Ulla-Brittas Blog

Våran lilla enkla fågelautomat är välbesökt och tydligen uppskattad av de små vännerna. Foto genom otvättat fönster...

Tack Jimmie!! Tur man har sina "hjälpare" till lite av varje! Datorn har krånglat sedan i går och jag håller på att blir tokig. Jag blir så otroligt stressad av att det inte fungerar som det ska. Nu kunde Jimmie genom att gå in i min dator...från Malmö! På så vis ta över min dator och kolla efter vad som var fel. Visst är det otroligt att det kan funka så. När det blir fel börjar man syna sig själv...vad kan jag ha gjort = inget för jag är livrädd att trycka på något jag inte ska och i detta fall var det en uppdatering som jag tydligen skulle ha gjort som gjorde att allt havererade. Nu hoppas jag det ska hålla sig!

I morgon ska jag till läkaren och är väl lite extra nojjig för det också, inte bara för datorn. Idag har värken varit mindre och det har varit okej. Jag har kunnat dammsuga lite eftersom jag blev tvungen...fast det är snö ute! Det beror på att Mocha har en egen grotta under några plankor. Hon kom in och kröp ner i soffan tillsammans med Bonnie och mig, jättemysigt...tills jag fick se att hon var full av sand! Då menar jag full för det var hon, både under hela bröstkorgen och magen + på båda ben och tassar... riktigt insandad. Så jag hade inget val om jag ville rädda soffan, det blev att plocka fram dammsugaren. Det var nog en hel dl uthällt i soffan och lammskinnet. Men sedan blev det rent både på henne, soffan och lite till.

Efter det gick jag ut på en runda i trädgården, på min uppskottade bana. Fyllde på fågelmat och delade ut frusna morötter till hundarna. Efter denna långpromenad blev det kaffe och en macka.
När jag sov kom Susanne och hämtade hundarna och försvann ut i mer än en timme. När jag vaknade var det en glad Sally som stod i sängen och tittade på mig.

Som sagt så ska jag till läkaren i morgon och få svar på röntgen. Proverna fick jag svar på förra veckan och de var ju bra så jag räknar med att även röntgen ser bra ut...fast man kan ju inte vara säker. Därför kommer jag aldrig undan nervositeten hur jag än försöker tänka. Det är ju så att det kommer närmare och närmare... Lungan låter lite mer och mer...fast inte hela tiden. Smärtorna har varit värre än på länge och det är ju inte heller bra men kanske kan bero på cellgifterna?! Fast de säger att det inte brukar ge värre smärta...fast det är ju på andra och jag är ju jag = som aldrig stämmer in på vad som är vanligt förekommande.

Nu har jag väl bortförklarat allt så gott jag kan och jag hör väl av mig i morgonkväll med vad tant/farbror doktorn sagt om min kropp.