Ulla-Brittas Blog

Nu har jag varit och träffat 2 läkare och några sköterskor - alla lika trevliga! Man kan väl inte säga att det är trevligt att åka till sjukhuset men det är ändå trevliga människor man träffar där och det är ju alltid något.

De ska göra en ny röntgen ...med kontrast...SKIT!!!!! Men inget att göra åt jag kan ju inte vägra för att jag är rädd för nålsättningen, eller kan man det?

Vet inte ännu när det blir men hoppas det tar några dagar i alla fall. Vad sa då läkarna idag bortsett från mer röntgen. Jo, lungan låter lite dov när de knackar men annars låter andningen bra...lite mysko. Sedan tyckte de såret såg ut att vara på bra väg att läka och jag höll med. Ska fortsätta med "kalsong och kjol" livet ett tag till för att få riktigt bra läkningsklimat. Sedan tar jag för lite morfin så de har nu höjd det till 140 mg x 3 + 20mg kapslar för extra tillskott om det behövs. Den dumma ryggen värker trotts denna dos men jag får väl se hur det fungerar i morgon när livet är mer normalt igen...alltså ingen stadsresa!

Tur man bor i Sverige annars hade jag varit ruinerad av alla mediciner. Förstår faktiskt inte hur de har råd att leva med sjukom i andra länder där de inte har det sociala systemet som vi har. Visst kan man tycka skatten är hög men vänta tills ni sitter där med en sådan sjukdom som denna, då kan jag lova att ni inte klagar på skatten!

Men jag hoppas nu med hjälp av höjda doser att kunna må lite bättre igen. Hoppas och hoppas det är det enda man gör nu för tiden och det är väl alltid något så länge det går.

Nu kaffedags och denna gång med våffla IGEN!! Men det är ju så gott och när man har cancer blir man lite konstig...are än förut. Vissa saker kan man nästan leva på men bara ett tag sedan vill man helt plötsligt inte alls ha det utan något helt annat. Just nu vill jag inte ha Grape som jag varit tokig efter så länge men inte nu längre...

Jag är nog sjukare än jag tror, fattar eller vad man ska säga. För jag kommer på mig själv med att upptäcka det gång på gång att jag är sjuk alltså. Varför det känns så vet jag inte, det kanske handlar om förträngning, man orkar och vill inte se verkligheten. Jag som kände mig så i harmoni med min kropp...men nu vet jag inte om det är så längre eller om det någonsin varit så. Jag kanske är uppgiven som sköterskan sa och sedan pratade jag så jag lyckades lura henne och mig själv till att tro att jag har kontroll.

Jag är nog rätt bra på att lura mig själv och andra med att prata...skulle jag kunna sälja konserverad gröt? Ja, kanske...om jag var på det humöret och om någon trött grötkokare fanns i närheten.

Det är roligt att leva om man är nyfiken och jag förstår inte de som inte är nyfikna på lite av varje. Gå genom livet utan att vara nyfiken måste vara väldigt tråkigt eller har jag fel!?

Att vara nyfiken och optimist hör det ihop? Lite tror jag det, för är man nyfiken så blir man optimistisk och är man optimist så blir man nyfiken... Jag vill att det ska höra ihop för jag vill vara båda delar.

Nu är jag nog nervös över i morgon ändå...fast jag inte vill vara det. Men det märks på allt svammel som kommer ut "ur mina fingrar".  

Om man flyger 1:a klass kan man nästan ligga ner i stolarna då?? Ser på den urdåliga filmen -På spaning med Bridget Jones medan jag skriver...och det såg ut som de nästan ligger ner under flygresan. Jag orkar inte resa någonstans med min värkande ömma kropp i en vanlig trång flygstol men fick man ligga så där vräkigt då skulle det ju kanske gå...? Fast då kostar det väl en förmögenhet i stället...så klart- va trodde jag! Enklare att stanna hemma och jag är ju ändå så trött fast det kanske blir bättre... hm...det är klart det blir. Jag ville ju vara optimistisk.

Ska träffa läkaren i morgon och ställa alla miljoner frågor som jag nu strax ska lägga mig och skriva ner på en lapp. För gör jag inte det kommer jag inte på en enda i morgon. Hoppas jag kan sova i natt för den gångna somnade jag inte förrän kl.04.30 och ändå var jag så trött. Men det värkte så överallt, gick bara inte att sova. Just nu känns det inte så mycket bättre men jag kan ju kanske ha fel. Optimisten i mig har nog gått och gömt sig nu IGEN...

Lägger in lite goa bilder jag fått!

Gissa vad detta är



Svar: En bärtjuv som heter Jimi och bor i Sundsvall...bland Krusbärsbuskarna.

Vad är detta?
 
Svar; En tokig Ruffe som leker med en kanin. Ruffe jagade den 4-5 varv runt huset, sen la den sig, helt stilla. Ruffe puffade med nosen och krafsade med tassen, ville nog leka mer, men husse tog in honom så kaninen kunde lämna tomten, antagligen något chockskadad! Sen letade Ruffe i flera dagar efter honom, men han höll sig borta, som tur var!

Jag tror det var en tamkanin som var på rymmen eller en som bara var halvvild för annars hade den nog inte gjort som den gjorde. Tur att Ruffe inte är någon direkt jaktterrier...

Varför är jag såå trött?? Kan det vara såret?... Nej knappast, det kan man väl inte bli trött av fast kanske känslan av obehaget av att ha ett jävla äckligt sår som bara kladdar....det kanske man kan bli trött av. Skulle tro att det är så i kombination med efterdyningar av de senaste trevliga helgerna.

Är så glad och tacksam över att vi har Susanne vår egen "proffsighundpromenerare" varje dag, hur skulle annars de små vovvarna haft det. Ja de hade ju fått sitt mot kvällen med Rolf men på detta vis får de komma ut i dagsljus, vilket jag tror de uppskattar och ibland blir det på så vis 2 gånger. Jag hör aldrig när hon kommer och heller inte när hon går...bara sover och sover.

I går kväll var vi till Birgitta och Bertil där vi hämtade en massa hundgårdsgaller så nu ska det bli en hundgård till någons stora glädje MIN och förhoppningsvis även Sallys annars kommer det inte att fungera. Jag har ju ett allt för blödigt hjärta om de skäller så kommer de inte att behöva vara där. Men jag har bestämt mig för att försöka härda ut och se om de kan tänkas vara där några timmar om dagen. Det går än så länge att ha dörren öppen men det är bara frågan om någon dag till -tycker redan det är för kallt egentligen. Men jag tyckte ju inte ens det var varmt när det var +25 så då är det väl inte så konstigt om jag tycker dörren kan vara till nu.

Skulle nog ha gjort eld i spisen idag om det funnits ved inne men den bad jag om att få utburen häromkvällen för Sally höll på att bygga ett eget slott eller nått, hon släpade ut pinne efter pinne ut på golvet. Sedan skulle det smakas lite på alla och det blir flisor både i hennes mage och i mattorna + i fötterna så jag blev trött på det. Men det får nog bli en komposthage runt vedkorgen så vi kan få elda lite när det känns kyligt.

Tidigare idag stod en liten valp på en stol ute och skäller... hon kan inte hoppa upp på bordet från stolen som hon tänkt och som hon tidigare kunnat göra. Vi hade dragit dem en bit men det var inte tillräckligt långt, hon vågade hoppa! Men denna gång blev hon så frustrerad att hon i stället står där och skäller...nu börjar hon tugga på armstöden. Nu är frågan - Hur länge tar det innan hon vågar sig på ett riktigt långhopp....?

Jag som tänkt klippa ur öronen på hundarna i går hos Birgitta, men det glömde eller orkade jag inte ...nu får jag väl hoppas att min klippmaskin går att laga och att det går snabbt. Den har legat här sedan vi åkte på semester och äntligen häromdagen åkte den till lagning på fastlandet.  Hundarna jublar nog varje gång de slipper även om de borde bli ledsna i stället som inte får vara lika snygga som de brukar. Jag vill inte ha lurviga hundar, de ska se välskötta ut för att jag ska må riktigt bra.

Alla får ju ha hundarna som de vill men jag förstår inte hur man kan ha stora lurvfötter på dem med all skit som kommer med in och speciellt inte om man har dem i sängar och soffor...som vi(inte uppe i sängen men här nere i min dagsäng ligger Mocha och Kinna. Bonnie har slutat hoppa upp där det är högt, soffan är okej och även sängen uppe men inte här nere. Den här nere är förhöjd + extra madrass så det är för högt. Man undrar lite vad det är som hon känner bromsar henne. Men hon är min trogna soffvärmare på kvällarna.

Sitter och skriver framför tv just nu...IDOL...det är för sorgligt att det finns så många som inte har någon självkritik, medan det finns de som har för mycket...det är nog trotts allt det vanligaste. Det är ju så att man kan må dåligt men jag har slutat må dåligt på deras vägnar för det tjänar ju inte mycket till. En glädjande sak med årets upplaga är att de äntligen har en trevlig jury som tar detta på alvar och avvisar folk utan att håna dem först. Nu ska jag tänka lite på att uppdatera min stackars bortglömda hemsida....vore dags att göra något åt den. Kanske finns det  de som tycker att jag borde ha självkritik när det gäller att göra något åt den också..
. Har hon någon självkritik...? Tveksamt.

Här sitter jag nu i herrkalsonger...med ben för såret i ljumsken har spruckit...inget skinn kvar och vad kan man då ha på sig?! Inte vanliga trosor som skär in precis på fel ställe, alltså blev det Rolfs kallingar med ben på...korta alltså. Bättre blev det och ännu bättre kändes det sedan distriktssköterskan varit här och gett mig "brännskadeförband" så nu kanske, ja jag säger bara -kanske, det kan läka. Hon säger att det naturligtvis kommer att läka, men jag förstår faktiskt inte riktigt hur det ska kunna läka men hon vet väl bäst kan jag hoppas och tro. Onkologen ville först ha in mig dit när de hörde hur det såg ut -Allt skinn borta och helt rött å äckligt... men efter diskussion läkare och sköterskor i mellan kom de fram till att en sköterska nog kunde fixa det lika bra som om jag kom in dit. Alltså slapp jag en stadsresa-skönt!

För övrigt tyckte hon -sköterskan alltså- att jag lät lite uppgiven ...när hon frågade hur ont jag hade och jag svarade att det är väl ont men ungefär som förut och det blir väl inte bättre om jag kommer in till er... Det blir det ju inte, det vet jag ju. Höja dosen av morfinet kan jag göra själv och jag höjer å sänker lite efter behov. Jag känner mig så "sunkig" i huvudet om jag tar så mycket som jag kanske skulle behöva för att känna mig smärtfri och det spelar ju ingen roll när jag är ensam men när jag har besök är det inte lika kul.

Glömmer allt och lite till, så berätta alla hemligheter för mig, det är ofarligt...eller nästan för du kanske får höra dem berättas av mig i nästa runda som en nyhet...för då har jag glömt att det var en hemlighet...men jag glömmer ju vem som sagt vad...det kan ju vara illa nog ibland. Jag kommer ihåg en gammal hundbekant till oss som var svårt cancersjuk och som gjorde mindre lyckade parningar av hundarna för att han inte kom ihåg och blandade ihop stamtavlor och släktskap. Så illa är det inte ännu med mig men jag förstår nu mycket väl att det kan hända och vet att man ska akta sig. Man tappar mycket "komihåg" av morfinet, det är bara så. Men inte bara tabetter gör att man tappar minnet det gör även smärtorna så skulle man avstå från smärtlindring skulle man tappa minnet, kanske ännu mer, av smärtorna. Så tro inte att du är duktig och mer skärpt för att du inte tar en Alvedon eller två om du har ont någonstans för det gör nog värre skada utan än med.

Vad som är bäst vet jag inte...ont och seg av det eller mindre ont och seg av det...kanske går på ett ut och då är frågan vilket som är bäst. Jag vet faktiskt inte och får väl prova mig fram ett tag till. En sak vet jag och det är att jag nu är VÄLDIGT trött efter de 2 helger som varit nu efter varandra. Två mycket roliga och trevliga helger! Han inte riktigt vila i mellan dem utan det gick i ett och det är nog det som sitter i hela mig just nu för jag skulle kunna sova dygnet runt känns det som.

Det känns deprimerande att bli så trött, vill knappt prata i telefonen...händer att jag inte svara. I dag när det ringde såg jag att det var Lina (dottern)men jag kände först att jag orkar inte...men så gick det en stund och så ringde hon igen och då kändes det lite bättre...som om jag behövde ställa om mig...förbereda mig. Det känns lite jobbigt när det blir så och jag kan inte riktigt förklara varför det blir så. Är nog svårt att förstå för en frisk människa. Men det är så små, små saker som kan bli stora, stora berg att ta sig över ibland. När man inte ens orkar prata med sina barn då är det illa, de vet att jag har sådana dagar och bryr sig inte så mycket om det längre-det är bara så.

Jag har "gråtardagar" också, när jag heller inte klarar att prata varken med dem eller någon annan, men dem har det blivit längre och längre mellan. Varför det är så vet jag inte. Sköterskan på onkologen kom fram till att jag nog inte var uppgiven utan att jag snarare hade funnit ett lugn i min sjukdom, att jag insett i mitt inre hur läget är och att jag inte kan göra något åt det. Fast inte på ett uppgivet vis utan mer som ett konstaterade. Det är nog så det känns tycker jag, för vi här hemma kan prata om både döden, begravning och annat som tidigare bara gav ångest och panikkänslor. Men det har vi kommit över till en viss grad, det kommer naturligtvis stunder när man ramlar ner och inte vill att det ska vara så, man hoppas att allt ska vara en mardröm som man snart ska vakna upp ur.

nu är det dags att lägga sig så man orkar upp och ta hand om lilla illbattingen här i morgon igen. Majas Fredrik sa att jag verkade tycka mycket mer om henne nu än när de var här på semestern?! Och ja...det är nog kanske lite så men det beror nog mest på att jag då var så skeptisk till hur det skulle gå. Nu har hon bott in sig och det Måste gå...för nu hör hon hemma här och är ju trotts allt väldigt go! Trotts några blommor här och där på vägen....

Ja så var denna utställningshelg över för i år. Sent men det kom ändå en hel del hundar till ön och vädergudarna var otroligt snälla som höll en stor sol över ön i stort sett 2 dagar.  Efter en vecka fylld av hemska kraftiga regnskurar kunde man vänta sig vad som men som sagt det var riktigt varmt och skönt. Vi fick träffa många av våra vänner från både ön och fastlandet. Det går bara så fort och man hinner inte umgås så mycket som man skulle vilja med alla. Mycket har man att prata om och när man som jag glömmer allt jag hör behöver man höra saker många gånger för att det ska fastna...sedan vet jag inte vem som sagt vad...lite jobbigt faktiskt.

Idag är jag väldigt trött och har inte gjort nästan något. Dessutom har jag fått strålningskador i ljumsken som gjort att jag har väldigt ont där. Har nu läst på och det ska behandlas som en mycket svår solskada på huden =jag har tagit fram både aloespray och gel så nu växlar jag med dessa och det både känns och ser redan bättre ut så det är nog rätt metod. Förvånade att det kan komma efter 3 veckor...det trodde man skulle komma direkt efter men så är det tydligen inte.

Just nu har vi elektrikern här som ska koppla igång slingorna i golvet på toaletten och så även handdukstorken...tror jag eller är det rörmokaren...eller krävs det båda kanske... Jag kom just på att jag vill ha dimmer på lamporna i stora rummet också...men det är JÄTTE DYRT säger de båda i kör...(elektrikern och min kära man)...men det skiter jag i för jag vill ha det och så hemskt dyrt kan det väl inte vara för det har ju de flesta idag.

Varför ska allt vara så himla dyrt...suck, men vissa saker kan ju vara värda det.

Tydligen finns det olika kvalitet och olika sätt att bygga in dem, det är det som gör prisskillnaden. De som han(våran elektriker) har kostar tydligen mycket mer men det finns billiga på "konsum" också som många sätter in... hm...vi får väl se vilken variant det blir här då!

Nu är det dags för kaffe och våffla!

Grattis till alla er som hade framgångar med era vackra trevliga hundar i helgen!

Ett extra grattis till Kat...Tina med Arne som blev BIM i springerringen i lördags och även fick sitt första cert. Det gick även väldigt bra för våra vänner Carina och Rolf som har vackra snälla Stella från oss och som också har två Stabyhound -Frallan och lilla Semlan som redan hade blivit 8 månader...var tar tiden vägen...jag som trodde hon var valp ännu...eller det är hon ju 1 månad till men jag menar RIKTIG valp...hon hade även löpt och då är man ju stor tjej. Hur som helst så blev hon BIR valp i 2 dagar och storasyster Frallan blev BIR-vuxen på lördagen.

Det gick ju faktiskt bra för lilla Honey också som blev 5 bästa tik i går, så grattis till Marie och Ingemar också. Sedan säger vi grattis till ALLA er andra som fick 1 or och hp mm. Allt är värt att fira och glädjas åt! Man vill ju upp i toppen men där kan bara en vara. En åt gången så tänk positivt, nästa gång kanske det är din tur.

Vi träffade också en snygg och trevlig springerhane... Stella tyckte han skulle låta bli hennes rumpa men det kanske hon inte tycker om vi träffar honom om ett halvår ...hoppas jag i alla fall...om i fall att...det är mycket som ska fungera för att det ska bli av. Nu tycker jag i alla fall det är roligt att planera lite för en framtid även om det inte får bli allt för långt fram...men lite lagom så känns det bra. Döden känns långt borta även om värken är värre än någonsin men det är ju inte så konstigt efter strålningen och så nu en intensiv helg.

NU KAFFE!!!

Jag har inga barn i skolan som tur är men det finns ju de som har det och många litar på att de får ett ordentligt mål mat mitt på dagen. Tror det är det enda lagade målet mat som många får idag i den stressade världen. Man hör ju att många vuxna äter lunch ute för att slippa laga mat på kvällen, då tar man bara te och macka. Sorgligt att vi inte ska ha råd med klok mat i vårt sk. rika land. Förr fick de gotländska eleverna 12 köttbullar idag frår de 5 stycken....låter det klokt. Vilken tonåring nöjer sig med 5 små köttbullar?! Titta på Ikea och deras portioner med köttbullar...där räknar de med att folk ska bli mätta i alla fall. Här ska de ersätta mjölken med vatten utom de 3 dagar som de ska servera soppa, då kanske de vara tvungna att ha mjölken kvar...
Det är nog dags för smörgåspaket som på mormor och morfars tid, var  är detta land på väg? Är det viktigare att de som sitter i fängelse ska ha bättre mat än våra barn? Jag vet att det är en tjatig fråga men jag tycker den är befogad.
Nog om detta! Men jag blir så arg när jag tänker på hur allt går utför, både skola och sjukvård.

I går hade vi härligt besök av ett helt gäng med hundar! (och deras hussar och mattar så klart) Både springrar och cockrar. Sally fick rusa av sig en stund med en något äldre cockerkompis men tyvärr började det ösregna så hemskt att det inte blev riktigt så mycket som vi hade tänkt. Det är inte så lätt att ha två dårar som kutar runt bland alla vuxna så de fick härja ute ett tag till Sally blivit översprungen tillräckligt för hon hade träffat sin överman där... 1 dryg månad äldre, gjorde sitt till.

Det var kort men intensivt besök, hade hoppats på att de var kvar nästa vecka också men det var det tyvärr inte så vi får träffas inne på utställningen också så blir det lite till i alla fall.

Idag har jag inte gjort nästan något...som vanligt med andra ord. Lyssnat på ljudbok, plockat lite med tvätt och pratat lite i telefonen förståss det hör ju till en stund varje dag.
Rolf var på jaktträning i kväll med Sally och Mocha. Blev väl inte så mycket träning kanske men det är kul att vara med och få träffa lite likasinnade. Jag skulle passa på att ta en liten promenad med bara Bonnie men när vi passerat grannens infart så tvärstannade hon och ville vi skulle vända.... Nej en lite bit till kan jag gå sa jag som ju kände mig i stort sett smärtfri. Så under protest följde hon mig vidare...tog väl några steg och så högg det till i höften. Oj, bara att vända och hon blängde på mig precis som -Vad var det jag sa! Kunde hon känna på sig att det var tillräckligt??... nog kan de mycket men ... Ja, jag tänker nog lyssna på henne i fortsättningen i alla fall.

Så var man tillbaka i hemmet igen efter en händelserik vecka i storstan tillsammans med vännen Birgitta och några andra som kom på besök.

Det var enklare till viss del denna gång men jag mådde klart sämre än förra gången. Fick en första strålning på höften, den högra och sedan gav de mig en dunderdos på ländryggen. Jag kunde få problem med magen på så vis att jag skulle hålla mig nära en toa...men den märkte jag inget av. Däremot så kräktes jag som en ...ja vet inte vad, det var hemskt. Efter en massa motgifter mot illamåendet så klarade jag resten av dagarna innan det var dags för nästa behandling. De var tveksamma att ge mig en behandling till så snabbt efter eftersom jag reagerade som jag gjorde. MEN pga. att jag bor där jag bor och att jag har så ont som jag har så fick jag den ändå. Fick en så tidig tid som möjligt och innan hade jag tagit tabletter både mot diare och kräkningar, allt för att förebygga!

Denna gång fick jag bara på höften och då skulle inte så mycket av tarmarna komma med och jag skulle inte behöva få som förra gången men de var lite oroliga ändå och bad mig ligga kvar i lokalen en stund så de såg att jag inte blev dålig igen.

När faran kändes som den var över gick vi upp och fikade i den svindyra serveringen som de har på SÖS. Hur kan man få ta sådana ockerpriser när det inte finns något att välja på. En liten juiceflaska som i kiosken kostar 20 kr kostar där 33 kr...en kanelbulle 17 kr här i Visby på sjukhuset tog de 10 kr såg jag idag. Varför är det så?? Vi sjuka har ofta redan en dålig ekonomi pga. alla extra kostnader som det för med sig att vara sjuk och så ska man till och med på sjukhusområdet klå oss på lite till...orättvist tycker jag!

Hur som helst så gick det bra denna gång jag kräktes inte en enda gång fast jag fick ta tabletter mot illamående tills i söndags så helt fritt var det nog inte denna gång heller.

Det kändes mycket mer av denna strålning än den jag fick på armen. Det beror trorlien på att jag fick en mycket större dos. Förra gången delade de upp det på 5 ggr denna gång bara 2 stora i stället. Det både kliade och sved, men gick över och nu ör det bara ömt.

Det värker väldigt mycket mer än vanligt men det är som det ska och jag behöver inte oroa mig för det. De säger att det ska bli bättre sedan och det ser jag väldigt mycket fram emot.  

Idag har farmor = svärmor fått köra mig till sjukhuset så jag kunde få mitt månadsdropp och den nya hormon sprutan som jag inte vågade mig på förra veckan eftersom jag mådde så illa. Men idag tryckte de in den i ett av fett vecken runt midjan...NEJ, NEJ sa sköterskan VOLANGER heter det och de är värdefulla när man är sjuk så var glad över dem! Så då får jag väl försöka vara det och ni med om ni blir sjuka. Odla och vårda era volanger, man vet aldrig när man behöver dem!

Ja så var det en hel evighet sedan jag skrev något men det har helt enkelt inte varit ork och tid till det. Jag har haft mina döttrar hemma och deras killar, det har varit jätte trevligt. Tiden går som vanligt allt för fort. Vi hämtade med oss ett litet svart odjur också när vi åkte från fastlandet. Det är hon som är lilla "Rosen" fast hon kallas för Sally och också ofta för Rally för det är full fart hela tiden utom när hon sover. Idag får jag en trapphiss installerad och då medan jag var upptagen med att släppa in dem passade hon på att tömma en blomkruka som det tidigare växte en fin solros i ...den knep hon förra veckan idag var det alltså dags att tömma krukan eftersom inte husse och matte gjort det. Ja tänk er själva, svart jord...regnat i några dagar... ja, ni förstår hur hon såg ut!

Häromdagen kvaddade hon vår rabatt vid förrådsväggen, de stora fina Daliorna som var på gång och endast hade en stor gul blomma men en massa knoppar...ett minne blott och så även det mesta andra som fanns i den. Vi vet ju hur det är att ha valpar men man trodde kanske att det kunde gå att ha lite bättre koll på EN valp...men bara man vänder ryggen till så är det kört. 
  Meryls Sally Rose och kallas för Sally

Hon har en stor kärlek till att gömma saker och man hittar hennes leksaker på de mest konstiga ställen. Hon har ett favorit ställe och det är under min säng som står i stora rummet för där hänger tyget ner runt om ända ner till golvet och där finns ofta en stor samling som hon sedan på kvällarna roar sig med att springa och hämta fram den ena efter den andra.

Hon är väldigt gullig(som tur är)och väldigt svart i vårt hem som annars alltid bestått av bruna eller brun-vita hundar. Bonnie och Mocha har accepterat henne ortoligt lätt vilket jag inte trodde de skulle göra eftersom hon är så busig. Men hon är väldigt bra på att läsa hundspråket och det har gjort det enkelt för både oss och dem. Hon hade fått vara mycket tillsammans med sin mamma, mormor och en annan gammal cockerdam som tydligen kunde bli riktigt sur på de små odjuren och det har varit nyttigt det syns på hennes språkkunskaper! Tänk om alla uppfödare kunde förstå hur viktigt det är att valparna få chansen att lära sig hundspråket innan de lämnar uppfödaren. Jag har sett hundar som varit helt "analfabeter" på sitt eget språk och de har ett mycket jobbigt första år innan de åkt på tillräckligt många proppar för att fatta hur de ska uppföra sig. De ska skydda sina små valpar från allt, en vuxen hund som säger till dem får däng för den är dum...och så tas den undan. Naturligtvis finns de vuxna hundar som inte gillar valpar och därför inte bör vara tillsammans med dem men oftast handlar det bara om att de ska fostra och rätta till det som de uppfattar som felaktigt hos den lilla valpen.

Jag blir väldigt avundsjuk på Bonnie och Mocha som bara kan blänga till eller ge ifrån sig ett dovt morr så går hon snällt undan eller lägger sig och blir jättelugn...vad gör jag för fel?! Jag har också försökt med blickar och morrningar men hon bara tittar på mig, hånskrattar och fortsätter glatt med det hon börjat med... jobbigt!

Kan hundar hånskratta?? JA-vissa kan det i alla fall...Sally kan det!

Nu måste jag försöka smyga mig upp förbi montörerna för att jag är kissnödig och toan här nere är inte på plats ännu (men snart)och dessutom glömde jag mina piller där uppe...jobbigt. Visst lever jag ett jobbigt liv!?! Fast igår blev det lättare för de gjorde ultraljud på min lever och den var okej!! SÅ SKÖNT!!! Jag har varit nervös i flera dagar för denna undersökning. Levern var nämligen något förstorad på röntgen och det satte igång tankarna i mitt huvud...tänk om det nu är tumörer i levern...men det var det alltså inte!
Tack Susanne för att du skjutsade mig och höll mig sällskap - tur man har så snälla vänner!

Jag skulle bara skriva en liten kort rapport från min resa hittills men då ville inte datorn vara med...oj, jag fick panik..ett virus! Men efter genomgång av Linas fästman Jimmie...de förlovade sig för några veckor sedan, är första gången jag skriver fästman...trevligt! Ja hur som helst, det var inte det jag skulle skriva utan att han gick igenom min dator eftersom han så som Linas tidigare killar, alla varit duktiga på datorer ...är det en kvalifikation hos henne...för att mamma ska få hjälp med dataproblemen...? Hmm, snällt i så fall...mot mig alltså! Majas kille(de har inte förlovat sig ännu-då kallar vi väl honom fortfarande kille eller?!?) han är också en hejare på datorer så jag har garderat mig med dubbel support + Peter och Håkan men de har inte tid för de har blivit småbarnspappor nu. Gud vad detta spårar ur hela tiden, jag skulle ju skriva om datorn!

Den gicks igenom och inga virus fanns, så nu kvarstår ett mysterium som säkert håller sig borta tills vi lämnat denna datatrygga miljö...jobbigt. Ville inte att det skulle vara virus men ett litet, litet pluttefel som han kunnat fixa och sedan hade allt varit bra. Skit samma, nu är det som det är och jag får hoppas på det bästa.

Vi har haft några sköna dagar här nere i Malmö tillsammans med döttrarna och deras killar. Jag har mått rätt bra, ont har jag så klart men jag har höjt dosen efter behov och det har funkat bra. Lite "svaj i masten" är det ibland av trötthet och kanske mängden morfin...vet inte vilket. Skulle tro att tröttheten är största orsaken och ändå sitter jag nu här när alla andra sover - 01.40 - delvis för att jag tänker på en annan god vän som har det jobbigt med ett av sina barn. Jag önskar så att jag kunde hjälpa henne/dem på något vis. Men man kan väl bara var här så som ni alla finns för mig, det är en "osynlig" trygghet på något vis.

Vi har som sagts lite tidigare farit runt lite här i Malmö några dagar. Första dagen var vi till Ikea...Rolf och Fredrik var inte så glada...men det var jag och Maja! Där hittade vi inte det vi skulle ha men en hel del annat...ja som bara var "bra att ha saker" så klart. Tidigare på förmiddagen hade Rolf och jag varit själva med rullstol ner på stan eftersom Lina och Jimmie bor mitt i centrum så tog det bara 10 min att gå till de bästa affärsgatorna. Vi strosade runt där...även om han nog tyckte det inte var så lätt att "strosa" med en rullstol när man inte är van. Jag har ju lärt mig lite var och hur man tar sig fram på skönaste sätt när vi var i Stockholm MEN det visste ju inte Rolf så mycket om. Han vet inte hur det känns att sitta i en rullstol på gat och kullerstensbelagda gator. Eller att åka utför eller uppför trottoarkanter som är lite, lite för höga. Hur som helst så fick han kläm på det rätt bra till slut och vi köpte mjukglass och njöt av värmen. Tjejen som skulle göra vår mjukglass hade nog ingen aning om hur det gick till så den ena (fick Rolf)såg väldigt konstig ut medan den andra väl var rätt normal +att det var sommarens absolut dyraste glass!

Efter detta har vi inte vågat oss på fler glassar av den modellen. I går var vi runt på en stor byggbutik..Bauer...kommer inte ihåg vad den heter men det fanns hur mycket saker som helst. Rolf hade en jäkla fart framåt i gångarna med rullstolen...förstår inte varför?! Där som man kunnat få så mycket inspiration till ombyggnad och tillbyggnad...jag han inte se nästan något men vi fick tag på krokar till nya badrummet och det var viktigast. De som jag ville ha fanns naturligtvis inte men de som vi valde i stället kostade bara en bråkdel så det kanske var lika bra.

Nog om detta, i morgon bär det av uppåt igen. Vi åker en liten bit uppåt för att träffa Maja och Fredrik i deras lägenhet en liten stund. Tyvärr bor de på 3 dje våningen och ingen hiss...ni förstår varför vi inte kunnat bo där under denna tid. Men jag vill försöka ta mig upp och se hur de har det. Tänker ta "apgången" och hoppas på att jag inte möter så många i trapphuset...de kan ju undra var vi är på väl och det kanske inte är så kul för Maja och Fredrik...fast jag tror inte de bryr sig bara vi kommer upp. Sedan åker vi till Fredriks föräldrar för att träffa dem - spännande! Maja tycker så jättemycket om dem och då vet jag att även vi kommer att göra det, så enkelt är det! Vi kommer även att bo där över natten och sedan drar vi vidare uppåt mot Älvängen!

Idag har vi först varit på en liten tur till Limhamn och kollat efter en liten butik som jag skulle se på babygrejer i och sedan ville jag ha stickade mockasiner till mig själv. Lina har ett par som är jättehäftiga och så mjuka å goa. Tänkte att det skulle vara bra att ha när fötterna fryser och värker framöver -för just nu är det rätt bra. Men de kanske kan komma senare som present eller så har jag föreslagit, det är ju ändå snart jul igen.

NU kan jag nog sova, ska i alla fall försöka. Sov lite för sent och länge i eftermiddags, det är nog därför det inte går nu...eller gick.  Tack för att vi har en rullstol med oss annars hade det inte blivit mycket för mig! Men jag blir lite avundsjuk på de små smidiga skoterliknande sakerna väldigt många kör omkring på. Såg många i Stockholm men ännu fler här nere. Flera yngre tjejer, en var tatuerad över båda armarna, svartfärgat hår, ja hela hon var svart men "skotern" var silvergrå! Jätte tufft såg allt ut- ingen töntstämpel där inte!

Kommer kanske någon bild om jag orkar och har tid..

Ja så ligger man i soffan och ser på härlige Ernst och hans prat om bland annat räkor och HAVSKRÄFTOR!! Har ni inte fått njuta av det i erat liv så försök att få det...ja, om du nu älskar skaldjur som jag gör!

Annars har väl inte dagen varit så himla härlig, har varit hos en mycket trevlig doktor men det hjälpte inte. Hon hade inte så himla mycket positivt att komma med men vi får i alla fall åka på semester i 14 dagar som beräknat. De har nu hittat nya tumörer i axlar, bäcken, höfter och...ja något mer men det har jag förträngt. Lungan som jag tjatat om varje gång jag varit på undersökning och som har varit bra enligt dem - nu var den inte det när de kollade med den fina röntgenapparaten i Stockholm. Så idag skulle jag ju få svar på hur det såg ut mellan förra gången för över ett år sedan och nu men det hade de missat... Det var inte bara jag som blev besviken utan även doktorn som blev irriterade! Men för att få lite mer att gå på skickades jag på en akutröntgen av både höften och lungan.

Det visade då på att det hänt en hel del sedan den röntgen de gjorde i mars...eller om det mar maj...juni. Jag vet inte längre vad och när de röntgat, tycker det görs var och varannan vecka. Men hur som så har det växt rätt bra de senaste veckorna. Nu ska de bestämma vilken ny behandling de ska sätta in och sedan ska jag få åka på smärtstrålning för smärtorna i höften. Men först ska kirurgerna på ortopeden se om de behöver operera det för att det ska hålla. Hoppas jag kan få smärtstrålning först så kan de operera sen...hoppas jag.  MEN nu först ska vi åka med våra nyfriserade hundar(tack Pernilla och Robyn som hjälptes åt att fixa pälsen på dem medan vi var på sjukhuset)på en "landetrunttur"...eller riktigt så långt blir det inte men till döttrarna i Skåne och mina föräldrar i Filipstad. Kanske bloggar jag någon gång ibland om jag har tid och ork.

....Rolf tycker Ernsts havskräftor ser ynkligt små ut i jämförelse med dem vi fick hos Bengt och Anna-Lena ....om det är så eller om det är  i  minnet som de "växt" får vi aldrig veta.