Ulla-Brittas Blog

Oj va tiden går och inte skriver jag ett enda litet ord... Vet inte var jag ska börja...först var det jättekul med att Lina var hemma och så...sen var det nervös röntgen i torsdags och det gick som väntat bra...fast nervös ändå! Sedan kom lördagsmorgon när Lina skulle åka, inge kul alls...men vi gick upp och åkte in allesammans kl.05.30...eller så, mitt i natten var det i allafall;-) Hon gick på och vi tog hundar och frukostkorgen med oss till skogen där gick Rolf en ordentlig tur medan jag vilade lite i bilen(gömde mig så hundarna inte skulle se mig...jag det kom ju tillbaka en gång ändå)sedan gick jag emot dem när de hade en lagom lång bit kvar - tack mobiltelefonen!
Sedan åt vi våra mackor och kaffe. Innan vi åkte kollade vi efter trattkantareller där vi hittade förra hösten, men inte en enda en. Är det någon annan som börjat plocka den sorten?

 

Sedan var helgen en enda väntan för min del på måndagen, den stora domedagen! Läkarbesök och svar på alla röntgenundersökningar. En kvinnlig trevlig läkare från Radiumhemmet hade kommit ner för att träffa mig och några andra "stackare". Det här ser bra ut sa hon och jag kändes mig helt stum, hade som ni vet väntat mig något hemskt eftersom jag haft så ont. Huvudröntgen visade att skallen var lika tom som vanligt, inte en knöl så långt ögat kunde nå = bara luft eller....?
Resten av kroppen och skallbenet såg ut som förra röntgenundersökningen, ingen förändring. Armbågen som jag haft ont i såg helt frisk ut...oj så konstigt... Hon fick faktiskt läsa upp en hel del för mig för jag lät nog inte riktigt som jag trodde på vad hon sa. Sedan förklarade hon varför hon ansåg att jag skulle fortsätta med hormontabletter i 3 mån. till. Min bröstcancer är extremt känslig för hormonbehandling och därför så svara den troligen (enligt henne - delade uppfattningar)lika bra på detta som på cellgift. Cellgifterna förstör så mycket och bryter ner så många saker i kroppen att de ska man undvikas. Men eftersom de är så oense om vad som är rätt och fel så känner jag att det är skönt att veta att jag fått "tunga" saker först och nu kan kanske hormonet hålla det i schack.
Får jag inte mer ont eller några andra förändringar så ska jag inte behöva röntgas förrän i dec. JIPPI!! Hoppas det håller sig, skulle vara så skönt.
Vi firade med kaffe och ja...ganska god kaka i sjukhuset, med mest Delicato att erbjuda.

I Torsdags fick våran kära, kära Dora sluta. Det var hemskt...fruktansvärt att ta detta beslut och sedan genomföra det när hon ännu var pigg i många hänseenden men höll på att ta slut i andra. Hennes kropp orkade inte längre, hon drack massor med vatten, hade svårt att hålla sig, både kissade och bajsade inne och ville inte alltid med på promenader längre. Ville inte äta mer än det hon fick tjuva...då var hon jättesugen och snabb som en huggorm. Mina kära vänner "Pernillorna" Å och G åkte med Dora och lilla Mocha som samma dag skulle få sin trasiga svans kuperad. Allt var så jobbigt, jag orkade inte. Att ta farväl av en hund vi haft i 13 år från det hon föddes och en så speciell hund som Dora var en allt för tung uppgift för mig. Mitt eget liv kretsar runt detta med döden, hur länge man har kvar och så kommer detta...det gick inte. Men Pernilla Å har haft Dora som sin och familjens extrahund sista året när jag varit för dålig för att orka ha henne här hemma och när hon erbjöd sig så tackade jag ja. Dora förstod nog varför jag inte följde med henne sista biten...hon var ju en så klok tant, våran Dora. Alla kommer vi att minnas henne så som hon var, en tokig knastant. Satt i hundsängen eller soffan och hoppade och ooade, när hon inte fick uppmärksamhet. Som knyckte bullar och muffins från både barn och vuxna som inte passade upp. Som kunde klättra upp till stjärnorna efter ett muffinspapper...och som när det gällde sådant var snabbare än en huggorm...snabbare än blixten... ja, ja ni vet, alla som sett.

En sak vet vi och det tröstar, hon har haft ett härligt liv som gladde inte minst alla barn som fått låna henne både i sitt hem och på utställningar i tävlan om att visa hund. Hon ställde alltid upp för allt och alla men det gjorde även alla vi människor för henne, just för att hon inte gick annat än att älska för den tokfia hon var. Måste klistra in några bilder från hennes liv, det finns så mycket man kan berätta om denna dam som tog oss genom livet från koblajjor till stor galautställning på Grand Hotell i Stockholm där hon tävlade om årets vackraste veteran.

 

 

Nu är Maja hemma och hjälper oss med renoveringen, som går sakta men säkert...hoppas jag, även om det känns som det blir bakslag ibland...måste köpa mer spackel i morgon. Vi har varit och beställt en tapet till fondvägg idag och hoppas nu det ska bli bra. I morgon åker vi till stan och kollar lite på kommande gardiner och lite sådant som Rolf är glad att slippa. Dessa konstiga män som inte uppskattar det roliga här i livet som att shoppa. Fördelen är ju att de heller inte märker vad man gör så vill jag gärna ha en viss sak så är det bara att fixa det och sedan får man vänta och se om det blir någon reaktion...ofta ingen!
Hoppas Majsan stannar till i nästa vecka, skulle vara roligt men hon har ju lite annat att göra än ta hand om sina halvsenila föräldrar. Nu ska jag sova!

Tusen miljoner TACK till Pernilla Åhlin och Grauning för att ni ställde upp för både mig, Dora och Mocha i torsdags. Det är värt allt guld(om jag hade något)i världen!

Glömde skiva att Mocha mår bra eller förhållandevis bra. Hon får smärtstillande och naturligtvis är det jobbigt. Kupering på en vuxen hund är inget man gör frivilligt men i enstaka fall blir det tyvärr nödvändigt och då får man göra det bästa möjliga av det. Hoppas att hon ska bli bra och oberörd av det snart. Hon hade ju en så enormt kraftig svans som alla vet som blivit "snärtad" av den vet. Men efter att den ständigt var sårig och blödde kraftgt blev vi tvungna att göra detta ingrepp. Hon är pigg och med på promenader, jobbigast av allt tycker hon nog själv att "tratten" är som hon måste ha, den gillar hon inte!!