Varför
Idag har jag fixat och pratat i telefon och SOVIT...fattar inte hur trött man kan bli. Men det är bara så, men det är så tråkigt. Tiden går liksom till ingenting. Tänker att då kanske jag kan sy eller sätta mig vid datorn i kväll när jag sovit så länge på em. men inte orkar jag mer för det. Nu är jag lika trött som om jag inte skulle ha sovit...eller nästan i alla fall. Men kanske är jag piggare i morgon och kan orka ringa något "roligt" telefonsamtal, inte bara sånt som har med min sjuka kropp att göra.
Jag har lite fungeringar över vad det är som skrämmer vissa människor till att bli osynliga när man blir allvarligt sjuk...är det tanken på döden? Skulle vara trevligt om de hörde av sig medan man lever...sedan kan det ju kvitta om man så säger. Fattar inte hur de tänker, eller så är det en chans att slippa från mig och allt som har med mig att göra?! Jag vill inte och orkar inte tränga mig på dessa som jag inte vet om de vill eller inte vill. Tror inte ens dessa läser bloggen, får den känslan i alla fall. De få gånger man pratat med dem så vet de inget...och då har man inte läst bloggen för här skriver jag ju det mesta. Det finns de som tycker jag skriver för mycket, är för öppen men jag förstår inte anledningen till att ha något hemligt. Så länge det inte är något som kan skada någon så ... kanske till och med kan hjälpa någon annan som har det jobbigt i livet.
Lyssnar just nu på en bok som handlar om en 17 årig tjej som ska dö i blodcancer och det är så mycket som man känner igen. Fast hon är så ung och man undrar om den som skrivit har haft cancer själv eller någon väldigt nära för det är så många känslor som beskrivs som bara någon som har upplevt det kan veta...känna igen. Har bara kommit halvvägs ännu men jag ska berätta mer om den senare.
Ännu så länge har jag inte känt att jag inte orkar höra på den som jag ver rädd för. Lite rädd att det skulle vara för jobbigt med någon som skulle dö...för det vill jag hålla i från mig. Precis som en del gamla vänner tydligen vill hålla mig i från sig...blundar man så finns det inte!
Livet går så fort, tror inte alla förstår hur flyktigt och osäkert det är. Ingen kan ta något för givet, speciellt inte livet. Men hinner vi inte med varandra i detta liv kanske vi får en chans till efter...om man nu tror på det...livet efter döden...eller att vi föds igen och då kan påverka något. Fast det känns ju inte om jag levt förut...men nu är jag rätt säker på att jag ska leva igen och att jag då ska kunna påverka vad jag ska göra.
Eftersom jag inte kunde bli varken veterinär, läkare eller lärt mig spela piano i detta liv så ska jag göra det i nästa...har jag tänkt. Men inte ens jag vet om det kommer att vara möjligt, fast jag kan och vet allt!! Brukade reta mina småbröder med denna kommentar och de blev lika arga varje gång....förstår inte varför. En storasyster kan och vet allt - det är bara så.
Jag tror att folk som tidigare har hört av sig och inte nu, tror jag beror på att dom vill inte störa. Jag tror man vill att du skall få ha din egna tid för dig själv och att andra kanske skall få plats i din tillvaro. Jag tror man är rädd för döden och att vara ofin att tränga sig på, så istället för att fråga dig så uteblir man tror jag.
Det är bättre att umgås nu på ett eller annat sätt, än att bara komma på din begravning, sådant kan man låta blir med tycker jag.
Vet man inte hur du vill ha det så får man fråga Dig Ulla-Britta!!!
Alla föds vi och alla dör vi, även om tiden är olika lång för oss, men det bästa är ändå att göra något gott av det hela under den tiden man har ihop:)
Jag har sagt det förr och jag säger det igen Ulla-Britta.....
Jag tycker Du skulle skriva en bok om cancern och dess innehåll!!! Det står jag fast vid! Något så personligt som Du som kan återberätta och beskrva med viss humor ibland och med viss sorgsenhet.
Jag tror du kan ge mycket för anhöriga, det drabbade och släkt och vänner för dom som har en vän som drabbats.
Jag tycker verkligen att det är bra att Du är öppen och ärlig i bloggen, för om man inte vet de innnersta så kan man aldrig veta hur det egentligen känns eller på annats sätt återskapades.
Gud vad djup jag blevler Så fortsätt som du har gjort tidigare, berätta öppet om ditt liv och är det någon som inte vill så är det bara att ge sig av från bloggen.
Blir du orolig och fundersam mot någon kompis/vän Ulla-Britta så fråga dom bara var det är och varför dom beter sig på detta viset! ler
Du vet att jag finns här ochring mig om det är bara att höra av sig till mig,eller tvärt om, jag finns här alltd för dig och du vet vad du har mig:):)
Nu måste jag gå och sova innan jag somnat:) ler
Jag håller med dej Tina. Folk är rädda för att störa men många är också rädda för sig själva i ett sådant här läge. De vet inte hur det kommer att reagera och de vet inte hur de sak tackla sina egna känslor. Då blir det jobbit och får hellre vara, tror jag.
Det är ju så lätt att på ett enkelt sett visa att man finns. Ett inlägg eller ett sms.
/P