GLAD PÅSK
Nu har våren kommit till Alva city!
Titta vad vi hittade under snöhögen...där snön har legat i en meter hög driva växte det snödroppar! De har växt upp fast det legat högt med snö ovanpå. När det väl började tina i snön med hjälp av solen så har man kunnat höra hur det knastrat i snön medan den töade bort. För någon vecka sedan satt man mitt i snön men nu är allt borta. Det finns några små högar här och där men i stort sett är det borta.
När jag tittade på väderkartan i kväll såg det ut som vi ska vara på rätt ställe i Påsk...solen såg ut att skina på oss alla dagar - hoppas de har rätt även om jag brukar säga att det aldrig stämmer men nu hoppas jag det är rätt. Det är så härligt att få sitta ute med näsan i vädret och även att ligga på knä i en rabatt. Min rygg och kroppen över lag vill inte vara i någon rabatt men lite vill jag försöka göra. Om jag börjar så brukar Rolf komma och ta över...ett bra sätt att få det gjort! Men det är ju inte alltid det funkar...men det skadar aldrig att prova.
För övrig är livet med cellgift i full gång igen även om jag idag har tagit sista pillren i denna period. Ska nu göra uppehåll i en vecka och sedan kör jag igång igen. Fötterna är svagt röda men ännu är det helt okej så har jag tur funkar det bättre med denna något lägre dos. Det har varit snurrigt med vad och hur mycket jag skulle äta...läkaren sa en sak och skrev ut en annan...men jag tror det är rätt nu. Ska få mitt dropp på tisdag och även ta proverna som ska tas i alla uppehåll som de missat i de 5 första omgångarna...ordning är det lite bris på där inne på onkologen, tyvärr. Det gäller att man har kolla själv annars skulle det kunna bli väldigt fel. Hade jag inte börjat räkna på cellgiftsmängden så hade jag tagit en våldsamt låg dos som inte hade gjort någon effekt. Denna underbemanning i sjukvården börjar bli farlig. Hur ska det sluta när det redan är så illa. Jag räknas som en person de vet hör av mig själv om det är något och då kan de släppa mig fritt. Andra som är sämre måste naturligtvis gå före och även få mer hjälp med dosering av piller osv. Jag har ju sagt att jag vill göra det själv så i det sammanhanget ska jag inte klaga för skulle jag vilja...behöva hjälp så skulle jag få det. Men jag tror det är lätt att en som jag får svårare att be om hjälp när det kanske blir dags...men det visar sig. Man vill och försöker nog klara sig så länge det går. De flesta av oss är nog envisa tjurskallar som vill och ska klara sig utan hjälp så länge det bara går.
Det är dags att anmäla hundar till vårutställningen och jag har inte orkat bry mig. Får ångest när jag tänker på det jag borde och skulle vilja. Men nu har jag kommit fram till att jag orkar inte och då får jag acceptera det även om det gör ont. Men några ska vi nog ha med ändå...och jag hoppas Lina kommer som lovat då annars blir det kris... men det tror vi ska ordna sig. Det hänger bara på att lilla Tilde är frisk och Lina med så klart.
Detta med hundar har varit mitt liv från jag var liten, liten och det kommer att finnas plats för dem ett tag till = ända till jag lägger "sockar i vädre" eller vad det är man brukar säga här på ön. Ett liv utan hund, ja då kan det nog lika gärna vara slut för det kan jag bara inte tänka mig...fast det finns ju en liten sötnos på 2 ben som gör livet värt att leva och en massa andra saker...man, barn och alla vänner...så jag får nog tänka mig för vad jag skriver, det är lätt att skriva saker som man sedan inte står för. Länge leve livet säger vi i stället!
GLAD PÅSK till ER ALLA som läser detta! Vi ska fira helgen ensamma men med vovvar, alla utom Stella som är hos sin agilitykompis Emelie och jag hoppas de får träna ordentligt. Det är så härligt att se hur glad hon är i Emelie och Susanne så klart, henne älskar alla våra vovvar...gissa varför?! Jo alla roliga promenader så klart. Mocha brukar vara för lat att gå och hälsa på dem som kommer men när Susanne kommer flyger hon fram till henne.
Dagens rapport
Idag har jag haft lite av telefondag. Jag tänkte att jag skulle sitta i solen hela dagen. Men det blåste lite runt hörnet så inte ens i våran hörna var det riktigt varmt. Jag satt och pratade i telefonen i typ 2 timmar men sedan blev det kallt. Jag plockade lite hundpruttar på gräsmattan eller ska vi säga mögelmattan! Det är väldigt mycket mögel på marken eftersom vi inte hade någon tjärle i backen när all snön kom. Men vi hoppas det torkar bort när all snön är borta och solen får torka upp backen. Det som göms i snö kommer fram i tö...bambam...trallalala la!
Jag hoppas att det ska komma upp lökar i backen rätt snabbt men min snödroppsrabatt ligger under en stor snöhög!
Jag hoppas på att Lina med famlij ska komma hit över påsk men om inte kanske vi kan åka i stället...men det är alltid lite osäkert speciellt nu med allt labborerande med både cellgiftet och morfinet+annat.
Sedan har Rolf så mycket jobb som ska göras klart så fort som möjligt....sedan tror jag att han vill ha lite "lat" tid. Inte behöva upp tidigt utan bara göra det man har lust till. Vi tycker att han kan vila mer om vi åker iväg för då kan han inte göra en massa som behöver göras. Men, men vi får väl se hur det blir. Just nu har jag väldigt ont i ryggen så det är dags för en extra morfin....smaskens till sista smulan!
Jag hoppas att det ska komma upp lökar i backen rätt snabbt men min snödroppsrabatt ligger under en stor snöhög!
Jag hoppas på att Lina med famlij ska komma hit över påsk men om inte kanske vi kan åka i stället...men det är alltid lite osäkert speciellt nu med allt labborerande med både cellgiftet och morfinet+annat.
Sedan har Rolf så mycket jobb som ska göras klart så fort som möjligt....sedan tror jag att han vill ha lite "lat" tid. Inte behöva upp tidigt utan bara göra det man har lust till. Vi tycker att han kan vila mer om vi åker iväg för då kan han inte göra en massa som behöver göras. Men, men vi får väl se hur det blir. Just nu har jag väldigt ont i ryggen så det är dags för en extra morfin....smaskens till sista smulan!
Härligt
Oj en sådan härlig dag! Mulet men jag har kunnat gå den lilla runda som jag började med innan all snön kom och gjorde det allt för tungt och helt omöjligt. Men nu ligger det bara snö på fälten och alla högar så klart. Men våran gräs...ogräsmatta har börjat titta fram lite här och där. Jag matade fåglarna...kanske för sista gången om det blir sol och fint framöver...fast det är kanske för mycket att hoppas på eller?? Men hoppet är det sista som överger oss människor brukar de säga.
Nu sitter jag på köksoffan med en stor kopp kaffe och en liten bit tårta från frysen. Hundarna har fått varsin morot och när detta är avklarat ska vi sova middag.
Vore jag en Hollywood fru skulle jag ha sprungit på ett löpband med hunden på ett eget i stället för skogen. Sedan skulle de tagit en koffeinfri kaffe med 0% fett skummad mjölk till. Tårtbiten skulle de kanske tagit för de kan ju unna sig godsaker också men det skulle nog blivit någon lightvariant och inte som min med riktigt smör, vanligt socker och annat gott...
Expertisen har ju kommit fram till att man ska undvika lightvarianter om man vill leva länge men se på mig...jag har nästan alltid ätit onyttigt/rätt och ändå har jag cancer så det sprutar om det!
Hur man än gör så blir det fel ändå! Nu är kaffet och morötterna slut så nu tar vi och sover en timme eller två!
Nu sitter jag på köksoffan med en stor kopp kaffe och en liten bit tårta från frysen. Hundarna har fått varsin morot och när detta är avklarat ska vi sova middag.
Vore jag en Hollywood fru skulle jag ha sprungit på ett löpband med hunden på ett eget i stället för skogen. Sedan skulle de tagit en koffeinfri kaffe med 0% fett skummad mjölk till. Tårtbiten skulle de kanske tagit för de kan ju unna sig godsaker också men det skulle nog blivit någon lightvariant och inte som min med riktigt smör, vanligt socker och annat gott...
Expertisen har ju kommit fram till att man ska undvika lightvarianter om man vill leva länge men se på mig...jag har nästan alltid ätit onyttigt/rätt och ändå har jag cancer så det sprutar om det!
Hur man än gör så blir det fel ändå! Nu är kaffet och morötterna slut så nu tar vi och sover en timme eller två!
Gammal, ung, för gammal...dravell
Först är man glad över att bli äldre...sedan för att man fyller år, sedan vill man inte fira att man blir just äldre och till slut firar man just det Att man blivit ännu ett år äldre. Men i vilka åldrar sker varje förändring??
Ett förslag 0-2 fattar inget.
Göra allt det som man inte haft tid till och njuta av barnbarn om man haft lyckan att få några. De som inte kan uppskatta detta vi har med pension för alla tycker jag väldigt synd om. Vissa tror de är oersättliga, andra har ingen att dela lyckan med, fler och fler har inte råd att sluta jobba, en liten del har så roligt på jobbet att de inte vill sluta...men de är inte många. Känner de efter djupt där inne så fattas det nog tyvärr en förmåga att njuta eller så är man ensam...
Det är sorgligt...speciellt om de har ekonomin att kunna sätta en tjock guldkant på de sista åren i livet.
Vem har man jobbat ihop alla pengar till?? Inte till sig själv i alla fall för vad jag vet kan man inte ta med sig pengarna in i "ljuset" ...eller har jag missat något? Jag har inga pengar att ta med mig och skulle jag ha några skulle jag vilja dela ut till de kära runt omkring mig så att jag åtminstonde kunde få ett stort tack för det jag delar med mig av.
Tänk att kunna njuta av pengarna som "tanterna i Hollywoodfruarna", de har äckligt mycket pengar och strör dem omkring sig på struntsaker MEN de ger andra jobb och de NJUTER av sitt liv! Sedan kan man tycka vad man vill om detta men Lyckliga verkar de vara Alla utom en viss Anka och då menar jag inte Kajsa eller Kalle...
Ja jag vet, ni tittar inte på sådan skit, men det gör jag...jätte intressant - man blir så bildad och interlektuell av det! Så det gäller att passa på medan det bjuds på utbildning i ämnet.
Ett förslag 0-2 fattar inget.
- 2-13 år då längtar man bara efter att bli äldre och äldre för de har mycket roligare och får göra vad de vill...tror man! Jag längtade efter att bli 20 år för då fick man ha kjol och klackskor...som om jag sedan har haft det..jo det har jag men inte av den anledningen som jag då trodde.
- 14-20 fyller man år - Då är man rätt nöjd med sin ålder, allt är spännande!
- 21-29 fyller man år men man börjar oroa sig för att bli gammal - först är det 25 och sedan går det långsamt utför...
- 30-... Då man fyllt 30, ja då är det bara utför som räknas...inget att se fram emot längre.
- 65 år då ser en del som förstått att uppskatta livet fram emot pensionen och att kunna njuta av livet man har kvar.
Göra allt det som man inte haft tid till och njuta av barnbarn om man haft lyckan att få några. De som inte kan uppskatta detta vi har med pension för alla tycker jag väldigt synd om. Vissa tror de är oersättliga, andra har ingen att dela lyckan med, fler och fler har inte råd att sluta jobba, en liten del har så roligt på jobbet att de inte vill sluta...men de är inte många. Känner de efter djupt där inne så fattas det nog tyvärr en förmåga att njuta eller så är man ensam...
Det är sorgligt...speciellt om de har ekonomin att kunna sätta en tjock guldkant på de sista åren i livet.
Vem har man jobbat ihop alla pengar till?? Inte till sig själv i alla fall för vad jag vet kan man inte ta med sig pengarna in i "ljuset" ...eller har jag missat något? Jag har inga pengar att ta med mig och skulle jag ha några skulle jag vilja dela ut till de kära runt omkring mig så att jag åtminstonde kunde få ett stort tack för det jag delar med mig av.
Tänk att kunna njuta av pengarna som "tanterna i Hollywoodfruarna", de har äckligt mycket pengar och strör dem omkring sig på struntsaker MEN de ger andra jobb och de NJUTER av sitt liv! Sedan kan man tycka vad man vill om detta men Lyckliga verkar de vara Alla utom en viss Anka och då menar jag inte Kajsa eller Kalle...
Ja jag vet, ni tittar inte på sådan skit, men det gör jag...jätte intressant - man blir så bildad och interlektuell av det! Så det gäller att passa på medan det bjuds på utbildning i ämnet.
Trötter
Trötter det är jag det! Men ibland känner jag mig riktigt piggelin. Men med det så får man utgå från min grund, det är alltså säkert inget som en frisk piggelin skulle kalla för att vara pigg!. Men med hänsyn till allt som händer i min kropp så tycker jag att just nu är jag piggelin. Jag vill inte vara en gnällis, det är så jobbigt med folk som bara gnäller och gnäller över hur synd det är om dem, hur ont de har och hur andra gnäller fast de minsan inte alls kan ha speciellt ont.
Alla har rätt att få känna sig lite "gnälliga" ibland men med måtta så klart. Jag kan också bli irriterad på när folk säger att de har så ont....oj, oj så ont de har! Då frågar jag om de har något att ta emot det onda? De flesta har då Ipren eller Alvedon MEN de är emot att ta värktabletter så det tänker de inte ta. DÅ har man inte ont, för har man ont på riktigt då tar man vad som helst för att få bort smärtan för man orkar inte "leva" annars. Smärta är något som upptar all energi och all tankekraft, något som upptar allt i ditt liv just då. Det är vad jag kallar smärta!
Men som sagt så känner jag mig pigg just nu även om jag är trött. Jag sitter och somnar med kaffemuggen i knät, somnar fast jag ser en superspännande film...det skulle aldrig hända om jag är normaltrött. Denna trötthet är inget jag känner igen från mitt tidigare liv. Men det har väl med allt morfin jag tar, det hör säkert ihop.
Snart är snön borta, det är mest de stora snöhögarna som ligger kvar + ett tunnt snötäcke på gräsmattan. I går var det härligt soligt och det hördes hur det prasslade i snön när det töade för fullt. Idag är det grått och tråkig men på torsdag ska det visst bli sol igen. Många är förkylda just nu och på några skolor har det brutit ut RS virus. Läste om det och typiskt är tydligen en väldigt jobbig hosta så det vill jag inte ha. Är så glad att jag klarat mig från förkylningar ännu så länge i vinter. Får jag hosta och förkylning då havererar nog min lunga så det vill jag inte råka ut för.
En mugg kaffe kan nog vara ett bra botemedel...eller vaktare...ä, vet inte vad jag ska kalla det för MEN det skulle vara vääldigt gott!! Har en muffins kvar på hyllan den ska nog ner i min inre hylla...magen alltså!
Alla har rätt att få känna sig lite "gnälliga" ibland men med måtta så klart. Jag kan också bli irriterad på när folk säger att de har så ont....oj, oj så ont de har! Då frågar jag om de har något att ta emot det onda? De flesta har då Ipren eller Alvedon MEN de är emot att ta värktabletter så det tänker de inte ta. DÅ har man inte ont, för har man ont på riktigt då tar man vad som helst för att få bort smärtan för man orkar inte "leva" annars. Smärta är något som upptar all energi och all tankekraft, något som upptar allt i ditt liv just då. Det är vad jag kallar smärta!
Men som sagt så känner jag mig pigg just nu även om jag är trött. Jag sitter och somnar med kaffemuggen i knät, somnar fast jag ser en superspännande film...det skulle aldrig hända om jag är normaltrött. Denna trötthet är inget jag känner igen från mitt tidigare liv. Men det har väl med allt morfin jag tar, det hör säkert ihop.
Snart är snön borta, det är mest de stora snöhögarna som ligger kvar + ett tunnt snötäcke på gräsmattan. I går var det härligt soligt och det hördes hur det prasslade i snön när det töade för fullt. Idag är det grått och tråkig men på torsdag ska det visst bli sol igen. Många är förkylda just nu och på några skolor har det brutit ut RS virus. Läste om det och typiskt är tydligen en väldigt jobbig hosta så det vill jag inte ha. Är så glad att jag klarat mig från förkylningar ännu så länge i vinter. Får jag hosta och förkylning då havererar nog min lunga så det vill jag inte råka ut för.
En mugg kaffe kan nog vara ett bra botemedel...eller vaktare...ä, vet inte vad jag ska kalla det för MEN det skulle vara vääldigt gott!! Har en muffins kvar på hyllan den ska nog ner i min inre hylla...magen alltså!
Befriad
NU är jag befriad från de spökande hjärntumörerna som jag haft i ungefär 14 dagar! Det är så skönt och nu kan vi slappna av tills det är dags för en ny röntgen. Rolf skulle inte behöva åka med när jag skulle till läkaren men i sista ångrade jag mig. Alla gånger han varit med har det gått bra...tror jag..och varför chansa en gång då?? Det kändes ju dumt och onödigt. Så han fick ta ledigt på förmiddagen för denna utflykt och sedan när det var avklarat åt han lunch på sjukhuset - inte jag, det är inget jag vill äta...sjukhusmat alltså...och jag ska aldrig mer köpa kaffe heller för inte ens mitt i lunchrusningen var kaffet gott. Det får bli läsk och någon kaka i fortsättninge. Denna gång tog jag kaffe och en wienersemla med kanel på toppen - det var gott brortsett från kaffet. Mariell kom lagom för att få lite fika också. Hon är så snälla och skulle skjutsa mig hem så att Rolf kunde åka direkt till jobbet.
Vi tog en vända förbi Maxi där vi inhandlade lite gott till middag för att fira svaret. På vägen hem somnade jag en stund och senare undrade Mariell om jag sov .... -Ja det gjorde jag, varför undrar du?? -Jo du satt och viftade med händerna som om du gjorde något...plockade med något och sedan såg det ut som om du skulle dra i bältet om och om igen...men du tog inte i bäldet utan framför... Det såg konstigt ut och jag blev osäker på om du sov eller var vaken.
Herregud vad jag håller på...det är vanligt förekommande enligt Rolf. Alla mina konstigheter skyller vi på mina piller. Jag fick inget riktigt bra svar på någonting i går. Det som vi fick veta var att det inte fanns några nya tumörer i skallen. Men cellgiftet hade jag hoppats på att det skulle finnas ett alternativ till och det fanns det tydligen inte. Mina fötter är inte helt bra och jag har inte alls lust att börja med samma redan...men han svarade -Pest eller kolera...vill du hellre vara helt utan?? Nej det är klart att jag inte vill sa jag. Så i går kväll började jag med giftet i gen. Hoppas det ska fungera nu och dosen är mikroskopisk om man ser hur mycket jag fick när jag slutade. Jag undrade så klart om det verkligen har någon verkan när det är så svag dos... Han svarade typ...hur ska jag veta det??! Det går inte att säga något i förväg om något.... Hur lugna tror ni man känner sig av det svaret?! Det är bara att hoppas på att man kan överleva och att det inte hinner bildas allt för mycket innan vi kan få höja dosen igen. Sedan finns så klart risken att jag kommer tappa skinnet på fötterna och händerna och då kommer jag inte att kunna gå. Det är en mardröm och efter vad han sa så fanns det inget annat som kunde stoppa mina tumörer. Tidigare har de ju pratat om att det finns så många olika preparat att prova men nu helt plötsligt finns inget annat.
Det är bara att hoppas att jag har fortsatt tur så att det inte exploderar med tumörer i kroppen.
Jag kände inte att jag fick svar på nästan något, det var en stressad läkare som jag aldrig träffat förut. Ska nog be om en telefontid med den kvinnliga som jag träffade förr, förra gången. Det är så stor skillnad på dem, det handar så klart om personkemi. Jag fick ingen bra känsla till denna man, gillar inte när de uppträder stressad eller tvärt om bara sitter och tittar på en utan att säga något. Så var den kvinnliga jag fick träffa förra veckan när jag var inne och skulle prata om smärtan. Hon sa inget utan bara tittade på mig ...sa inget och jag visste inte vad hon ville att jag skulle säga. Det är heller inget som gör att jag gillar läkaren när det är så. Jag har kanske blivit kräsen i valet av läkare. Kan säga att på Infektionskliniken, där gillade jag ALLA läkare. De var väldigt bra och jag täffade alla medan jag låg inne till och från i några veckor i höstas. Men tyvärr kan jag inte säga så om alla Onkologläkare, även om de flesta är bra. Jag saknar en av de som är ordinarie på onkologen och som är borta...borta och ingen vet när hon kommer tillbaka. Vet inte om hon är sjuk, semester, annan ledighet eller helt enkelt är avstängd för något.... så hoppas jag inte att det är. Skulle det vara en avstängning så kan jag säga direkt att det är inte konstigt för hon har haft ansvar för allt på onkologen - ensamt efter vad jag förstått + att hon är småbarnsmamma. Men jag hoppas att hon kommer tillbaka snart och att det inte är något jätteallvarligt.
Nu ska jag fixa lite innan det är dags för kvällskaffet. Måste hitta på något gott till kaffet också, hullet växer men det skiter jag i. Får väl försöka att inte äta så mycket choklad. Hade jag haft en hjärntumör så skulle jag ha lagt in choklad i min diet...men nu fick jag inte göra det och det är jag så klart glad för.
Tack för alla sms jag fick om alla tummar och tår som hölls för mig igår! Det hjälpte!!!
Vi tog en vända förbi Maxi där vi inhandlade lite gott till middag för att fira svaret. På vägen hem somnade jag en stund och senare undrade Mariell om jag sov .... -Ja det gjorde jag, varför undrar du?? -Jo du satt och viftade med händerna som om du gjorde något...plockade med något och sedan såg det ut som om du skulle dra i bältet om och om igen...men du tog inte i bäldet utan framför... Det såg konstigt ut och jag blev osäker på om du sov eller var vaken.
Herregud vad jag håller på...det är vanligt förekommande enligt Rolf. Alla mina konstigheter skyller vi på mina piller. Jag fick inget riktigt bra svar på någonting i går. Det som vi fick veta var att det inte fanns några nya tumörer i skallen. Men cellgiftet hade jag hoppats på att det skulle finnas ett alternativ till och det fanns det tydligen inte. Mina fötter är inte helt bra och jag har inte alls lust att börja med samma redan...men han svarade -Pest eller kolera...vill du hellre vara helt utan?? Nej det är klart att jag inte vill sa jag. Så i går kväll började jag med giftet i gen. Hoppas det ska fungera nu och dosen är mikroskopisk om man ser hur mycket jag fick när jag slutade. Jag undrade så klart om det verkligen har någon verkan när det är så svag dos... Han svarade typ...hur ska jag veta det??! Det går inte att säga något i förväg om något.... Hur lugna tror ni man känner sig av det svaret?! Det är bara att hoppas på att man kan överleva och att det inte hinner bildas allt för mycket innan vi kan få höja dosen igen. Sedan finns så klart risken att jag kommer tappa skinnet på fötterna och händerna och då kommer jag inte att kunna gå. Det är en mardröm och efter vad han sa så fanns det inget annat som kunde stoppa mina tumörer. Tidigare har de ju pratat om att det finns så många olika preparat att prova men nu helt plötsligt finns inget annat.
Det är bara att hoppas att jag har fortsatt tur så att det inte exploderar med tumörer i kroppen.
Jag kände inte att jag fick svar på nästan något, det var en stressad läkare som jag aldrig träffat förut. Ska nog be om en telefontid med den kvinnliga som jag träffade förr, förra gången. Det är så stor skillnad på dem, det handar så klart om personkemi. Jag fick ingen bra känsla till denna man, gillar inte när de uppträder stressad eller tvärt om bara sitter och tittar på en utan att säga något. Så var den kvinnliga jag fick träffa förra veckan när jag var inne och skulle prata om smärtan. Hon sa inget utan bara tittade på mig ...sa inget och jag visste inte vad hon ville att jag skulle säga. Det är heller inget som gör att jag gillar läkaren när det är så. Jag har kanske blivit kräsen i valet av läkare. Kan säga att på Infektionskliniken, där gillade jag ALLA läkare. De var väldigt bra och jag täffade alla medan jag låg inne till och från i några veckor i höstas. Men tyvärr kan jag inte säga så om alla Onkologläkare, även om de flesta är bra. Jag saknar en av de som är ordinarie på onkologen och som är borta...borta och ingen vet när hon kommer tillbaka. Vet inte om hon är sjuk, semester, annan ledighet eller helt enkelt är avstängd för något.... så hoppas jag inte att det är. Skulle det vara en avstängning så kan jag säga direkt att det är inte konstigt för hon har haft ansvar för allt på onkologen - ensamt efter vad jag förstått + att hon är småbarnsmamma. Men jag hoppas att hon kommer tillbaka snart och att det inte är något jätteallvarligt.
Nu ska jag fixa lite innan det är dags för kvällskaffet. Måste hitta på något gott till kaffet också, hullet växer men det skiter jag i. Får väl försöka att inte äta så mycket choklad. Hade jag haft en hjärntumör så skulle jag ha lagt in choklad i min diet...men nu fick jag inte göra det och det är jag så klart glad för.
Tack för alla sms jag fick om alla tummar och tår som hölls för mig igår! Det hjälpte!!!
Nervös
Fan va jag är nervös för svaret på skallröntgen! Jag har haft så ont i högersidan, speciellt i går söndag.... Sedan satt jag och läste tv programmen för veckan och säger då att -Å Saltön ska börja igen! Rolf svarar då -Vi såg ju första avsnittet förra veckan... det kommer du väl ihåg!? Nej det kommer jag inte håg, det är inte möjligt...det kan inte vara möjligt att jag sett det! Jo vi satt och såg det, sedan kanske du sov någon stund men JAG (Rolf) vet att du satt med där och såg! Då kände jag att det är något som inte är bra...blev faktiskt rädd.
Men förhoppningsvis så kanske jag påverkar mig själv så mycket psykiskt att det är därför jag känner så mycket. Jag är väldigt bra på att både förtränga och att psykiskt få saker att kännas...tror jag! Fast bäst är jag på att förtränga, det är jag mästare på, det vet jag efter njurcancern!
Ja, ja...nu bävar jag för onsdagen och det kanske inte är konstigt...jag vill inte ha hjärntumörer också! Det räcker med bröst, skelett och njurcancer. Någon jävla tumör i skallen vill jag inte ha!! Hålla alla tummar i världen för att allt är inbillning.
Solen skiner, snön smälter och jag har hela sommaren framför mig med lilla Tilde och annat trevligt. Då ska man inte behöva få något smolk i livets hjul. I alla fall ingen tumör. Jag skriver igen på onsdag - glada bud hoppas jag! DÅ när jag vet ska jag börja tänka positivt men just nu orkar jag inte!
Men förhoppningsvis så kanske jag påverkar mig själv så mycket psykiskt att det är därför jag känner så mycket. Jag är väldigt bra på att både förtränga och att psykiskt få saker att kännas...tror jag! Fast bäst är jag på att förtränga, det är jag mästare på, det vet jag efter njurcancern!
Ja, ja...nu bävar jag för onsdagen och det kanske inte är konstigt...jag vill inte ha hjärntumörer också! Det räcker med bröst, skelett och njurcancer. Någon jävla tumör i skallen vill jag inte ha!! Hålla alla tummar i världen för att allt är inbillning.
Solen skiner, snön smälter och jag har hela sommaren framför mig med lilla Tilde och annat trevligt. Då ska man inte behöva få något smolk i livets hjul. I alla fall ingen tumör. Jag skriver igen på onsdag - glada bud hoppas jag! DÅ när jag vet ska jag börja tänka positivt men just nu orkar jag inte!
Grått grått och ännu mer grått
Varför ska det vara så tråkigt grått när man vet att solen finns där uppe. Hoppas den hittar fram till oss en liten stund i alla fall. I går fick jag inbjuden till Klasstäff för högstadiet...fick du den också Barbro?! Vi gick nämligen i samma hon och jag. Det var en trevlig klass så det hade nog varit roligt att träffa dem igen. Jag gjorde min jobbiga ryggoperation under denna tid och var borta långa tider pga det. Men de gjorde allt för att jag skulle känna mig som en av dem de få gånger jag var där. Annars är grundskolegången en enda mardröm för mig. Mycket mobbning, var för lång, ful....för moderna kläder...för tyst...ja jag kan inte komma på allt som var fel. Man ska inte ha mycket för att det ska betyda att man är fel! Jävla skola säger jag för lärarna brydde sig inte...de såg inget. Barbro och jag blev flyttade av den enda läraren som SÅG vad som var fel mot oss. Det kändes först jobbigt men blev väldigt bra tyckte jag.
Tänk att det ska vara så roligt att hacka på varandra, oavstett om man är barn eller vuxen. Djuren kan även de vara lite taskiga mot varandra så det är väl något genetiskt ...en mobbningsgen som finns hos alla mer eller mindre. Det gäller väl att hitta bortförklaringar till allt negativt.
Oavsett så tänker jag inte åka på någon klassträff även om det skull vara roligt att se hur alla ser ut så här 25 år senare. Går du dit Barbro får du fota och skicka över till mig!!
Nog om detta, idag ska vi vara ute ...något kan man väl hitta på. Sedan behöver vi klippa klor och tasshår på vovvarna. Vet inte om jag orkar alla 4:a men det går ju att dela upp det på 2 dagar. Vi hoppas ju på att det ska bli tö och blött ...önskar det gick att hoppa över denna period och "poff" så var det sommartorrt och härligt...utan allt kladd. Men som alla vet kommer vi inte undan denna period OM vi inte åker till något varmt land och inväntar det torra väglaget här hemma...men så blir det naturligtvis inte.
I går hade jag besök av Pernilla och Mickan med sina fina pojkar...i förrgår var det visst, här flyger dagarna fram. Skit samma det var väligt trevligt. Man blir så lycklig när man ser dessa glada trevliga pojkar som lekte med Sally...båda på en gång och det gjorde inte henne trött i alla fall. Hon får aldrig nog den lilla ettriga fröken hon far runt som ett yrväder och de brottar ner henne och sedan ligger de och sparkar +munhuggs med henne. Sedan när de tröttnade på henne tog de ett tuggben och tuggade båda på samma fast det fanns 2 likadana ben. Så typiskt småbarn, alla ska ha samma leksak.
I går kväll var jag ensam här, Rolf var på SSRK årsmöte. Jag somnade i soffan flera gånger och där i mellan såg jag Let´s dance och lite annat. Mat blev det ingen...om man inte räknar nyponsoppa som mat...det gör jag.
OJ NU KOMMER SOLEN!!! NU SKA JAG UT!!!
Glömde skriva att jag försöker minska lite på morfinet...men väldigt försiktigt och lite. Är nervös för svaret på hjärnröntgen, kan bara hoppas det är okej. Man vet aldrig vad kroppen bestämmer sig för att göra men min dåliga matlust har nog med detta att göra. Inte så konstigt kanske...på onsdag får jag svar!
Tänk att det ska vara så roligt att hacka på varandra, oavstett om man är barn eller vuxen. Djuren kan även de vara lite taskiga mot varandra så det är väl något genetiskt ...en mobbningsgen som finns hos alla mer eller mindre. Det gäller väl att hitta bortförklaringar till allt negativt.
Oavsett så tänker jag inte åka på någon klassträff även om det skull vara roligt att se hur alla ser ut så här 25 år senare. Går du dit Barbro får du fota och skicka över till mig!!
Nog om detta, idag ska vi vara ute ...något kan man väl hitta på. Sedan behöver vi klippa klor och tasshår på vovvarna. Vet inte om jag orkar alla 4:a men det går ju att dela upp det på 2 dagar. Vi hoppas ju på att det ska bli tö och blött ...önskar det gick att hoppa över denna period och "poff" så var det sommartorrt och härligt...utan allt kladd. Men som alla vet kommer vi inte undan denna period OM vi inte åker till något varmt land och inväntar det torra väglaget här hemma...men så blir det naturligtvis inte.
I går hade jag besök av Pernilla och Mickan med sina fina pojkar...i förrgår var det visst, här flyger dagarna fram. Skit samma det var väligt trevligt. Man blir så lycklig när man ser dessa glada trevliga pojkar som lekte med Sally...båda på en gång och det gjorde inte henne trött i alla fall. Hon får aldrig nog den lilla ettriga fröken hon far runt som ett yrväder och de brottar ner henne och sedan ligger de och sparkar +munhuggs med henne. Sedan när de tröttnade på henne tog de ett tuggben och tuggade båda på samma fast det fanns 2 likadana ben. Så typiskt småbarn, alla ska ha samma leksak.
I går kväll var jag ensam här, Rolf var på SSRK årsmöte. Jag somnade i soffan flera gånger och där i mellan såg jag Let´s dance och lite annat. Mat blev det ingen...om man inte räknar nyponsoppa som mat...det gör jag.
OJ NU KOMMER SOLEN!!! NU SKA JAG UT!!!
Glömde skriva att jag försöker minska lite på morfinet...men väldigt försiktigt och lite. Är nervös för svaret på hjärnröntgen, kan bara hoppas det är okej. Man vet aldrig vad kroppen bestämmer sig för att göra men min dåliga matlust har nog med detta att göra. Inte så konstigt kanske...på onsdag får jag svar!
Röntgad!
Ja så är då huvudet röntgat och klart...eller vad man ska säga. Klart är det kanske inte där inne, det fick jag inte reda på utan det får jag svar på nästa vecka...den 18 eller vad det var. Kallelsen kommer i morgon...trodde sköterskan. Jag glömmer ju så mycket som de säger, det kan ha varit den 17 men som sagt det kommer nog i morgon.
Kristina kom och hämtade mig vid 11 tiden efter att vi luftat oss ute bakom huset en stund tillsammans med vovvarna. Solen strålande från en nästan molnfri himmel och det kändes nästan hemskt att sätta sig i bilen. Men det gjorde vi och stannade till vid kondiset på Hemse där vi köpte några semlor och en macka till Kristina som vill vara lite nyttigare än vad jag vill vara....godis är gott!! Efter detta åkte vi till Ingela och hennes lilla vovve Lea. Hon är såå himla söt och go den lilla gullegumman- Lea alltså. Man vill nästan stoppa henne i ficka och ta med henne- och jag pratar fortfarande om Lea. Hon blev väldigt glad när vi kom och speciellt av att se mig...och det känns ju alltid roligt. Där fikade vi och hade full koll på klockan...trodde vi! OJ!!! Helt plötsligt hade klockan blivit 13 i stället för 12.30 när vi tänkte åka till stan. Men vi kom bara 5 min för sent så vi kunde skylla på brist av parkeringsplatser...det brukar vara svårt. Just idag hade vi tur och fick en väldigt bra men eftersom vi fastnade i en kö på röntgen gjorde att de inte ifrågasatte något. Vi slapp alltså att använda vår "nödlögn"
De kom ganska omgående med en varm handuk och snurrade runt min arm. Oj ja det är DU! sa sköterskan och försökte se munter ut! Hon hämtade andra varma saker för att försöka få fram min ådror som gömmer sig in i fettet på mina armar. Sedan fick jag sitta där med detta i typ 15 min eller något liknande. Sedan gick vi in på rummet med röntgenaparaten. Där fick jag lägga min på röntenbritsen för att få nålen satt på ett bra ställe. Hon var duktig och hittade rätt nästan på en gång. Sedan tryckte de in kontrasten så försiktigt som möjligt och inget kändes. Var den bästa nålsättningen på alla gånger! Det kändes inget av kontrasten, så underbart härligt.
Själva röntgen av skallen gick väl totalt på kanske 10 min. När kontrasten trycks in i kroppen känns det som man kissar på sig. Värmen av kontrasten åker ut i hela kroppen och den ger denna konstiga känsla. Glömmer aldrig första gången jag gjorde denna kontraströnten. Hade de inte berättat att det skulle kännas så hade jag trott att det svämmat över där nere! Det hade tydligen hänt den kille som skötte detta den gången att han glömt och det var väldigt dumt och han gjorde aldrig om det.
Efter detta skulle vi bara en tur nerförbi Onkologen för att få reda på om jag skulle fortsätta med mina piller eller om något skulle ändras. När vi kom var de försenade med en timma...hopplöst. Vi fick sitta och vänta, men Kajsa var snäll och bjöd oss på kaffe medan vi väntade. Sedan skyndade hon sig att stoppa mig mellan de ord.patienterna. Där fick jag redogöra för mitt piller behov och jag sa att jag gärna ville fortsätta lite till innan vi ändrar på det och det tyckte hon lät okej...så så var det med det! Jag kunde lika gärna ha sturntat i detta besök...ingen höjdar läkarbesök. inte som förra gången när jag träffade läkaren där...hon var jättebra och trevlig. Denna var absolut inte otrevlig, hon var INGENTING....
Nästa vecka är det ännu en ny stjärna som kommer till Visbylasarett....lika spännande varje gång!
Dagen avslutades på MAXI där vi inhandlade en hel del...vi skulle bara ha lite men det blev mycket och dessutom köpte Kristina den snyggaste orkiden....den som jag gärna skulle ha köpt. fast jag kanske inte kunde komma hem med en orkide...Maja undrade i julas vad jag skulle ha så många orkider till?? Vilken dum fråga svarade jag, de är ju jättevackra...när de blommar! Hon hade adrig fått dem att blomma om men det har jag och jag får aldrig nog många! Kan ni tänka er att jag fick ännu en till idag! Den var nämligen försenad present från Kristina! En sådan tur man kan ha ibland.
Tack Kristina för ännu en trevlig dag och Susanne tack även till dig för att du tog ut hundarna på en ordentlig tur så jag kunde slappna av, inte behövde må dåligt över att de låg hemma och var kissnödiga! Jag är ju lite nojjig över mina vänner, de måste må bra för att jag ska kunna göra det....lite fåning tycker säkert en del men det skiter jag i!!
Jag gör som jag vill och andra som de vill...jag försöker att inte bry mig så länge ingen lider för då kan snälla jag bli väldigt argl
Tack till alla som gjorde en nervös dag till en bra dag!!
Kristina kom och hämtade mig vid 11 tiden efter att vi luftat oss ute bakom huset en stund tillsammans med vovvarna. Solen strålande från en nästan molnfri himmel och det kändes nästan hemskt att sätta sig i bilen. Men det gjorde vi och stannade till vid kondiset på Hemse där vi köpte några semlor och en macka till Kristina som vill vara lite nyttigare än vad jag vill vara....godis är gott!! Efter detta åkte vi till Ingela och hennes lilla vovve Lea. Hon är såå himla söt och go den lilla gullegumman- Lea alltså. Man vill nästan stoppa henne i ficka och ta med henne- och jag pratar fortfarande om Lea. Hon blev väldigt glad när vi kom och speciellt av att se mig...och det känns ju alltid roligt. Där fikade vi och hade full koll på klockan...trodde vi! OJ!!! Helt plötsligt hade klockan blivit 13 i stället för 12.30 när vi tänkte åka till stan. Men vi kom bara 5 min för sent så vi kunde skylla på brist av parkeringsplatser...det brukar vara svårt. Just idag hade vi tur och fick en väldigt bra men eftersom vi fastnade i en kö på röntgen gjorde att de inte ifrågasatte något. Vi slapp alltså att använda vår "nödlögn"
De kom ganska omgående med en varm handuk och snurrade runt min arm. Oj ja det är DU! sa sköterskan och försökte se munter ut! Hon hämtade andra varma saker för att försöka få fram min ådror som gömmer sig in i fettet på mina armar. Sedan fick jag sitta där med detta i typ 15 min eller något liknande. Sedan gick vi in på rummet med röntgenaparaten. Där fick jag lägga min på röntenbritsen för att få nålen satt på ett bra ställe. Hon var duktig och hittade rätt nästan på en gång. Sedan tryckte de in kontrasten så försiktigt som möjligt och inget kändes. Var den bästa nålsättningen på alla gånger! Det kändes inget av kontrasten, så underbart härligt.
Själva röntgen av skallen gick väl totalt på kanske 10 min. När kontrasten trycks in i kroppen känns det som man kissar på sig. Värmen av kontrasten åker ut i hela kroppen och den ger denna konstiga känsla. Glömmer aldrig första gången jag gjorde denna kontraströnten. Hade de inte berättat att det skulle kännas så hade jag trott att det svämmat över där nere! Det hade tydligen hänt den kille som skötte detta den gången att han glömt och det var väldigt dumt och han gjorde aldrig om det.
Efter detta skulle vi bara en tur nerförbi Onkologen för att få reda på om jag skulle fortsätta med mina piller eller om något skulle ändras. När vi kom var de försenade med en timma...hopplöst. Vi fick sitta och vänta, men Kajsa var snäll och bjöd oss på kaffe medan vi väntade. Sedan skyndade hon sig att stoppa mig mellan de ord.patienterna. Där fick jag redogöra för mitt piller behov och jag sa att jag gärna ville fortsätta lite till innan vi ändrar på det och det tyckte hon lät okej...så så var det med det! Jag kunde lika gärna ha sturntat i detta besök...ingen höjdar läkarbesök. inte som förra gången när jag träffade läkaren där...hon var jättebra och trevlig. Denna var absolut inte otrevlig, hon var INGENTING....
Nästa vecka är det ännu en ny stjärna som kommer till Visbylasarett....lika spännande varje gång!
Dagen avslutades på MAXI där vi inhandlade en hel del...vi skulle bara ha lite men det blev mycket och dessutom köpte Kristina den snyggaste orkiden....den som jag gärna skulle ha köpt. fast jag kanske inte kunde komma hem med en orkide...Maja undrade i julas vad jag skulle ha så många orkider till?? Vilken dum fråga svarade jag, de är ju jättevackra...när de blommar! Hon hade adrig fått dem att blomma om men det har jag och jag får aldrig nog många! Kan ni tänka er att jag fick ännu en till idag! Den var nämligen försenad present från Kristina! En sådan tur man kan ha ibland.
Tack Kristina för ännu en trevlig dag och Susanne tack även till dig för att du tog ut hundarna på en ordentlig tur så jag kunde slappna av, inte behövde må dåligt över att de låg hemma och var kissnödiga! Jag är ju lite nojjig över mina vänner, de måste må bra för att jag ska kunna göra det....lite fåning tycker säkert en del men det skiter jag i!!
Jag gör som jag vill och andra som de vill...jag försöker att inte bry mig så länge ingen lider för då kan snälla jag bli väldigt argl
Tack till alla som gjorde en nervös dag till en bra dag!!
Härligt
Det är så härlig med en värmande sol, äntligen.
Så här slappa var vi en stund i helgen, det var jättehärligt! Skulle önska att det var så här alla dagar nu fram till det blev sommar. Den första vårsolen är nog den allra skönaste.
För övrigt har jag fått ta ganska många extra morfin för att vara smätfri i min nya pilleromläggning. Men det ska nog bli bra till slut hoppas jag. Har pysslat med lite av varje i helgen. Har skött om alla mina tulpaner och andra fina blommor jag fick när jag fyllde år och de brörjar sjunga på sista versen nu...så sorgligt. Önskar de skulle hålla sig lite längre, har gett dem både snö och is i vattnet. Det låter kanske konstigt men de gillar kylan och det ger dem lite extra långt liv. En gång hade vi burit ut dem över natten i förrådet och när jag skulle hämta dem var det en enda stor isklump i vasen...skit tänkte jag och såg framför mig en slemmig klump av tulpanblad. MEN det är nog de tulpaner som levt längst och höll sig jättefina så man borde nog göra så med alla.
I fredags fick jag besök av Mariell som studerar just för tillfället och hon berättade om sina planer framöver. Det är rätt härligt att vara ung fast samtidigt är man glad att det är över...ungdomen alltså. All oro för framtiden och allt som ska ske på rätt sätt osv....
Fast lite avundsjuk kan man ju bli! Hur som så var det jätte kul att få en skön em och kväll tillsammans med tjejen med stora planer och drömmar! Hoppas allt ska gå bra för både dig och alla er andra som ger er ut i livet. En av "våra" tjejer är i spanien och jobbar, en ska bli mamma, en är snart färdig sjuksköterska och jag hoppas allt ska gå riktigt bra för er alla. När man börjar tänka på alla dessa tjejer som vi fått glädjen att följa från lekis till vuxet liv, då känner man att det nog gått ganska många år och framför allt har det gått så fort. Hur gammal är man egentligen...är jag inte 32 längre...?? Det kändes som om det på ett vis stannade där men när man tänker på allt som hänt inser man att det inte stämmer.
Jag fick 2-5 år på mig att leva av en onkologläkare...för hur länge sedan då?? Hoppas att det betyder en lång, lång tid. Men det man vill ska gå fort brukar gå långsamt och tvärt om.... Men vissa saker hoppas jag är fel....jag vill att 2-5 var 25 utan ett streck i mellan!!
Så här slappa var vi en stund i helgen, det var jättehärligt! Skulle önska att det var så här alla dagar nu fram till det blev sommar. Den första vårsolen är nog den allra skönaste.
För övrigt har jag fått ta ganska många extra morfin för att vara smätfri i min nya pilleromläggning. Men det ska nog bli bra till slut hoppas jag. Har pysslat med lite av varje i helgen. Har skött om alla mina tulpaner och andra fina blommor jag fick när jag fyllde år och de brörjar sjunga på sista versen nu...så sorgligt. Önskar de skulle hålla sig lite längre, har gett dem både snö och is i vattnet. Det låter kanske konstigt men de gillar kylan och det ger dem lite extra långt liv. En gång hade vi burit ut dem över natten i förrådet och när jag skulle hämta dem var det en enda stor isklump i vasen...skit tänkte jag och såg framför mig en slemmig klump av tulpanblad. MEN det är nog de tulpaner som levt längst och höll sig jättefina så man borde nog göra så med alla.
I fredags fick jag besök av Mariell som studerar just för tillfället och hon berättade om sina planer framöver. Det är rätt härligt att vara ung fast samtidigt är man glad att det är över...ungdomen alltså. All oro för framtiden och allt som ska ske på rätt sätt osv....
Fast lite avundsjuk kan man ju bli! Hur som så var det jätte kul att få en skön em och kväll tillsammans med tjejen med stora planer och drömmar! Hoppas allt ska gå bra för både dig och alla er andra som ger er ut i livet. En av "våra" tjejer är i spanien och jobbar, en ska bli mamma, en är snart färdig sjuksköterska och jag hoppas allt ska gå riktigt bra för er alla. När man börjar tänka på alla dessa tjejer som vi fått glädjen att följa från lekis till vuxet liv, då känner man att det nog gått ganska många år och framför allt har det gått så fort. Hur gammal är man egentligen...är jag inte 32 längre...?? Det kändes som om det på ett vis stannade där men när man tänker på allt som hänt inser man att det inte stämmer.
Jag fick 2-5 år på mig att leva av en onkologläkare...för hur länge sedan då?? Hoppas att det betyder en lång, lång tid. Men det man vill ska gå fort brukar gå långsamt och tvärt om.... Men vissa saker hoppas jag är fel....jag vill att 2-5 var 25 utan ett streck i mellan!!
Tulpaner!
Det är härligt att få fira ett år till! Man märker hur många vänner man har i alla hälsningar och blommor jag fått. Lite annat smått och gott har också kommit både i postlådan och personligt. Så härligt att så många kommer i håg mig för själv är jag glömskare än glömsk.
Var till läkaren på min födelsedag och fick lite information om fortsättningen med behandlingarna. Eftersom mina fötter inte såg bra ut så kan jag inte få fortsätta med cellgiftet förrän de har läkt och fått tjockare hud. Just nu är nästa steg blåsor och det vill vi inte ha sa läkaren. Så nu ska vi vänta i 14 dagar till att börja med och förhoppningsvis så kan jag då börja igen med en lägre dos. Jag ifrågasatte om det verkligen har samma effekt om man sänker och varför gör man inte tvärt om...börjar med en lägre dos och ökar i stället?? Men jag fick bara till svar att så gör man inte med denna variant!?
Hon tyckte jag såg väldigt trött ut MEN jag var inte morfintrött sa hon och tittade mig i ögonen. Sedan berättade jag om hur glömsk jag är. att jag måste sätta ringklocka på allt för att komma ihåg vad jag håller på med och en del andra jobbiga saker som jag lagt märke till mer och mer. Det gjorde att hon ville ha en snabb skallröntgen och jag ska även sättas över på en annan tablettvariant till viss del. Det skulle kunna vara gynnsamt både på trötthet och värkemässigt. Fick kallelsen till röntgen idag och det blir på tisdag. Förhoppningsvis får jag skjuts av Kristina. Hoppas, hoppas hon får vara ledig.
De ringer nu från onkologen varje dag och kollar hur jag mår. Idag sa jag att jag känner mig rumlig och lullig...och sedan ringde hon efter att jag sovit och sa att läkarna inte tyckte det var bra att jag var rumlig.... det skull jag inte vara. Tråkigt sa jag, varför får jag inte lulla runt och må gott...?? Så nu har jag fått sänka en sort lite och hoppas det räcker. Skulle jag få jätteont får jag ringa till avdelningen. även på natten så ska de hjälpa mig att dosera morfinet. Så nu hoppas jag det ska gå bra och att huvudet håller sig där det ska vara. Vill inte berätta så mycket om detta med hjärnan/huvudet här för vill inte oroa mina föräldrar i onödan. Speciellt min mamma blir väldigt orolig, förhoppningsvis är det inget och då är det helt i onödigt. Varför oroa om det är i onödan och det hoppas jag att det är!!!
Var till läkaren på min födelsedag och fick lite information om fortsättningen med behandlingarna. Eftersom mina fötter inte såg bra ut så kan jag inte få fortsätta med cellgiftet förrän de har läkt och fått tjockare hud. Just nu är nästa steg blåsor och det vill vi inte ha sa läkaren. Så nu ska vi vänta i 14 dagar till att börja med och förhoppningsvis så kan jag då börja igen med en lägre dos. Jag ifrågasatte om det verkligen har samma effekt om man sänker och varför gör man inte tvärt om...börjar med en lägre dos och ökar i stället?? Men jag fick bara till svar att så gör man inte med denna variant!?
Hon tyckte jag såg väldigt trött ut MEN jag var inte morfintrött sa hon och tittade mig i ögonen. Sedan berättade jag om hur glömsk jag är. att jag måste sätta ringklocka på allt för att komma ihåg vad jag håller på med och en del andra jobbiga saker som jag lagt märke till mer och mer. Det gjorde att hon ville ha en snabb skallröntgen och jag ska även sättas över på en annan tablettvariant till viss del. Det skulle kunna vara gynnsamt både på trötthet och värkemässigt. Fick kallelsen till röntgen idag och det blir på tisdag. Förhoppningsvis får jag skjuts av Kristina. Hoppas, hoppas hon får vara ledig.
De ringer nu från onkologen varje dag och kollar hur jag mår. Idag sa jag att jag känner mig rumlig och lullig...och sedan ringde hon efter att jag sovit och sa att läkarna inte tyckte det var bra att jag var rumlig.... det skull jag inte vara. Tråkigt sa jag, varför får jag inte lulla runt och må gott...?? Så nu har jag fått sänka en sort lite och hoppas det räcker. Skulle jag få jätteont får jag ringa till avdelningen. även på natten så ska de hjälpa mig att dosera morfinet. Så nu hoppas jag det ska gå bra och att huvudet håller sig där det ska vara. Vill inte berätta så mycket om detta med hjärnan/huvudet här för vill inte oroa mina föräldrar i onödan. Speciellt min mamma blir väldigt orolig, förhoppningsvis är det inget och då är det helt i onödigt. Varför oroa om det är i onödan och det hoppas jag att det är!!!
Snyfft
Prickar, det är roligt!
Nu har min lilla docka åkt hem till sin längtande pappa...de fick bara åka om de lovande att komma snart igen! ... nej så hård var jag nog inte...bara nästan. Det blev så tomt när de åkte men det är ju som vanligt och jag orkar inte med lika mycket som jag vill. Har tagit en massa bilder på henne så jag ska kunna njuta av den lilla gumman och sedan får jag prata via webkameran. Tur vi lever i denna modärna tid med dessa möjligheter.
För övrigt så fick jag ju sluta med cellgiftet och på tisdag ska jag till onkologen och få reda på vad som ska ske. De kommer nog att fortsätta med samma cellgift fast en lägre dos...tror jag eller så har de något annat som är nästan lika bra MEN har jag riktigt otur så säger de att de inte har något verksamt medel att sätta in på just min tumörvariant. FAST det tror jag inte att de säger, de har sagt förut att det finns flera olika varianter....tror väl inte de ljuger. Hur som så är fötterna inte bra ännu men de har inte blivit värre så jag hoppas det avtar. Finns väl en risk att de inte vill sätta in det igen om fötterna inte "slocknar" till på tisdag. I morgon ska distriktan komma och ta en massa blodprover på mig. Tur man har venporten, annars hade jag varit nervös även för det.
Lilla Sally fick en konstig svullen och hårlös stor fläck på nosen...vi trodde hon blivit biten av något nere under snön...men jag vet inte. Det ser mer ut som någon typ av exem. Ringde vet. och de tyckte jag skulle smörja med en mjukgörande salva och tvätta med sårtvätt. Blir det inte mycket bättre tills i morgon måndag så skulle jag höra av mig igen. Det har blivit mycket bättre så vi avvaktar och ser om det läker och inte blossar upp igen för då måste vi kolla upp det ordentligt. Jobbigt när man inte riktigt vet vad det är. Rolf åkte upp med henne förra måndagen men då hade veterinären redan åkt och stängt. Kanske lika bra det eftersom det blivit bättre av min behandling. 
Jag kommer att åka till Visby på tisd.em och onkologen om det är någon som tänkt komma på besök då. Men på kvällen är jag väl hemma och glad -hoppas jag- lite orolig är jag men det ska väl förhoppningsvis gå bra. Annars är jag hur som hemma på onsdag...ja resten av veckan!
Här ser ni ungefär hur mycket snö vi haft här. Det har varit lite smältning här i helgen med duggregn och varmare luft. Fryser det nu som utlovat så vågar jag nog inte utanför dörren.
Favorit boken...prasslar så bra!
Hon lärde sig äta lite bättre när hon var här. Förut ville hon bara ha mammamat. Sedan fick hon smaka på mammas gamla leksaker också, allt ska ju smakas på.
Sista bilden innan vi åkte till flyget i Visby för att åka till Ängelholm...blev billare än att ta bilen. Här iklädd en av mormor inköpta kläderna.
Fy så jag saknar denna lilla pladderfia. Hon pratar och pratar, ingen förstår något men hon har långa meningar. Oj så go hon är den lilla pluttan, våran lilla docka med sina fina lockar. Ännu kan jag känna hennes vikt och doft men snart är det borta...då blir det dags att fylla på igen!