Rapport
Hallå där! Här kommer en liten kort rapport från storstaden. Allt har gått bra hittills även om det började lite knas med att Kristina tappade bort boardingkortet..bording..nej vad heter det?! Skit samma ni vet vad jag menar. Så de drog ut mig i rullstolen och fortsatte leta efter hennes kort men gav som tur är upp snabbt och lät henne gå ombord ändå. Ingen i världen kan gissa var vi senare på dagen fann denna mystiskt försvunna papperslapp...i min luva! Hon hade lagt det där medan hon drog skärpet ur byxan för att det tjöt om henne...metallspänne. Sedan gick allt bra, jobbigt men bra. Jag blev inritad var på armen de skulle stråla och senare på dagen gjordes så första strålningen. Det var lite otäckt men gjorde inte ont. Jag ska skriva lite mer utförligt om allt senare så de som ska genomgå samma sak någon gång får veta hur det går till på RIKTIGT vilket jag tycker är konstigt att ingen kunnat beskriva för mig. Men man upplever allt så olika så det är väl därför.
Apropå olika upplevelser så kan vi bara se på Kristina och min uppfattning av vårt boeende. Jag tycker det är toppen fint, men hon dammigt och si så där med mycket...men hon har mer att jämföra med än vad jag har och det kanske är det som gör skillnaden. Jag har knappt behövt bo på hotell i mitt liv så därför har jag inte heller så mycket att komma med. Här har man ju mest koll på vandrarhemsstandarden! Den kan jag ha åsikter om!
Men nog om detta, vi kom till hotellet efter en mycket lång dag som började redan 04.00 och när vi var på hotellet hade klockan hunnit bli 18.00 och jag var nästan medvetslös av trötthet. Då ska vi ta hissen upp till andra våningen och den fastnar...när jag öppnar dörren är det 50 cm tröskel uppåt....jag får panik och säger -JAG går ur!!! Kvar blir stackars Kristina som försöker få hissen upp eller ner men den vill inget och nu går det heller inte att öppna dörren!
Jävla skit!!! Där står hon i en pyttehiss med 2 väskor och en rullstol + en kärring utanför som inte vågar gå ner för trappen efter hjälp för då kommer hon inte att orka gå upp igen OM inte hissen går att få igång. Tryck på nödlarmet säger jag och hon trycker å trycker men ingen kommer. Tillslut kommer en man som jag genast är på - Är du hissmontör?? NEEj skrattar han och lovar rapportera till receptionen. Så efter ytterligare några minuter kommer någon och börjar rixa med hissen och den lossnar så hon kan äntligen få komma upp och ur!
Var jag slut innan så inte blev det bättre av detta. Vi träffar Kristinas båda döttrar och äter på hotellet tillsammans med dem. Sedan somnar jag helt utmattad och sov ganska okej en lång natt.
Idag har vi varit och studerat storstan via rullstol - INTE ROLIGT! Åkte tunnelbana till T-centralen och gick sedan en vända runt i olika affärer men man ser inget ur rullstolperspektiv, det är inge kul alls och gå orkar jag inte heller när det blir så mycket. Åkte en massa olika hissar för att komma till rätt ställen och olika plan...ÄCKLIGT!! Ni kan inte tro hur snuskiga människor det finns. De använder hissarna som toa! Det låg till och med en bajshög i en av dem....man tror inte det är sant...men det är det. Jag vill aldrig göra om denna resa till T-centralen. Nu sjunger en liten svart kille en härlig utländs sång för oss här på sjukhusbiblioteket -härligt med barn!
Blev inte så kort men ni vet hur jag är...svårt för det lilla korta skrivandet, det blir lätt långt och ibland för långt ....och nu går Kristina och ska läsa vad jag skrivit...bäst vi går!