Ulla-Brittas Blog

Har det med morfinet att göra, kanske?! Men oavsett så är det lite jobbigt, för jag sover ju äntligen på nätterna igen. I natt sov jag väldigt skönt och länge. Var bara vaken någon enstaka gång och inte någon gång var jag uppe eller satte på en bokskiva. Det har varit standard i flera veckor nu innan morfinhöjningen. Men ändå är jag så trött, så trött...kanske beror det på att kroppen behöver vila ifatt, den slappnar kanske av på något vis. Ja skit samma bara jag får må bättre så får jag väl vara tröttare i stället om det nu inte går över.

I morgon ska jag bara ta det lugnt och på onsdag ska jag åka till stan med Kristina. Vi ska på shopingtur och till sjukhuset...så klart. De var supersnabba på kvinnokliniken med att kalla mig, de ringde idag om att de fått en remiss och ville ge mig en akuttid...genast blir jag orolig, men det behöver ju inte betyda något annat än att de insett att de missat något och snabbt vill åtgärda det. Ja, det är klart att det är så eller....JO så är det!!

Idag har jag haft trevligt besök av en ny "cancervän", det kändes skönt att få prata lite med någon som förstår ens egna känslor och konstiga tankar. Vi har precis samma frisyr, utan att ha en frisör...det var väl konstigt ;-) samma färg till och med! Det är kanske en alvalook, men det gäller nog bara oss så Pernilla, Marie och ni andra som bor i Alva och läser detta kan nog vara lugna.

I morgon åker Isak från ön igen, snyfft. Han, den lille godingen, hade varit mysigt att få träffa lite då och då, för på heltid skulle jag inte orka med honom. De var här i lördags och han höll i gång oavbrutet i 5 tim, han hade inte tid att sova även om Birgitta försökte få honom att somna. Tanterna låg i sofforna och blängde på honom medan han härjade med tuggben och mjukisar. Han fick en mjukisanka som "kvackade" men den var inte lika rolig som en gammal urplockad variant som någon hittat ute under dagen. Den har legat ute sedan i somras och luktade inte så gott även om den var torr. Men den ville han nog väldigt gärna haft med sig hem men matte luktade på den och kastade den snabbt i från sig....konstigt tyckte Isak och hämtade den snabbt igen.
Kändes så tråkigt när de åkte, man vet att det är så länge till nästa gång men så är det i detta livet.

Vänner är viktiga och jag känner mig som en dålig vän. Jag orkar inte vara en bra vän längre, inte ringer jag och inte åker jag på besök. Jag förstår att många blir besvikna på mig, lever med konstant dåligt samvete. Men ni ska veta att jag uppskattar väldigt mycket när ni hör av er på olika sätt. Så även om ni inte får något svar via mail, snilgelpost, telefon, sms, brevduva, budbil, cykelbud eller budhund...eller vad det nu kan heta så uppskattar jag det mycket och rätt som det är så kanske det kommer ett svar...man vet aldrig!

Nu sover vi!