Tro

Just läst Barbros inlägg och funderar på detta med tro på Gud... Jag tror inte att det finns en gubbe däruppe som heter Gud. Men jag tror på att våra kroppar har en själ, ande eller vad man vill kalla det.  De där mysko grammen som försvinner från kroppen direkt när vi slutar andas, leva. Det tror jag på och att vi på något sätt finns kvar runt våra anhöriga. Den tron gör det lättare för mig att tänka på döden och att jag kanske inte får vara med och se mina barnbarn(om det blir några:-)) eller annat som är viktigt för mig även efter min död. Jag känner mig helt övertygad om att det är så och jag skiter fullständigt i om andra tycker det är flummig för det är min tro och den är just MIN och ingen annans!

Vi människor är så stelbenta och tror oss vara enda eviga allena levande varelsen i detta universum och även utanför det vi inte kan nå...eller tror vi att det finns en vägg där allt sluta?! Något finns väl där det sluta...något måste komma efter för det finns alltid något utanför det som tar slut eller hur?!

Varför skulle vi vara de enda levande varelserna...varför skulle det inte kunna finnas saker som vi inte förstår, som våra hjärnor inte klarar av att tänka ut. Vi vet att människor upplever olika saker när de har en "näradödenupplevelse", alla berättar i stort sett samma sak.

MEN detta eviga MEN som tvivlaren har med sig hela tiden. Det går inte att mäta, ta på eller känna på av någon som sitter bredvid.  Utan det upplevs bara av den som är inne i det, inne i sin kropp. MEN när det är omätbart så finns det inte...och det tycker JAG är konstigt, lika väl som de som inte tror på något efter döden tycker det är konstigt.

Så låt oss alla ha och tro på det vi mår bra i så kanske vi kan vara lite lyckliga. Jag hoppas bara att man inte får allt för jobbigt med dödsångest den dag det är dags, men det tror jag inte. För när man är trygg och stark i en tror på en form av fortsättning så tror jag det är lättare. Det är nog mycket svårare för den som inte vill tro på att de kommer kunna kolla in sina släktingar efter döden. De som inte tror på det som jag tror på har ofta väldigt svårt att prata om döden och undviker ofta dessa diskussioner. Vet inte om det har med just bristen på en tro eller om det bara är så att de är "faktamänniskor" och inte anser det intressant att diskutera något som inte går att bevisa.

Jag tycker också som Barbro att det är konstigt att man vill avsluta sitt liv innan man är sjuk eller väldigt sliten. Det känns väldigt konstigt och sorgligt i mina ögon. Men denna kvinna som skulle avsluta sitt liv nu när hon fyllt 90 år var ju helt trygg i det och hade gjort det valet för länge sedan. För henne var det ett sätt att bara få uppleva det lyckliga i livet, hon ville inte ha smärta och behöva hjälp med en massa saker. Hon skulle avsluta medan hon själv kunde bestämma över sitt liv och i detta fall sin död.

De flesta vill ju leva så länge de får och kan men det finns ju de som fryser ner sin kropp, frystorkar....ja det finns säkert fler sätt.  I detta fall tycker jag de tänker lite kortsiktigt, för inte skulle jag vilja leva i min gamla kropp om jag fick chansen igen. Nej så fantastisk tycker jag inte jag är så nog fick det bli en ny fräsch kropp! Skulle väl vara hemskt att vara tvungen att leva i en andar sorteringskropp eller hur!? En som redan var begagnad och när skulle det livet börja...när man var 30, 60, 90??? Ska man frysa in sig redan vid 30 för att få leva i en hyfsat snygg kropp då eller??

Fast de som har frusit ner sig ångrar nog att de inte väntade på DNA tiden för nu mera behöver man nog inte frysa eller torka sin eländiga kropp.... Jag skulle se till att få alla positiva anlag med mig - det jag ansåg var positivt...för annars kanske det blev svårt att enas! Inga sjukdomar och andra jobbigheter. Oj så fantastiskt det skulle bli eller???


Kommentarer
Postat av: Siv Ödlund

Min fysiklärare på högstadiet sade att det var fullständigt löjligt att tro att vi var de enda levande varelserna i universum, och då var han alltså "vetenskapligt" inriktad.

Självklart finns det saker som vi inte förstår, men som alltså finns ändå.

Hoppas att du kan få någon mer lindring mot värken.



Kram från Siv!

Postat av: Barbro

Så länge någon minns en så finns man! Meningen med livet det kanske vi får svaret på när vi kommit fram.

Jag minns min kompis Kristina Nordin tex när vi låg i hennes rum tävlade om vem som kunde prutta högt och längst och samtidigt hålla oss för skratt efter som hennes mamma led av svår migrän.

Dog en nyårsnatt i bilolycka när hon va 18 år. För mig finns hon alltid.

Jag minns även min dotters farmor Mona som jag ringde till kl 10 varje morgon. Även 2 år efter hon gått bort stog jag där med telefonen i handen. Dog 58 år. För mig finns hon alltid.

Du kommer alltid att finnas hoss mig hoss alla dina vänner och hela din familj. Va så säker!

Nu är våren här och med den kommer ny start!

Njut av fåglarnas kvitter och lev så gott du kan.



Stora kramar från en vän.



2009-03-18 @ 09:03:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback