamt för annars skulle jag vara tvungen att be svärmor och jag vill helst inte åka med henne ...hon klara lansvägen bra men tillsammans med andra trafikanter så ...nnjeee... bara i nödfall om ingen annan.





I dag var det gift igen...

Så har jag tankat mig full med gifter igen, det tackar jag för och hoppas det ska göra den nytta som är behövd. Efter det åkte vi till Willys....Willys!! Inte det andra stället idag utan Willys....tror ni jag träffat någon som jobbar där eller??? Jo, helt rätt och hon trodde jag glömt hennes affär till förmån för en annan...ni vet vilken. Men inte glömmer jag Willys, där finns mycket som inte andra har och bra sådana.  Så nu har jag rättat till snedfördelningen en aning ;-)

Men nu ska jag visa hur min peruk ser ut:



Ja så ser hon ut i sitt för första gången på typ 100 år eller vad det kan vara - långa hår. Det hade väl inte gjort något om det varit ännu längre, mycket vill ha mer heter det ju. Jag har invigt den till stan idag och då hade jag en något raffsig inbakad fläta där bak...hade ju inga hårspännen eller snoddar. Lyckades hitta några gamla rester som tjejerna lämnat. 2 halvtrasiga spännen och en uttöjd snodd...så det fick bli en snodd från sömnadslådan. Men nu har jag investerat i en hel lite väska med massor av snoddar och spännen från Willys. De hade en hel del att välja på men jag ska nog köpa en stor klämma i morgon, tror det kan bli bra och enklare.

Vi ska ögonlysa lilla Sally i morgon för hennes pappa har fått en konstig ögonsjukdom så cockerklubben vill att alla avkommorna ögonslyses och då gör vi naturligtvis det. Ska bli intressant för jag har sett några fläckar på dem...så någon dröm om valpar känns inte så aktuella tyvärr. Men jag orkar ju ändå inte så det är väl kanske lika bra även om jag för rasens skull önskar och hoppas att det inte ska vara något fel.

Nu ska jag se Idol...Olle(gotlänningen i Södertälje) lät inte så bra i kväll så han åker nog ut.

Torsdag



Idag skiner solen över oss och jag har vandrat runt i vår STORA trädgård.... Nej så stor är den inte men räcker till mig och för att hundarna ska kunna leka och jaga varandra. Har förstått att nästan hela Sverige fått snö igår utom vi och längst ner i södra delarna. I Filipstad hade det varit tillräckligt för att det skulle skottas och då är det väl ganska mycket...tror jag. Beror på om man frågar Rolf eller Mig! Jag ville skotta så fort det blir så pass att man måste vada runt så skorna inte sysns. Medan han tycker att det trycks ner när man går på den....Hm...= att det sedan blir is under där man gått och det vill inte jag ha som nog alla förstår med mitt tumörfylldag skelett. Men som sagt har vi inte problem med snö ännu så länge.

Mina "småbröder" ska komma hit och hälsa på  i slutet på denna månad. Det ska bli jätteroligt och speciellt att Selma och Kajsa kommer!! Sist jag pratade med Selma påtalade hon att vi skulle kolla de torkade-pressade blommorna vi gjort sist de var här...?!?!?!? Hjälp...var, vad och hur?? Måtte jag inte kastat bort något för här är det en tjej som har full koll och kommer i håg allt. Men jag har hittat en som ligger i kartboken .....men finns det fler?! Det visar sig nog när hon kommer. Kajsa var inte riktigt med i detta men det är hon säkert nu.

I går kväll när jag skrev var jag såå trött....men nu sitter jag här och somnar- Hemskt att man ska vara så trött. Fast det är väl inte så konstigt kanske med tanke på både sjukdomen och alla piller. Hur som så har jag snart gjort en "garderob" till dockan med blandade uppsättningar. Det som jag ska göra är  blöjor, trosor och lite annat smått.  I går gjorde jag en jeanskjol till mig själv av ett par gamla jeans...förlåt Maja det var dina Wrängler som fick sätta livet till. Jag är nöjd med dem även om de säkert inte är världes snyggaste men de duger till mig här i mitt "hemma liv". Man behöver ha något som tål lite krattande tassar och som även inte är så känsligt mot smutsen på samma tassar.

Nej nu ska jag göra något med min ömmande lever..., det känns som det svider, bränner och pillren gör varken från eller till. Ryggen gör så ont när jag sitter vilket är något nytt för mig. Har alltid mått bäst av att sitta, sitta och jobba vilket enligt sjukgymnaster varit bakvänt så NU är jag väl rättvänd då.

Skit samma vilket nu ska jag göra något...vad vet jag inte just nu..

Prover

Idag fick jag ta mig själv till distriktan för provtagning...eller helt själv var det ju inte för Mona kom och hämtade mig.  Sedan följde hon med in och stöttade mig. Jag blir så snurrig i huvudet ibland och speciellt när man är ensam och inte har något att stödja sig på. Men allt gick bra och proverna är tagna.

Jag känner mig "pottig" i huvudet av allt morfin men vad ska jag göra åt det?! Jag har försökt sänka dosen men det går inte, får så ont. Min mage är stor och ganska ömmande...svidande. Önskar det hade hållit sig borta från levern för det är så jobbigt. Jag ser verkligen ut som jag är gravid. Gå till och med omkring med handen liggande så där som man gärna gjode när man var gravid eller hade njurcancerm(Hade jag som vägde drygt 3 kg och då var maten. Ska in på koll och få cellgiftet på fredag. Det är så konstigt med kissningen....jag kissar flera liter varje kväll, men det ser inte ut att vara något konstigt.

Det är så här konstiga saker som händer när man får en massa gifter i kroppen - Sova är gott och det ska jag göra nu!

Gravid....

Nje...inte jag inte, gamla tanten som inte ens har en livmoder kvar ;-) Jag undrade med läkaren om det var fett som gjort den så stor helt plötsligt?! Men det sa hon nej till, vilket väl egentligen hade varit bättre. Men nu är det levern som har svullnat och samlat på sig vatten både i och runt om i buken. Blir det allt för jobbigt och svårt att andas så måste den tappas precis som de gjorde med lungan. Det skulle vara skönt om kroppen kunde ta hand om det själv. För när man börjar tappa så bildas det små fickor där det är svårt att tömma allt. Men det kommer att visa sig framöver.

För övrigt tyckte min trevliga läkare att jag hade kommit långt i min sorg över läget. Jag sa att visst var jag ledsen och grät när jag fick svaret på levern men samtidigt orkade jag inte sörja över det. Jag visste ju att det skulle dyka upp, bara inte när och var. Det är nog så att man orkar bara till en viss gräns och sedan får det bli som det blir.

Hur som helst så tillverkar jag dockkläder + lite även till Tilde. Ska beställa lite tyger från tyg.se idag. De har ett härligt rostyg som jag ska sy kuddar av till soffan. Tyckte det var dyrt 160:-/m MEN igår var vi in i en tygaffär i stan där låg exakt samma tyg för 260:-/m SÅ då förstod jag att det var billigt. Så nu är det inte dyrt längre;-)

Fy så det regnar här idag och tydligen ska det bli storm också. Men just nu är det nog lugnet före stormen för det är precis stilla.
Nu ska jag beställa tyger så jag kan få göra lite fint här.

Moa var här och hälsade på i lördags tillsammans med mamma, väninna och Sigge. Moa hade bakat en mjuk chokladkaka som nog är den godaste jag ätit! Tar just nu sista biten till kaffet efter att jag varit ute i regnet en stund och plockat hundbajjaj. Men nu undrar jag om det är hemligt recept?? eller om Du Moa har lust att dela med dig av receptet här på min blogg? Jag förstår om du vill ha det kvar själv men OM så tror jag många skulle vilja ha det. Inte ens idag efter 3 dagar är den torr utan fortfarande lika god.

Vi får väl se om det dyker upp något framöver!


Gravid...

Ja idag var det en tidig morgon för att åka till stan och få hormonspruta och zometadroppet. Dessutom skulle jag till läkaren för att hon skulle kolla av läget. Jag ser ut som om jag är gravid...helt omöjligt men så ser det ut. Magen är stor och rund...inte roligt alls för den är verkligen ivägen oavsett vad jag gör. Men eftersom jag är allt för trött nu så återkommer jag med resten i morgon i vaket tillstånd!

Tidigare inlägg