Ulla-Brittas Blog

Jag kan inte sova klokt på natten och vaknar alltid med armen(den med flest tumörer i)liggande mot eller på sängbordet. Jag har försökt flytta bordet så att jag inte ska kunna lägga armen där men då har jag ändå hängt ut den på något konstigt sätt så jag fått ännu mer ont. Det gör så fruktansvärt ont att flytta den att jag skriver rakt ut varje gång. Den har ju stelnat i ett läge som då känns bra tills jag börjar röra på den då är det nog som att flytta eller röra en arm som gått ur led eller liknande. Det är så hemskt och jag förstår inte varför jag gör så?! Troligen är det väl för att det känns skönt men man kan ju ligga på massor med sätt som inte gör denna skada och ge denna smärta. Dessutom har jag en hemsk värk i höfter och ben varje natt så jag kan inte ligga på sidan längre fast jag har tempurmadrass. Jag brukar vilja ligga på sidan när jag ska somna men det går inte alls längre.

Min pannsmäll har fortfarande inte gått över, det känns som ett blåmärke men det syns inget. Ska nog ringa till Onkologen i morgon och höra vad de tror - kanske är dags att röntga både huvude och arm igen. Nu ska jag se på tv om det finns något att se, jag ska i alla fall lägga mig i soffan. Rolf har lagat mat för jag orkade inte så det kändes väldigt skönt att slippa. Tur man har en duktig man som kan fixa maten utan större hjälp. Det finns ju kokböcker om det krisar men oftast gör han något som han hittar på och gott blir det nästan jämt.

Nu har jag sett lite på Fråga doktorn och de pratade med en Svensk skådespelerska som har bestämt sitt dödsdatum. Hon vill inte bli liggande och proppas i en massa piller så hon hade redan vid 54 år gått med i en förening för att bestämma över när det är dags att dö och därigenom få dödshjälp.

Nu skulle hon snart fylla 90 år och det var hennes högsta gräns så snart var det dags! På ett sätt skulle jag vilja göra så OM jag hade fått bli så gammal men nu kommer jag inte att få den möjligheten. MEN det är frågan om jag skulle vilja ha hjälp att dö när det blir för outhärdligt....massor med smärtor som jag redan nu får känna på och dessa nervsmärtor kan vara fruktansvärda. Finns ju ingen smärtlindring för just den smärtan.

MEN detta lilla tveksamma ord, vad skulle man vilja, jag vill ju leva och jag vill leva länge, länge men kommer inte att få det.
MEN hur länge det blir det är frågan?! Det såg som alla vet väldigt illa ut ett tag men har det senaste 9 månaderna varit rätt okej och jag har inte haft dödsångest utan hoppas och hoppas det ska kunna hålla sig lugnt ett tag till
MEN som alla vet så kan det haverera när som helst. Det går oftast väldigt fort när det vänder och tar fart igen så ni kanske förstår varför jag är lite nojjig när det är dags för kontroll.

När man ser denna pigga, klara kvinna planera sin död så blir man lite kluven...jag förstår henne och jag tycker man ska få välja själv när man vill att det ska vara slut. En sak är väl säker och det är att skulle det bli för jävligt så önskar jag nog att någon kunnde avbryta behandlingen och ge mig något så man bara fick somna.
MEN som det ser ut i dagens vård finns nog inte den möjligheten och jag vill ju inte be mina barn om en sådan sak som de skulle kunna få fängelse för. Jag skulle själv ställa upp och hjälpa en släkting eller nära vän om det skulle bli för jävligt....tror jag i alla fall.