Ulla-Brittas Blog

Ja så är man helt utarbetad utan att arbeta! Det är väl härligt att det kan bli så eller hur. För det är rätt skönt att få vara trött av att man gjort något inte bara pga smärta och tabletter. Vi har fått en valpkull och det tack vara kära trogna tidigare valpköpare som ville ha en ny valp + att jag skulle kunna få ha en kanske sista kull. Eftersom min sjukdom går upp och ner och fram och tillbaka....nej tillbaka går den tyvärr inte men den står stilla efter vad läkarna kan se just nu. Så detta ser jag ändå som den troligt sista men man vet aldrig med god hjälp kanske vi kan få göra det en gång till....vem vet.

Jag kommer inte att skriva om den här men de som är intresserade kan gå in på valpbloggen och läsa där. Här ska jag fortsätta gnälla om min sjuka kropp och mitt ibland väldigt tråkiga liv. Detta med valpar gör att jag kommer att få mycket mer runt mig på gott och ont. Men orkar jag inte så finns det flera som erbjudit sig att hjälpa mig både här hemma eller att ta över hela kullen. Men ni som känner mig vet hur mycket detta betyder för mig, detta med valpar var en dröm hela min uppväxt. När det sedan blev verklighet så kändes det härligt. Ni som håller på med hundar vet hur livet blir, hundtävlingarna styr semestrar och allt liksom kretsar kring detta med hundarna. All extra ev. ledighet tas ut till jakt, jaktprov eller något annat som bara att åka runt och hälsa på alla vänner man får runt om i hela landet. Dyrt blir det så klart när man vill tävla på olika sätt för att meritera sina hundar och att ha en valpkull någon gång i bland kan i bästa fall göra att man får tillbaka lite av det man lagt ut. Men tro att man tjänar pengar på att föda upp valpar....ja då ska man inte göra som oss i alla fall. För det första bo på en ö och sedan välja hundar efter stamtavlor och inte avstånd. 

Nej de som tjänar pengar är de som har många, många kullar om året och det har de flesta inte utan det handlar om 1 kull om året eller kanske vart annat år.  Sedan ska man satsa på "blandraser" -där finns inga meriteringskrav, inte heller kollar man höfter, ögon, armbågar....eller annat som en "rasuppfödare" måste göra(olika saker för olika raser). Skälet till att köpa "blandras" är ofta att de är friskare, vilket de flesta veterinärer inte håller med om. Däremot kostar man kanske inte på att kolla höfter, ögon, armbågar eller annat som behöver kollas för att avla fram så hållbara hundar som möjligt eftersom det inte efterfrågas vilket då gör att de inte hamnar i något register. Kanske kostar man inte heller på dyrare operationer och då finns de inte registrerade där heller - vilket gör att de naturligtvis ser friskare ut.

Det finns även oseriösa "rasuppfödare" som försöker sopa mycket under mattan så det är inte rent där heller alla gånger. Men trotts allt så blir det inte jämförbart. Men jag kan bli lite trött när man ser vilka blandningar folk gör och de flesta är medvetna,  inte som förr när det var tjuvparningar.  Men då fanns det inga pengar att tjäna på blandavel. Idag kostar blandningar nästa lika mycket som våran ras gör. Lite tycker jag att "rasuppfödningen" har banat väg för dessa höga priser genom att vissa raser skjutit i höjden något fruktansvärt. Vilken vanlig familj har råd att köpa en valp för 20.000kr, jag tycker det är orimligt i de flesta fall. I vissa fall kan det kanske vara befogat  om en ras är liten och där det är dåligt med avelsmaterial. Man kanske får åka utomlands för att kunna bredda avelsmaterialet. Men sedan när rasen "växt till sig" så borde man sänka priserna tycker jag men det gör man inte utan de ligger kvar på en helt orimlig nivå jämfört med många andra raser. Vissa raser har väldigt små kullar av förklarliga skäl (en liten hund får i jämförelse med sin egen vikt väldigt stora valpar) de kan kanske max få plats med 2 valpar per kull.  Sedan finns det hur mycket som helst att tycka om allt detta för och emot...men det tänker jag inte trassla in mig i för nu. Känner att det börjar dra iväg lite väl mycket. Det skulle ju inte vara en hundblogg och så handlar det bara om det i alla fall. Ja, det avspeglar väl mig och mitt liv....hund, hund och lite mer hund!

Jag har inte somnat...eller vad man nu kan tänka sig att jag gör?! Nog för att jag sover rätt mycket men inte alltid. I går var jag till lasarettet och träffade en ny trevlig Onkolog som hade trevliga saker att säga! Jag blir lika lättad varje gång, för på något vis tänker man att det närmar sig...och det gör det ju men på samma gång så inser man att hoppet finns att det kan hålla rätt länge om man har tur. Nu brukar ju inte "tur" vara min grej precis men man kan alltid hoppas och det lär ju vara det sista som människan överger...hoppet alltså. Så nu är det lugnt i ungefär 3 månader till, han tyckte jag skulle kollas en gång till innan sommaren men nu vågar jag slappna av ett tag - så skönt!!

Idag har jag blivit bjuden på kondis av två av mina vänner. Det var jättemysigt att få åka iväg och göra en liten utflykt samt få prata om ditt och datt. Hoppas det blir fler gånger!

Brukar ni se på Lyxfällan på kanal3?? Jag fattar inte vad de håller på med. Folk som har dubbelt och ofta mer än så mer än vad vi har i inkomst.(vilket inte krävs så mycket för att få)klarar inte av att betala sina räkningar och många av dem har inte barn, inte hus eller lägenhet, de har inte ens köpt saker utan de äger inget...pengarna har bara gått till mat, kläder, uteliv och taxiresor. Det är helt sanslöst vilken dålig koll de har, jag kan bli så irriterad i bland - ändå fortsätter jag att titta. Sedan belönas de med utlandsresor och annat för att de är så duktiga och ändrar sitt ekonomiska tänkande på en månad ....fast det handlar väl egentligen om att de får betalt för att de "hänger" ut sig för hela svenska folket. Jag förstår inte att man vill stå med rumpan bar inför tv-kamerorna. För de blottar verkligen sig helt och hållet....gör folk vad som helst för att få vara med i tv?? Är det de omtalade 15 min av kändisskap det handlar om?!  

Hur som så hoppas jag vi kommer kunna betala räkningarna annars får vi väl anmäla oss till något "hjälpprogram"...det finns ju städvarianten också...jag vet inte vilket som är värst. På något vis tror jag hellre jag skulle visa upp min ekonomi än att visa att jag bor som ett svin....eller ja svin ska vi väl inte blanda in i det hela för de har rent om man ser till förmåga. Nog för att jag genom åren fått höra om både det ena och det andra av Rolf men på något vis vill man inte tro att det är sant. Har ni inte sett ett sådant "städprogram" så ta en titt, det är helt otroligt vad äckligt folk kan ha. Nog för att det är både dammigt, skulle behöva torkas av både här och där på väggar och luckor men inte så som de på tv har det....jag tror aldrig jag varit i ett sådant hem. Fast det finns ju "hund och hästmänniskor" som inte prioriterar städningen framför annat om man säger så och det är ju upp till var och en att ha som man vill. Ofta har jag fått höra - Såg du va skitigt det var?? Nej svarar jag så gott som alltid för det var inte det jag var där för att titta på.

Hemma hos andra är det inte det jag ser efter utan det handlar om att känna sig välkommen eller inte. Ett hem som är "varmt och hemtrevligt" att komma in i där ser jag inget men kommer jag dit där man inte känner sig välkommen eller där det inte är just hemtrevligt ....ja där ser man kanske mer. Folk ursäktar sig för att de har rörigt men va fasen jag är inte där för att städa...och ja vill de ha hjälp så kan jag väl ställa upp för av någon konstig anledning tycker jag det är rätt okej så länge det inte handlar om STORSTÄDNING á la´ svärmor för då blir jag både stressad och får huvudvärk. Då ska nämligen ALLT städas, väggar, tavlor, böcker....ALLT och visst det behövs ibland....typ vart 10 år eller så....när man möblerar om. Tänk om man kunde ha en städare som kom hem och gjorde just en sådan storstädning en gång om året. Men jag vet inte om jag skulle vilja ha främmande människor som plockade i mina saker....nej det får nog bli som vanligt = en sväng med dammsugaren, torka av golven(vilket det behövs eller inte....vilket tror ni med 4 hundar i huset?!)och så viftar men med dammtrasan lite snyggt, så hokuspokus så är allt dammet borta! Sätter man sedan en vas med blommor på bordet så är det de som alla tittar på och inte på det "andra"...det som jag inte orkar bry mig om.

Man kan alltid göra en sk. Ulla-Brittastädning! (man stoppar allt i kassar och så trycker man in  det i garderober, enkelt och effektivt! Man får välstädat på bara några minuter...sedan får man bara hoppas att ingen råkar öppna ett skåp....

Annars så har jag haft flera mycket trevliga både oväntade och väntade besök denna vecka. Har även fått flera fina blommor, det är otroligt roligt att få. Jag blir lika glad varje gång blomaffären ringer och säger -Jag har blommor till Dig! Å, oj va trevligt svarar jag varje gång! Det låter som jag får blommor stup i ett men så ofta är det inte men jämfört med hur många gånger jag hade fått det innan jag fick min cancerdiagnos för 2 år sedan så känns det som att det är jätte
ofta! Men lika roligt varje gång!! Blommor är något som ger kraft att se på. Det går inte att välja EN sorts blommor, jag tycker alla är fina på sitt sätt. Förr var jag fullständigt tulpan tokig när våren kom men nu blandar jag gärna och det är så härligt med lite färg.

Nu MÅSTE jag lägga mig, har så ont och är SÅ TRÖTT!!!!! Skriver mer i morgon eller söndag för i morgon kommer Bf en sista gång innan de åker tillbaka upp till norrland...tråkigt! Men jag är glad att hon kommer ner och hälsar på mig. Gör hon inte det så skickar hon blomma eller något annat som kan lätta på livet. Tänk vilken tur jag har som har så härliga fina vänner!

Hoppas detta går att läsa för ögonen går i kors av trötthet.........

Var tog våran härliga vår vägen??? Vi som hade fått så fina blommor i rabatterna och blåsipporna började dyka upp ute i skogen på solvarma ställen. Men när jag satt och åt frukost hörde jag på radion att de hade kraftigt snöfall i Visby...konstigt, vi hade sol och jätte fint. Skulle nog gå ut tillsammans med vovvar en stund. Men innan jag pratat klart i telefonen hade det börjat yra men jag tog kameran med mig och gick ut. Men oj vad det tog i, det var nästan snöstorm.....och vi matade fåglarna, tog lite bilder på de snöiga hundarna och sedan gick vi in för att vila.
 

Efter att hundarna legat och töat av en stund så sov vi inne i sängen ...inte alla i samma säng som tur är.

Fasen vad ont det kan vara...man känner inte att man klarar av något, jag får bara ont av allt. Anledningen att det är värre är att jag var i stan i fredags och hade jättetrevligt tillsammans med Susanne. Jag hade en önskelista med vad jag ville göra och de flesta ställen jag ville gå till fixade vi faktiskt. Till slut visste jag nog inte vad jag hette men tack vare att Susanne var med och påminde mig om diverse så gick det.

Men när vi var på Ica Maxi stod hjärnan på typ 0... och den kupong jag fått av Maxi när jag fyllde år med en gratis Prinsesstårta och en tårtkniv ... ja den var glömd av mig men inte av S så hon erbjöd sig att gå in igen och hämta den så till och med det kom med hem! Väldigt snällt av Ica Maxi att ge bort detta till ett värde av 155 kr. Gör alla Ica så här i vårt långa land? Skulle vara kul att höra, oväsentligt -ja jag vet men det var trevligt att få!  

I går hade vi trevligt besök från stan, C och R var här och hälsade på Stella och oss. De hade också sin nya husbil med sig så vi fick se den ....tänk att få ha en sådan, som att vara en snigel med sitt hem med sig....(Jag menar inte att de ÄR som sniglar utan bara liknelsen med sitt hus på ryggen) Jag blir lite avundsjuk....tänk va roligt att kunna åka var som helst och ha allt med sig. Vi har nu 5 nära vänner som skaffat sig husbilar, det är väldigt bra när man har hundar och vill åka på utställningar och andra tävlingar. Sedan är det så klart trevligt att bara ha med sig på semestern! Men vi skulle väl ha haft våran för 15 år sedan, nu orkar jag ju inte göra något fast i och för sig så skulle jag ju ha sängen med mig hela tiden.... Men var är pengarna....finns inte!

I dag kom L från Oskarshamn eller rättare sagt före detta, hon har flyttat ner till sin man i Skåneland. Så ni som brukade se henne vid båten kan sluta titta för hon har gett upp båtlivet mot ett nytt. Hennes trevliga söner var också med men utan sina hundar. Det var länge sedan vi sett Bruno och Elliot. De var oklippta men fina ändå och det är roligt att se orörda hundar ibland för då ser man hur pälsen ser ut och dessa var superfina. Matte skulle klippa dem men det är detta som många slåss mot...tidsbristen! Men vad gör det när man ser lyckliga glada hundar och dessutom när man hör hur bra dessa pojkar går tillsammans med barnens Rottishanar blir man ännu gladare.

Nu är det Beckfilmen....verkar vara ett blodigt avsnitt i kväll....

Just läst Barbros inlägg och funderar på detta med tro på Gud... Jag tror inte att det finns en gubbe däruppe som heter Gud. Men jag tror på att våra kroppar har en själ, ande eller vad man vill kalla det.  De där mysko grammen som försvinner från kroppen direkt när vi slutar andas, leva. Det tror jag på och att vi på något sätt finns kvar runt våra anhöriga. Den tron gör det lättare för mig att tänka på döden och att jag kanske inte får vara med och se mina barnbarn(om det blir några:-)) eller annat som är viktigt för mig även efter min död. Jag känner mig helt övertygad om att det är så och jag skiter fullständigt i om andra tycker det är flummig för det är min tro och den är just MIN och ingen annans!

Vi människor är så stelbenta och tror oss vara enda eviga allena levande varelsen i detta universum och även utanför det vi inte kan nå...eller tror vi att det finns en vägg där allt sluta?! Något finns väl där det sluta...något måste komma efter för det finns alltid något utanför det som tar slut eller hur?!

Varför skulle vi vara de enda levande varelserna...varför skulle det inte kunna finnas saker som vi inte förstår, som våra hjärnor inte klarar av att tänka ut. Vi vet att människor upplever olika saker när de har en "näradödenupplevelse", alla berättar i stort sett samma sak.

MEN detta eviga MEN som tvivlaren har med sig hela tiden. Det går inte att mäta, ta på eller känna på av någon som sitter bredvid.  Utan det upplevs bara av den som är inne i det, inne i sin kropp. MEN när det är omätbart så finns det inte...och det tycker JAG är konstigt, lika väl som de som inte tror på något efter döden tycker det är konstigt.

Så låt oss alla ha och tro på det vi mår bra i så kanske vi kan vara lite lyckliga. Jag hoppas bara att man inte får allt för jobbigt med dödsångest den dag det är dags, men det tror jag inte. För när man är trygg och stark i en tror på en form av fortsättning så tror jag det är lättare. Det är nog mycket svårare för den som inte vill tro på att de kommer kunna kolla in sina släktingar efter döden. De som inte tror på det som jag tror på har ofta väldigt svårt att prata om döden och undviker ofta dessa diskussioner. Vet inte om det har med just bristen på en tro eller om det bara är så att de är "faktamänniskor" och inte anser det intressant att diskutera något som inte går att bevisa.

Jag tycker också som Barbro att det är konstigt att man vill avsluta sitt liv innan man är sjuk eller väldigt sliten. Det känns väldigt konstigt och sorgligt i mina ögon. Men denna kvinna som skulle avsluta sitt liv nu när hon fyllt 90 år var ju helt trygg i det och hade gjort det valet för länge sedan. För henne var det ett sätt att bara få uppleva det lyckliga i livet, hon ville inte ha smärta och behöva hjälp med en massa saker. Hon skulle avsluta medan hon själv kunde bestämma över sitt liv och i detta fall sin död.

De flesta vill ju leva så länge de får och kan men det finns ju de som fryser ner sin kropp, frystorkar....ja det finns säkert fler sätt.  I detta fall tycker jag de tänker lite kortsiktigt, för inte skulle jag vilja leva i min gamla kropp om jag fick chansen igen. Nej så fantastisk tycker jag inte jag är så nog fick det bli en ny fräsch kropp! Skulle väl vara hemskt att vara tvungen att leva i en andar sorteringskropp eller hur!? En som redan var begagnad och när skulle det livet börja...när man var 30, 60, 90??? Ska man frysa in sig redan vid 30 för att få leva i en hyfsat snygg kropp då eller??

Fast de som har frusit ner sig ångrar nog att de inte väntade på DNA tiden för nu mera behöver man nog inte frysa eller torka sin eländiga kropp.... Jag skulle se till att få alla positiva anlag med mig - det jag ansåg var positivt...för annars kanske det blev svårt att enas! Inga sjukdomar och andra jobbigheter. Oj så fantastiskt det skulle bli eller???

Jag kan inte sova klokt på natten och vaknar alltid med armen(den med flest tumörer i)liggande mot eller på sängbordet. Jag har försökt flytta bordet så att jag inte ska kunna lägga armen där men då har jag ändå hängt ut den på något konstigt sätt så jag fått ännu mer ont. Det gör så fruktansvärt ont att flytta den att jag skriver rakt ut varje gång. Den har ju stelnat i ett läge som då känns bra tills jag börjar röra på den då är det nog som att flytta eller röra en arm som gått ur led eller liknande. Det är så hemskt och jag förstår inte varför jag gör så?! Troligen är det väl för att det känns skönt men man kan ju ligga på massor med sätt som inte gör denna skada och ge denna smärta. Dessutom har jag en hemsk värk i höfter och ben varje natt så jag kan inte ligga på sidan längre fast jag har tempurmadrass. Jag brukar vilja ligga på sidan när jag ska somna men det går inte alls längre.

Min pannsmäll har fortfarande inte gått över, det känns som ett blåmärke men det syns inget. Ska nog ringa till Onkologen i morgon och höra vad de tror - kanske är dags att röntga både huvude och arm igen. Nu ska jag se på tv om det finns något att se, jag ska i alla fall lägga mig i soffan. Rolf har lagat mat för jag orkade inte så det kändes väldigt skönt att slippa. Tur man har en duktig man som kan fixa maten utan större hjälp. Det finns ju kokböcker om det krisar men oftast gör han något som han hittar på och gott blir det nästan jämt.

Nu har jag sett lite på Fråga doktorn och de pratade med en Svensk skådespelerska som har bestämt sitt dödsdatum. Hon vill inte bli liggande och proppas i en massa piller så hon hade redan vid 54 år gått med i en förening för att bestämma över när det är dags att dö och därigenom få dödshjälp.

Nu skulle hon snart fylla 90 år och det var hennes högsta gräns så snart var det dags! På ett sätt skulle jag vilja göra så OM jag hade fått bli så gammal men nu kommer jag inte att få den möjligheten. MEN det är frågan om jag skulle vilja ha hjälp att dö när det blir för outhärdligt....massor med smärtor som jag redan nu får känna på och dessa nervsmärtor kan vara fruktansvärda. Finns ju ingen smärtlindring för just den smärtan.

MEN detta lilla tveksamma ord, vad skulle man vilja, jag vill ju leva och jag vill leva länge, länge men kommer inte att få det.
MEN hur länge det blir det är frågan?! Det såg som alla vet väldigt illa ut ett tag men har det senaste 9 månaderna varit rätt okej och jag har inte haft dödsångest utan hoppas och hoppas det ska kunna hålla sig lugnt ett tag till
MEN som alla vet så kan det haverera när som helst. Det går oftast väldigt fort när det vänder och tar fart igen så ni kanske förstår varför jag är lite nojjig när det är dags för kontroll.

När man ser denna pigga, klara kvinna planera sin död så blir man lite kluven...jag förstår henne och jag tycker man ska få välja själv när man vill att det ska vara slut. En sak är väl säker och det är att skulle det bli för jävligt så önskar jag nog att någon kunnde avbryta behandlingen och ge mig något så man bara fick somna.
MEN som det ser ut i dagens vård finns nog inte den möjligheten och jag vill ju inte be mina barn om en sådan sak som de skulle kunna få fängelse för. Jag skulle själv ställa upp och hjälpa en släkting eller nära vän om det skulle bli för jävligt....tror jag i alla fall.

Nu har jag sett ännu en Beck till och den var väl okej, rätt lika som de brukar vara. Undrar hur många de har gjort?! Men eftersom jag sov precis innan den började så är jag lite men bara lite pigg nu och funderar på om jag ska ta en provtur på mattan. Flygplan räckte pengarna jag fick inte till men en äkta matta och det innebär väl antar jag att den är flygbar.

När jag var liten drömde jag ofta om att jag hade en sådan. Brukade plocka med mig alla dockor och mjukdjur på mattan sen for vi ut över alla husen, ut över Filipstad. Det var så härligt och med lite mariekex och saft så kunde man överleva länge, länge. Vi byggde också kojor tillsammans med våran pappa som bara var hemma på helgerna. Han byggde med överkast, filtar och allt som fanns och som var byggbart. Men på söndagkväll när pappa åkt tillbaka till sitt jobb stod vi där med allt....mamma tyckte inte det var lika roligt, det var ju alltid hon som fick städa upp allt med viss hjälp av mig. Men det var aldrig lika roligt att städa bort som att bygga upp... varför är det alltid så? Det är så även i vuxna livet, tänk va roligt det är att fixa och ordna men att städa bort...nej inte lika kul.

En annan sak som jag tänkt på lite då och då är att allt var större när man var liten. Platser var större, saker var större och tiden jättemycket längre. Sommarlovet var ju hur långt som helst, det tog aldrig slut...nästan. Dessutom var det alltid sol utom de dagar när det regnade och då var det jättemysigt med popcorn och Kalle Anka tidningar.

Var det åska så satt vi i bilen som konstigt nog alltid var hemma när det åskade, även fast pappa var borta och jobbade....hans semester var alltså också jättelång...fast vi vet att den bara var 4 veckor - det vet vi ju i vuxna livet hur alldeles för kort det är. Jag var med skolan till Rottneros (en herrgård med jättefin stor park med fina statyer i närheten av Mårbacka där Selma Lagerlöf bodde)där blev jag så imponerad av en allé som var jääättelång och längst nere stod en vacker staty av en flicka...kvinna. Denna bild bar jag med mig i huvudet och jag tänkte ofta (faktiskt)på hur otroligt vacker den var. Men så återkommer jag drygt 10 år senare = vuxen och ska då visa Rolf denna vackra allé, men var är den...?? Vi går runt och till slut hittar jag den...jag kan ibland önska att jag inte hade hittat den för där stor ungefär 5 cypresser eller något liknande och längst nere ...kanske 15 meter, nej 10 meter bort står denna vita vackra kvinnan... Jag blev såå besviken, det kunde bara inte vara sant, men det var det naturligtvis, men hur kunde jag komma ihåg så fel??

Men naturligtvis var det inte fel utan bara så att betraktaren ena gången var ett barn och den andra gången var det en vuxen med en bild i huvudet som nu bara försvann. Alla har säkert något liknande minne från sin barndom. När vi flyttade från lägenhet i stan (3 rok) till ett radhus med 5 rum och kök, gick jag vilse, det var så häftigt och stort. Herregud vilket naivt barn jag måste ha varit och det har jag nog till viss del fortsatt att vara. Tror på allt och alla, inte vilja tro att någon kan vara elak utom de som mobbade mig i skolan för dem kan jag fortfarande  40 år senare känna hat till.

Nu när jag sitter här och tänker på Rottneros så kommer en massa konstiga saker tillbaka i mitt huvud...jag kan känna lukten av matsäck, godis jag köpte i kiosken på Rottneros och framför allt så hade det regnat precis när vi kom dit så det luktade fuktigt...och lite småkallt. Jag tror jag hade en kofta på mig...och jag köpte säkert en 1 kronas chokladkaka...100g kaka och en Nickel med flera smaker i ett paket...den kostade kanske 50 öre. Det var tider det! Men jag hörde i går att en Barbiedocka kostade 100 kr 1963, det var ju en hel förmögenhet. Det motsvarar väl att en docka idag skulle kosta 1000 kr?! Så allt var inte bättre förr! Men nu MÅSTE jag faktiskt sova IGEN....

I går hade jag en liten bjudning för närmaste släkten som finns på ön. Vi bjöd på lite lätt mat och svärmor hade bakat en av sina specialar tårtor. Ville inte ha smörgåstårta så det blev en paj i stället. Fiskhandlarens smörgåstårta är annars supergod men det kändes så fantasilöst och det var inte så länge sedan vi åt den. Rolf tyckte inte jag skulle behöva göra så mycket men jag tycker ju det är roligt. Jag förberedde det som gick och sedan sov jag i 2 timmar innan de skulle komma.  När de sedan kom kände jag mig jättestressad för att jag klarar inte att göra något samtidigt som jag pratar. Det är ett stort handikapp, något som man aldrig har behövt uppleva förut. Vi kvinnor brukar ju säga till männen att de inte kan gå och tugga tuggummi på en och samma gång. Så jag brukar nu säga att jag har omvandlats till man och jag vet vad det beror på! Det är "prostatasprutan" som jag får var 3;dje månad. Det är klart att det är den som ställt till det för mig vad skulle det annars vara?!

Men i natt sov jag fruktansvärt dålig, hade så ont och fick mardrömmar som väckte mig stup i ett. Rolf fick nog ingen vidare sömn han heller fast han säger att det bara var några gånger som han vaknade. Efter att jag tagit morgondosen av piller somnade jag och sov som en stock till klockan var över 11. Rolf hade redan ätit frukost men höll mig sällskap och när vi sitter där i köksoffan somnar jag gång på gång....helt galet, hur kan det bli så. Jag somnade och somnade, det gick inte att hålla ögonen öppna. Fixade undan lite i köket och sedan var det dags för kaffe och då börjar jag om igen att bara somna så då gick jag till sängen och sov i 2 timmar.

När jag vaknade åt jag ett äpple och sedan somnade jag IGEN. Nu har jag varit vaken i 3 timmar och börjar känna tröttheten komma krypande upp i ögonen igen. Min panna är fortfarande väldigt ömmande och det drar lite i högerögat, men jag tror det är inbillning! Det har jag i alla fall bestämt mig för att det är. Orkar inte påtala det till onkologen för då vill de nog säkert röntga mig igen och det får allt vara. Möjligen att jag ska be dem göra det när jag ska röntga resten av kroppen men vi får se om det försvinner, det gör det säkert.  

Tänk nu somnade jag IGEN!!! Hur kan man bli så trött???? Är det någon som har upplevt denna trötthet som kan berätta för mig om det. Jag känner mig konstig när det blir så här....ja, ja konstigare än vanligt menar jag så klart!

Nu har jag sovit 30 minuter igen och ska NU försöka hålla mig vaken för att se en Beckfilm på 4:an, vi får väl se hur det går.

En vanlig fredag med besök av sjukgymnasten. Hon tycker jag har ett väldigt inrutat liv men att det är bra att jag hittat ett bra  sätt att orka med min sjukdom och alla mediciner.  Det brukar de säga på sjukhuset också att det är bra att jag har hittat ett sätt som funkar för mig = sova några timmar på eftermiddagen - vilket jag tycker är skittråkigt eftersom det är då folk kan komma och hälsa på. MEN har vi bestämt att det ska komma besök så kan jag rätta in mig efter den tiden. Däremot om någon bara kommer och ringer på en eftermiddag så öppnar jag med största säkerhet inte för då sover jag min stenhårda sömn. Jag förstår inte själv hur hårt man kan sova, men på sjukhuset säger de bara att det är ett starkt bevis på att jag behöver sova. Skulle jag inte behöva sova skulle jag nog inte somna så fort jag lagt mig. Jag sätter alltid på en bokskiva men kommer oftast inte i håg något av den för jag har somna så fort jag lagt mig.  Så det är bara att acceptera både av mig själv och andra.
Till och med hundarna vet vad som gäller, de har lärt sig att Sally ska vara kvar i köket och de andra går med mig. Sally springer och sätter sig på sin säng och de andra går in i stora rummet där jag sover på dagtid. Sedan kommer Susanne och hämtar dem medan jag sover och jag hör ortast inte varken när hon kommer eller lämnar.

I går blev jag nockad av en liten fröken, rakt i pannan. Det gjorde fruktansvärt ont och jag har fortfarande ont idag. Det känns som som jag är svullen och det syns inget men känns som ett stort blåmärke. Hoppas bara inte det påverkar tumörerna som sitter där, jag blir alltid lite nojjig när det händer något sånt här.



I går fick jag min efterlängtade matta som jag köpt för pengar jag fått av släkten när jag fyllde år.  TACK!!
Det är så härligt och det blev så fint. Den var lite färggladare än jag trodde den skulle vara och först kände jag NEJ men när den kom ut på golvet så är den bara så härlig. Vi älskar den och även om man lätt fick skicka tillbaka för att få välja en annan så vill jag inte byta. Den är så härlig, det blev varmt och vackert.

Det är verkligen bra med ullmattor när man har hundar, de är så tåliga. TACK Lillemor som lärt mig älska äkta mattor! Det var när Du skulle köpa en och jag var med som längtan startade...jag har inte haft råd att köpa någon eller jag köpte en på IKEA för typ 10 år sedan och den har varit fantastisk men nu ville jag ha en klassisk typ av äkta matta. Eftersom vi inte har någon mattbutik här så valde vi att beställa från CarpetVista och deras hemsida kan man sitta hur länge som helst. Man får lära sig om olika typer av mattor och mycket annat som är bra att veta. Så vill ni frossa i mattor rekommenderar jag deras hemsida. Jag älskar att sitta där och kolla även om jag inte kan köpa någon mer just nu så vem vet det kanske kommer något fynd eller en "fläckig" som är nersatt mycket som kan duga i ett hundhem....så jag kommer nog att fortsätta även om jag är rätt nöjd just nu. Kan man bli "mattoman" så är jag nog det. Det är ju så att de inte tappar i värde som allt annat man köper och använder. Det gäller bara att man kan hålla tuggande valpar bort från dem!!
Nu är det dags för ett kvällsäpple och sedan ska jag sova. Rolf är på SSRK årsmöte - väldigt synd att de inte annonserat ut att det skulle vara föredrag av trevliga veterinären Lotta Persson, tror det hade lockat rätt många som nu inte valde att gå dit. Förstår inte att det ska vara så svårt att använda våra lokala tidningar...andra hundklubbar använder dem ofta men inte SSRK de lägger inte ens in det på sin egen hemsida. TRÅKIGT och dåligt för hur ska det då kunna nå ut till medlemmarna.

Nej nu har jag inte lust att sitta här längre, ska nog vattna blommor i stället! Bäckenet är inte i form för att sitta....kan det bero på för mycket frisk luft?!