Scolios

 
Denna hade jag efter operationen i ca.6 månader innan jag fick börja ta av den i kortare stunder.



Scolios...ett litet helvete i sig självt. Jag läste just inlägget som Karin skrivit om dottern som ska läggas in för steloperation på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Där kommer ALLA mina minnen från våren och sommaren 1973...en väldigt låång sommar! Jag kommer till Göteborg för bedömning av en professor som då var en av få om kanske den enda som opererade scolios på ett framgångsrikt sätt.
Han spänner ögonen i mig och säger - Vill du leva så måste jag steloperera dig om du inte vill det så kommer du att dö innan du fyller 30 år! Mamma berättade sedan att jag blev helt vit i ansiktet och höll på att svimma...själv kommer jag bara ihåg en undersökningsbrits...som jag troligen stirrade på medan jag stod framför denna mäktiga man! Hur som så fick jag väl fram ett - Jag vill opereras för han svarade BRA då gör vi det snarast möjligt. Det var i stort sett bara att åka hem och packa väskan för att återvända.

På den tiden gjordes det 2 operationer. Den första öppnades man upp och de satte in ett stag i ryggen som sattes fast på ryggkotorna. Sedan fick man ligga på rygg i tror det var 3 veckor så gjordes det en andra op. där man spände och sträckte staget så mycket som gick för att dra ut ryggen så mycket som möjligt. Sedan togs det ben från höftbenets baksida för att lägga mellan alla kotor som på så vis stagades upp för att hjälpa staget och få det hela att hålla. Efter denna sista operation låg man så ytterligare 4 veckor utan att så mycket som lyfta huvudet. Vi var 4 tjejer som låg inne för samma sak och vi hade väldigt roligt mellan all smärta och morfinrus. Tänk om morfinpumpen hade varit uppfunnen då, men så var det inte utan man låg där och bönade och bad om nästa spruta. Den höll i 2 tim och de fick bara ge var 4:de så ni kan tänka er hur jävligt ont vi hade.

Man fick kissa och baja på bäcken ett speciellt "stickbäcken" för vi fick ju inte lyfta på rumpan utan hela kroppen skulle ligga helt stilla. På slutet fick man bli vänd av 2 personal och så stagade de upp kroppen så den låg med kuddar både framför och bakom. Jag kom på att med hjälp av en spegel kunde jag se de andra och tack vare det fick vi lite roligare. En pappa gick genast och köpte varsin spegel åt oss och vi blev kända som "spegeltjejerna". I bland kunde vi bli utrullade i dagrummet för att se tv och då hade man spegel med sig så att man hade koll på rummet + korridoren. Ja gudars vilken tid det var och så sakta tiden gick...när det äntligen blev hemresa efter 7-8 veckor liggande på rygg var alla benmuskler borta och vi fick gå träna. Jag hämtade mig snabbare än de andra och det kändes så skönt. Lära sig gå ...det var ju förnedrande för en 13 åring så naturligtvis gjorde jag allt för att få det att funka snabbast möjligt. Så kom då äntligen dagen för hemresa! Jag skulle få åka ambulans hem...men ack nej det kom en annan gammal ful bårbil...tror den var mörkblå...kunde ju varit värre ...den kunde ju varit svart! Skit samma bara jag kom hem men det var några småkillar som blev vääldigt besvikna! Storasyster skulle ju komma i ambulans så hela deras kompisgäng var samlade för att se AMBULANSEN...och så kommer denna tråkiga bil, oj vilken besvikelse!

Ja kommer i håg att jag fick inte sitta bara ligga eller stå och gå. Inte heller fick jag ta av korsetten som jag var fixerad i utan mamma fick försiktigt öppna upp den och hjälpa mig heltvätta liggande på en säng. Sedan hade jag inte varit ute i solen sedan i maj och kom nu hem i slutet på juli. En dag ställer pappa ut en säng på gräsmattan så jag skulle kunna få ligga ute lite i solen...men bara en liten stund. De åker till stan för att handla och jag SOMNAR på sängen mitt i steksolen...gissa om jag var uppbränd! Det blev blåsor och hela fram sidan såg ut som en svullen kräfta! På baksidan var jag ju lika vit som tidigare för dit kom ingen sol. Konstigt att jag inte fick hudcancer också...fast det är ju inte för sent ännu! (...sa pessimisten!)

Det var en jobbig tid men idag är det säkert inte hälften på jobbigt även om det säkert är delvis samma. Skulle vara roligt att veta hur det går till så Karin du får gärna skriva och berätta hur det går till numera! Du kan ju skriva till min mail så behöver inte alla få se...

Hur som helst så blev mina 78 grader till 46 och jag har levt ett väldigt bra liv efter det. Jag har haft 3 rörliga kotor i ländryggen och de har fått ta hela belastningen från alla böjningar vilket gjorde att det blev utslitet med mkt värk som följd av detta. Numera har jag dessutom cancer i detta område vilket förvärrar det ytterligare. Men man kan leva ett väldigt bra liv och det enda jag inte kunnat bli var väl gymnast...vilket inte har gjort så mycket. För mig var det däremot viktigt att kunna rida på min älskade häst och det kunde jag. Däremot skulle jag vara lite försiktig med att göra ”kullebyttaavramlingar”, vilket jag också lyckades undvika.

Sedan har jag bytt bort hästar mot hundar på heltid och det har gjort att jag fick göra det jag mest av allt i livet ville och det var att få bli hunduppfödare!
Så oavsett när jag dör så kan jag säga att jag fick uppleva det jag drömde om, hundlivet och sedan att få bli mamma. Nu har jag ju nått ytterligare ett mål och det var att bli mormor! Visst skulle livet vara enklare ibland om man hade några tusen extra i månaden men i det stora hela så är jag lycklig och har ett lyckligt liv trotts smärtan.

 

Jag kan känna mig sorgsen över de som inte förstår att uppskatta livet och gör det de vill och kan medan de KAN. Detta tjat om SEN som man hör så ofta förstår jag inte alls. De som sparar och gnetar för att se pengarna växa...varför?! Visst kan det vara trevligt för barn och barnbarn att få en bra slant när du dör men var det dem du sparade åt eller var det bara för att MAN SKA spara... spara inte slösa... Du kan ju hur som helst aldrig ta med dig pengarna när det är dags att lämna jordelivet. Jag tycker man ska leva nu och dela ut pengarna till nära och kära medan man kan och få se glädjen och tacksamheten från dem. Det måste väl vara mycket roligare än att de får det på ett papper när du är död. LEV GOTT medan du kan och dela med dig om du kan /  Delad lycka är dubbel lycka…för delad kärlek är ju dubbelt så bra och då är det väl samma sak med andra delbara saker! En delad bakelse är också något som gör 2 glada i stället för bara en!   BF –klart jag har cockosbollar kvar…en hel kartong, så det är bara att komma och ÄTA!!!


Kommentarer
Postat av: Tina//Kattis

Så förskräcklig period med ställning, ryggläge, solbränd med blåsor och allt, fast det låter som Ni spegeltjejerna hade "roligt" mellan varven och som satte minnen för livet:)



Hoppas feber ger vika nu och inte går upp högre! Håller tummarna för Dig!!!



Läste på Christels hemsida att hennes man Martin har gått bort i september i ALS, sorgligt!



Nä, håller med dig, man skall glädjas i nuet och delad glädje är dubbel glädje!!

Jag skall nog köpa kokosboll idag tror jag när jag skall till stan.



//Kram Tina/Kattis

Postat av: Birgitta

En hel kartong, mums!!!!!

2009-10-21 @ 10:17:51
URL: http://www.kamelens.se/blog/
Postat av: Barbro

Jäkla tur man inte haft råd att åka på solsemestrar. Våran hud är inte gjord för de uv strålar som finns utomlands, räcker gott med våran svenska sol. Jag är på gång uppfylla en av mina drömmar, köra MC. Köpt en Suzuki introder 1400 som min sambo kör och är på gång köpa en Suzuki 900 till mig som jag ska övningsköra på. Min mamma är väll inte så förtjust men det är ju inte hennes liv jag ska leva.

Planerna är att vi ska ta en veckas långtur till sommaren, har Gotland i tanken. Så vem vet kanske kikar in till sommaren om vägarna bär ditåt jag vill.

Inga barnbarn ännu här men det hinns väll med, flickorna klokare än mig. Blir lite avi på arbetskamrater i min ålder och yngre som redan fått barnbarn. Kan sätta mig in i hur det skulle kännas hålla i en liten mini Barbro ler eller liten jag vägde 4,6 när jag föddes.

Hoppas du får snusa på barnbarnet riktigt djupt snart och länge. Meningen med livet är barn och att förverkliga några av sina drömmar, allt kan man ju inte få. Ibland går det dessutom jäkligt tungt finns mening i det med.

Kramar från Barbro

2009-10-23 @ 09:38:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback