Ulla-Brittas Blog

Här sitter jag nu i herrkalsonger...med ben för såret i ljumsken har spruckit...inget skinn kvar och vad kan man då ha på sig?! Inte vanliga trosor som skär in precis på fel ställe, alltså blev det Rolfs kallingar med ben på...korta alltså. Bättre blev det och ännu bättre kändes det sedan distriktssköterskan varit här och gett mig "brännskadeförband" så nu kanske, ja jag säger bara -kanske, det kan läka. Hon säger att det naturligtvis kommer att läka, men jag förstår faktiskt inte riktigt hur det ska kunna läka men hon vet väl bäst kan jag hoppas och tro. Onkologen ville först ha in mig dit när de hörde hur det såg ut -Allt skinn borta och helt rött å äckligt... men efter diskussion läkare och sköterskor i mellan kom de fram till att en sköterska nog kunde fixa det lika bra som om jag kom in dit. Alltså slapp jag en stadsresa-skönt!

För övrigt tyckte hon -sköterskan alltså- att jag lät lite uppgiven ...när hon frågade hur ont jag hade och jag svarade att det är väl ont men ungefär som förut och det blir väl inte bättre om jag kommer in till er... Det blir det ju inte, det vet jag ju. Höja dosen av morfinet kan jag göra själv och jag höjer å sänker lite efter behov. Jag känner mig så "sunkig" i huvudet om jag tar så mycket som jag kanske skulle behöva för att känna mig smärtfri och det spelar ju ingen roll när jag är ensam men när jag har besök är det inte lika kul.

Glömmer allt och lite till, så berätta alla hemligheter för mig, det är ofarligt...eller nästan för du kanske får höra dem berättas av mig i nästa runda som en nyhet...för då har jag glömt att det var en hemlighet...men jag glömmer ju vem som sagt vad...det kan ju vara illa nog ibland. Jag kommer ihåg en gammal hundbekant till oss som var svårt cancersjuk och som gjorde mindre lyckade parningar av hundarna för att han inte kom ihåg och blandade ihop stamtavlor och släktskap. Så illa är det inte ännu med mig men jag förstår nu mycket väl att det kan hända och vet att man ska akta sig. Man tappar mycket "komihåg" av morfinet, det är bara så. Men inte bara tabetter gör att man tappar minnet det gör även smärtorna så skulle man avstå från smärtlindring skulle man tappa minnet, kanske ännu mer, av smärtorna. Så tro inte att du är duktig och mer skärpt för att du inte tar en Alvedon eller två om du har ont någonstans för det gör nog värre skada utan än med.

Vad som är bäst vet jag inte...ont och seg av det eller mindre ont och seg av det...kanske går på ett ut och då är frågan vilket som är bäst. Jag vet faktiskt inte och får väl prova mig fram ett tag till. En sak vet jag och det är att jag nu är VÄLDIGT trött efter de 2 helger som varit nu efter varandra. Två mycket roliga och trevliga helger! Han inte riktigt vila i mellan dem utan det gick i ett och det är nog det som sitter i hela mig just nu för jag skulle kunna sova dygnet runt känns det som.

Det känns deprimerande att bli så trött, vill knappt prata i telefonen...händer att jag inte svara. I dag när det ringde såg jag att det var Lina (dottern)men jag kände först att jag orkar inte...men så gick det en stund och så ringde hon igen och då kändes det lite bättre...som om jag behövde ställa om mig...förbereda mig. Det känns lite jobbigt när det blir så och jag kan inte riktigt förklara varför det blir så. Är nog svårt att förstå för en frisk människa. Men det är så små, små saker som kan bli stora, stora berg att ta sig över ibland. När man inte ens orkar prata med sina barn då är det illa, de vet att jag har sådana dagar och bryr sig inte så mycket om det längre-det är bara så.

Jag har "gråtardagar" också, när jag heller inte klarar att prata varken med dem eller någon annan, men dem har det blivit längre och längre mellan. Varför det är så vet jag inte. Sköterskan på onkologen kom fram till att jag nog inte var uppgiven utan att jag snarare hade funnit ett lugn i min sjukdom, att jag insett i mitt inre hur läget är och att jag inte kan göra något åt det. Fast inte på ett uppgivet vis utan mer som ett konstaterade. Det är nog så det känns tycker jag, för vi här hemma kan prata om både döden, begravning och annat som tidigare bara gav ångest och panikkänslor. Men det har vi kommit över till en viss grad, det kommer naturligtvis stunder när man ramlar ner och inte vill att det ska vara så, man hoppas att allt ska vara en mardröm som man snart ska vakna upp ur.

nu är det dags att lägga sig så man orkar upp och ta hand om lilla illbattingen här i morgon igen. Majas Fredrik sa att jag verkade tycka mycket mer om henne nu än när de var här på semestern?! Och ja...det är nog kanske lite så men det beror nog mest på att jag då var så skeptisk till hur det skulle gå. Nu har hon bott in sig och det Måste gå...för nu hör hon hemma här och är ju trotts allt väldigt go! Trotts några blommor här och där på vägen....