Snö, snö och mer snö...
Nu får det gärna vara nog med all snö. Det har kommit ännu mer och alla upptrampade spår var borta igen så de som kan har fått trampa upp nya vägar i skogen för att komma fram. Det är väl bra för kroppar som är friska men för mig betyder det innesittande. Det lilla varv jag gjorde på tomten i går har betalat sig i en väldig smärta i rygg och ben idag. Har legat nästan hela eftermiddagen och inget av det jag tänkte göra blev av.
Vi har i allafall gjort en till fågelfröautomat av en petflaska och ett lock. Men efter det lilla jobbet var jag helt slut och stöp efter att ha knarkat upp mig ordentligt. Sedan sov jag i några timmar och väcktes av kaffe med morotskaka. Sedan låg jag några timmar till innan det var dags att hjälpa till med maten som jag hittat på och därför måste hjälpa till. Det blev gott och vi åt halvliggande i soffan...eller jag var halvliggande, Rolf fick sitta upp för den liggande varianten är inget för honom. Jag använder mitt lilla databord som matbord när det inte orkas sitta upp.
I morgon räknar jag med en bättre dag för det känns som det kommer att vara bättre i morgon. En dags vila ska väl ge något hoppas jag.
Ska nu ta min ljudbok och gå upp eller rättare sagt åka upp för att sova NATT en lång skön natt!
Snöigt
Visst är det vackert och hundarna är rena, vilket är härligt för alla. MEN jag orkar inte gå min härliga runda som jag börjat göra så gott som alla dagar. Nu får det bli på vägen i stället och det är inte samma sak. Men huvudsaken är väl att jag kan gå ut och att jag kan gå som jag inte kunnat göra på länge. Det har varit härligt och jag njuter av att jag kan gå. Sedan får jag väldigt ont efter men det kan man ta bara man kan gå för det är underbart.
Har inte kunnat komma in på bloggen, försökte hela dagen i går men det gick inte. Nu gick det men det ser konstigt ut och vi får väl se vad det blir av det hela. Texten krymper hela tiden och det kan man undra vad det beror på?! Det är vädligt konstigt... får väl se om det hänger kvar när jag lägger ut inlägget. Nu är texten så liten att jag knappt kan se vad det står så är det konstigt vet ni vad det beror på!
Ja nu har jag lyckats hitta felet och även lyckats komma in på sidan igen. Hade skrivit en massa som bara har försvunnit...datorns underbara egna liv...som gör att man ibland har lust att slänga ut den genom ett fönster.
Nu har jag inte ork att skriva så mycket mer. Har ont som vanligt och har även haft den brännande känslan i halsen som jag skrev om för ett tag sedan. Men det har nästan försvunnit, har legat i soffan och sett på reprisen av Andarnas makt och är helt övertygad om att jag kommer att spöka för er sen. Nästan så man längtar...nej det gör jag inte men ser fram emot att få överbevisa för er som inte är "troende" ännu att det finns ett liv efter detta! Måste väl hitta på något som alla kan se ...typ en tavla som åker på sniskan hela tiden eller något liknande.
Har just ätit farmors kroppkakor och fick i mig 1½ och det var väl lite mindre än jag hoppades på optimist som jag är :-) Sen ska jag äta 5 kycklingvingar...men får väl vara glad om det blir 2-3 steller nått. Tror alltid att jag ska orka så mycket men det brukar inte bli så mycket i slutänden...eller vad det heter.
Ha en skön lördagkväll utan smärta...det skulle vara underbart och ni som har det så ska NJUTA för det är en underbar känsla - det kan jag lova, det finns nog inget som är bättre!
Jag har i allafall varit ute en stund i snön och matat fåglarna och plockat bort lite annat...som inte är lika trevligt(=hundbajs)men snön är härlig även om inte alla uppskattar den - det behöver inte bli mer, det räcker nu!
Sjukhuset
Oj vilken jobbig dag...uppe klockan 0600 och åkt mot stan 0700 eller strax där efter. Vi var inne i god tid och gick till onkologen där jag fick en säng på en endaste gång. Sedan började letandet efter ådror, ådror och åter ådror. Det finns väldigt, väldigt dåligt för det är mest ärriga ådror som inte funkar att sticka i längre. Det är så jobbigt, men idag valde sköterskan att för första gången på snart 20 år att sticka i min vänstra arm. Det var lite nervöst och jag vet fortfarande inte om det kommer att hända något med armen.
De har haft förbud på att använda den pga att jag inte har några lymfkörtlar kvar i armhålan = att det finns ingen som stoppar om det blir en infektion i armen av att det blir stucket i den. Har faktiskt otroligt nog aldrig fått en infektion under alla dessa år, vilket en läkare sa var HELT OTROLIGT! Jag som haft valpar som bitit och rivit mig flera gånger. Läkaren sa att jag MÅSTE ha en handske på mig i sådana sammanhang och även ute i trädgården för att inte riva mig på grenar, taggar osv. Så när jag hade nästa valpkull kom en skinnhandske fram och sattes på typ i ...20 min sedan åkte den av för valparna tyckte den var jättekul att hänga och dingla i! Ja, ja så gick det med det och även denna gång klarade jag mig undan den svullna armen.
Visst har den varit varm och svullen men bara pga värme och att jag ansträngt den. Men det har oftast hjälpt att man satt på en stödstrumpa och då har det funkat bra.
MEN det är väldigt ömt och ömtåligt i armen. Ta blodtrycket på den armen gör fruktansvärt ont så det får de inte göra. Sticka i den gjorde också ont och när de sköt in kontrasten gjorde det också jätteont en kort stund. Inte på det brännande viset som det gör om ådran spricker utan på ett annat nytt sätt. Dessutom visade det sig att smärtan kändes inte där nålen satt utan 1 dm därifrån - ungefär. Sedan har jag haft lite ont hela dagen av det men vi får väl se om det är borta i morgon.
Efter vi varit på sjukhuset hela fm. så åkte vi en tur på Maxi och handlade lite ...som blev ganska mycket ändå. Det är något konstigt med mig, jag kan inte skriva lite, inte handla lite och heller inte prata lite. Allt enligt Rolfs nivå på vad som är mycket...eller lite. Han säger att man köper det man ska ha=det som står på lappen, pratar i telefon = säger det man ska meddela och sen är det bra... hur tråkigt som helst tycker jag! Men det kanske hör i hop med någon typ av manlighet?! De flesta män verkar vara allergiska mot shopping och att sitta timmar i telefon. Men de har väl inte förstått vad de går miste om.
Jag är så trött så nu hägrar sängen!
Prinsessan
Hon är övertygad om att det är hon som är prinsessan på slottet! Flyttade in direkt, jag har inte ens fått ställa upp det helt för hon skulle hjälpa till. Hennes andedräkt är inte så vidare...lekte med frusna bajskorvar när vi var ute så jag fick snabbt ta "bajsplockaren" och gå på plockrunda! Varför ska dessa gullegrisar vara sådana äckelpottor ibland...
Annars var det en härlig stund ute i solen med -7 grader, så härligt. Jag älskar när det blir lite kallt och klart väder med lagom mycket snö. Jag hängde upp lite talgbollar som jag köpte i går och fyllde på den andra fågelmaten. Har vi börjat mata så måste vi fortsätta och nu om aldrig förr behöver de väl lite extra hjälp om det ska vara så här kallt.
När bajs och fågelmaten var avklarat tog jag hundarna i koppel och gick en liten, liten tur på vägen. De är så otroligt snälla, de förstår helt klart att de inte ska dra utan går jätte snällt. De verkar också förstå varför matte inte orkar så långt för det är inga protester att vända hemmåt vilket det alltid varit förut...de är mycket kloka våra vänner djuren(ibland-tyvärr funkar det inte alltid...)
Medan jag var ute ringe en sköterska från onkologen att de lyckats få en röntgentid i morgon förmiddag. Jag ska vara inne redan till 08.30 för att ta ett njurprov. Det är tydligen nya regler, före man gör en kontraströntgen ska de ha ett nytt njurvärde. Det är bra att de är noga och speciellt när man bara har en som jag. Sedan var då nästa problem...skjutsen! Skickade ett sms till Kristina och frågade om hon möjligtvis var ledig. Då ringde hon och sa att hon kunde, hon hade ändrat lite i sitt schema så att hon kunde köra mig! Vilken ängel hon är men det är ju inget nytt. Så även om jag har otur med mycket har jag tur med mina vänner!
Så nu ska jag försöka få plocka ner tältet om det går för Sally ska väl hjälpa till och jag tror inte det håller för hundlek. Men om Tilde inte skulle tycka det är kul kan nog Sally ärva det även om det tar några år. Hon verkar ha en väldigt lång "valpperiod"...hon är snart 2 år och är som en 5 månadersvalp...ungefär!
Sen ska jag sova för det känns i kroppen att det inte blev någon vila i går och sedan att jag rört på mig lite för mycket...fast det är det värt ibland.
Hemma igen
Ja och sedan var det lite rea på Ica Maxi och det var ju lite roligt...köpte 2 spel(bra att ha när de små brorsbarnen kommer), ett prinsesstält(var slut så Kristina fick personalen att plocka ner det som satt uppe i taket och det gav bra med rabatt) och en liten dockvagn allt för kommande tider med barnbarnet! Jag är lite farlig för mitt eget konto som är rätt magert men om man får åka till stan så sällan som jag får så måste det ju innehålla lite shopping eller hur?! Säg att jag har rätt - det var ju bara reasaker!!
På sjukhuset har jag fått droppet och svar på en massa frågor...tyvärr blev det ingen läkarträff. De har knappt någon läkare alls på onkologen just nu. Det lät inte alls bra och jag ska få svar i morgon om de lyckas få en tidigare röntgen på mig = denna vecka pga att min andning har blivit lite jobbigare. Men som med allt på vårt kära sjukhus, det finns inga tider och dåligt med läkare...vad ska det bli av denna ö. Vi har en av landets finaste/modernaste sjukhus och sedan är det stängt till stora delar och på fredagar är det bara öppet för vissa saker och för de som är inlagda. Hur som helst är det helgalet alltihop och till stor del beror det nog på att våran kommun lägger pengar på så mycket annat som vi inte har råd med som stora fina anläggningar och andra mindre nödvändiga saker. Nu skulle jag lätt kunna snöa in på allt som kommunen skulle lägga pengarna på i stället men det tänker jag inte göra för det får andra sköta.
Jag fick svar på proverna och det var väl okej med det mesta. Jag har lite för låg salthalt, så nu tänker jag äta salt på frukostflingorna och även ta flingsalt på apelsinerna....nej jag skojar bara! Det ska jag inte utan det kanske får bli lite mer salt på vissa saker om jag vill...det vill jag nog inte så ofta för just salt är det jag inte gillar - just nu ska jag väl säga för med mig går allt upp och ner. Ena dagen älskar jag något för att några dagar senare inte kunna äta det alls...lite jobbigt. Har nog mycket med min "cellgiftstunga", den blir svampig och äcklig. Trycker man framtänderna i den ser det ut som man har något svampigt, gult som ligger på tungan...äckligt!!
Annars så var blodvärdet lite låg 106 tror jag hon sa och sist var det 102 så det var ju åt rätthåll. Vet inte riktigt vad som är bra men när jag var gravid kommer jag ihåg att den var 120 och jag fick äta järntabletter. Men det har ju varit nere på 80 något och då fick jag blod. Lever och njurar var bra, vilket är viktigast. Just ja...jag har ju bara en njure! Men den verkade må bra.
Just nu ser vi Johan Falk deckare som vi spelade in i går kväll. Det är lite för spännande och risk för blodigheter...jag har gått och blivit blödig så här på gamla dagar!
Bakat
Hur som så har jag varit duktig idag och gjort en omgång med muffins. Denna gång en ny sort ut Leilas bakbok, grundreceptet + Romerska bågar och apelsinskal. Har inte provat dem ännu men de doftar och ser goda ut...men det är väl ingen garanti...kanske.
I morgon ska jag till Onkologen och få mitt månadsdropp för skelettet. Dessutom få svar på proverna de tog förra veckan. Lite orolig är jag fast de hade säkert hört av sig om det varit något väldigt negativt. De hör ju inte av sig i onödan om man säger så. De har nog väldigt mycket att göra för de gör nästan inget av vad de säger att de ska göra. Men skit samma för jag klarar mig bra själv ännu så länge. De måste inte kolla hur jag mår varje vecka för är det katastof så hör jag av mig själv och det är väl det som de litar på att jag gör. Men i bland när man har väldigt ont och sitter i sin ensamhet kan man jaga upp sig lite för att allt håller på att gå åt helvete. Dessa gånger önskar man att de skulle engagera sig lite i mig också...inte bara i de som är framme vid slutstadiet. Men jag tänker inte klaga för de har nog fullt upp och jag mår ju ändå rätt okej. Att det är jobbigt och ont det hör ju till sjukdomen, jag mår rätt okej just nu om man jämför med hur det kan vara ibland. Sedan ser jag ju att allt går åt fel håll när man tänker på hur det var för ett år sedan....då kunde jag göra mycket mer än nu.
Sedan är jag farligt glömsk. Nu när jag satt in muffins i ugnen gick jag in i stora rummet för att kolla elden i öppenspisen och där kommer jag på att jag nog skulle ta och blogga lite. Men när jag satt mig med det kom jag på att det var något jag skulle berätta för Rolf som var i köket. Jag går in där och säger det jag ska och sedan att nu sätter jag mig med datorn. Men hur länge ska de vara inne i ugnen säger han och tittar på ugnen... Hm...det hade jag glömt, helt och hållet! Det skrämmer mig!! Hur kan jag glömma något så totalt. Det är något jag måste ta upp med dem i morgon, det kan ju inte vara normalt eller blir man så väck av allt morfin?! Skrämmande och farligt är det hur som helst. Jag måste verkligen börja tänka mig för ordentligt vad jag gör...
NU är det dags att starta kaffebryggaren som jag gjort i ordning innan jag satte mig med datorn. Det gäller att förbereda sig inför det goda här i livet. I morgon kommer Kristina att köra mig till sjukhuset, har så tur att hon är ledig! Så mitt liv har en hel del tur också, det är inte bara elände...även om det låter så ibland.
Bättre...
Efter middagen som blev Lax med avocadoröra +körsbärstomater och potatis...rätt gott och jag fick i mig lite...lite.
Fick lite fina bilder från Filipstad av en av mina bröder. Det är Jan som varit ute på stan och fotat lite!
Tant Selma börjar bli grå men ännu är det full fart på henne. Nu när det varit -20 på dagarna har hon inte velat gå ut fast hon fått ha täcket på sig. Jan har brukat ta med henne men hon har vänt halvvägs till sjön och sprungit hela vägen hem. Vill man inte så vill man inte och då slipper man så klart. De är ju kända för att ha egen vilja tanterna Bonnie och Selma... hon har väl varit med på det mesta i yngre ålder men nu på gamla dagar har den egna viljan börjat visa sig mer och mer. Bonnie har ju alltid varit en "Ior" som satte sig efter 2-3 varv i ringen på utställningar och stackars Lina höll på att dö av pinsamhet... En domare sa en gång att jag har sett det jag behöver och det är kul att se hundar med egen vilja - då ser man att vi inte lyckats avla bort allt! Det brukade vi trösta oss med när hon satte sig och det hände väl inte så många gånger men tillräckligt för att det skulle bli en "spökgrej" för oss alla. Det blev förbjudet att prata om eller ens tänka på att det kunde hända när vi var på utställning. Det gick över och den gången när det var domaren som kommenterade henne så blev hon 2 bästa tik - för jag har sett hennes fantastiska rörelser sa domaren!
Oj vad jag kan sakna detta med våra resor till olika utställningar runt om i vårt land. Vi var ett gäng som har bestått av olika människor genom åren men några har varit med hela tiden och det är bl.a Birgitta Franzén. Tror hon saknar det lika mycket som mig men för min del är det kört och jag hoppas hon hittar ett nytt gäng att få resa med. Det är så himla roligt med denna grupptillhörighet som det blir. För våran del har nog själva grejen att få åka tillsammans varit det viktigaste men naturligtvis har det varit superkul de gånger när det gått riktigt bra.
Ja hur kom jag in på detta?!? Inte vet jag och nu ska jag ta och skiva ett brev till Selma "barn"(min bror Mats älsta dotter fyller år på torsdag och jag har glömt köpa ett kort) för är man moster så får man väl försöka sköta sig! Det gjorde alltid min moster, hon hade full koll på när man fyllde år. Så nu stänger jag och hoppas på en kväll utan "brinnande" strupe och bröst. Det har inte känst något i dag så jag hoppas det var något tillfälligt. I morgon ska jag få besök av Åsa och hennes lilla Isa...som inte är så liten längre(ur sista kullen)
Jobbigt
Snöigt Alva
I dag började jag med att ringa onkologen för att meddela dem att jag fått en röntgentid och ville även ha en läkartid för uppföljning och svar på röntgen. Det skulle de ordna och sedan berättade jag om mina besvärliga smärtor som inte vill ge med sig trotts mycket morfin. Jag sa att det inte kändes så bra att ta så mycket extra för jag blir så "seg" i huvudet och det förstod hon. Därför ville hon att de skulle komma och ta mina blodvärden både vad gällde blodvärde och sedan njur och leverprover...+ något annat jag inte kommer ihåg.
Så redan efter 1 timme kom så den jätte trevliga distriktan som brukar komma när det är nogot som ska fixas. Vi pratade lite om morfinets verkan osv. Det var intressant för jag har inte riktigt förstått morfinets verkningsätt. Den går typ upp i hjärnan och säger åt den att stänga av smärtkänslan...typ du ska inte bry dig så mycket om att det gör ont. Har nu läst lite mer om morfinet och nu förstår jag bättre hur alvedon/ipren förstärker morfinets uppgift som smärtstillande.
Sedan mitt på dagen tog jag på mig vinterkläderna, stoppade i mig lite extra morfin och gick ut med hundarna i snöyran. Vi gick i stilla takt en liten runda så att de fick springar av sig lite i den härliga snön. De fick gå den första biten i koppel och de är helt underbara. De drog inte ett dugg utan gick och tittade på hur jag ville att de skulle gå...ja inte Sally men hon drog inte en enda gång!
Efter att vi kommit hem igen efter vår långpromenad ¨på ungefär 15 min så gav vi fåglarna lite mer frön och sedan var det dags att gå in igen. Det var en jätteskön tur men väldigt tröttande. Vi gick till sängs och de for upp ur sängen ungefär 3 gånger innan det blev lugnt. Så fort de hör något tror de att det är Susanne. Jag har försökt förklara för dem att hon inte kommer på måndagar och onsdagar men det går liksom inte in i deras små huvuden. De som annars är så på hugget men i detta fallet så tror de inte på vad jag säger.
Efter sovstunden blev det kaffe och spökprogram på tv framför brasan. Nu hade promenaden gett sig till känna i både rygg och ben så det blev lite extra morfin igen.
Men sedan i kväll när jag var uppe och sätter mig i hisstolen får jag en väldig brännande känsla i strupen och sedan ökade det snabbt till att bli i hela bröstet och jag fick nästan panik! Jag var övertygad i några sekunder att nu är det slut...jag brinner upp inifrån. Det var hemskt och jag tog mig till soffan där jag bad om en lugnade tablett + ett glas fil + vatten. Jag visste inte vad det skulle sluta...om det skulle sluta eller skulle vi ringa efter ambulans. Men eger några väldigt långa minutrar avtog det mer och mer. Jag har haft brännande känsla i stupen förut men inte detta i bröstet. Det tryckte och nästan krampade fast ändå inte...jag kan inte riktigt beskriva känslan mer än att det kändes som att nu är det slut med mig! Inte ofta jag känt så men detta var väldigt otrevligt.
Nu har jag inte vågat somna för det kändes lite även nu när jag kom upp och då valde jag att lägga mig här i sängen i min nallepyjamas som jag fick av Maja för ett par år sedan och skriva lite på bloggen.
Hoppas jag slipper uppleva detta hemska igen och jag har noga tagit reda på var Rolf ska jobba i morgon OM jag vill åka in till sjukhuset men inte är så dålig att jag vill ringa ambulans. Det är ju som säkert många av er som läster detta förstår inte något man utnyttjar i första taget. Såå dålig är man nog inte....
Men nu ska jag försöka sova om jag törs!
En förfrågan till er alla mina vänner - Är det någon som har en liggvagn eller en bra sittvagn som går att ligga ner i att låna/hyra ut 1 vecka eller så när Lina och Tilde ska komma någon gång framöver. Stol till bilen kan man hyra på Lekstugan i Visby men inte barnvagn. Den kommer att vårdas ömt så det är ingen risk att den förstörs och den kommer att få stå inne så den inte blir förstörd av fukt. Röker gör vi inte som säkert alla redan vet.
Hör alltså gärna av dig om Du har något att låna/hyra ut.
Kanske ska förklara varför vi vill låna, det är för att hon troligen kommer att flyga hit och det kastas så väldigt på flyget med vagnar så Lina vill helst inte behöva ta med den. Ta långa promenader är ett måste för Lina och speciellt när hon är hemma här med alla vovvar.
Äntligen
I lördags befriade vi vår vackra gran från allt och då menar jag ALLT!
Den som varit så fin och nog kanske den finaste vi haft. Den var jätte tät och Maja klädde den så den var jättevacker. Men den barrade så fruktansvärt att det fanns bara ett sätt att få ut den och det var genom att barra av den inne och sedan ta ut den. Tänk er själva att få den genom ett par dörrar...hur hade det sett ut. Man hade fått städa barr i flera veckor eller kanske månader för det hade hamnat överallt. Men nu klädde jag mig i barrvänliga kläder = leggings, slät tröja och gummihanskar...och släta kängor!
Sedan hade jag julgransskakning för det är väl så det ska gå till eller? Jag har aldrig behövt göra så förut men det var rätt kul.
En hög som fyllde en hel murarhink/spann. Nu är det gjort och vi ser fram emot nästa jul även om jag inte ska börja längta efter den redan.
Det har varit jobbiga veckor denna gång med cellgiftet. Jag har nu uppehåll i en vecka och på en gång mår jag mycket bättre och har inte alls så ont. Troligen blir det sämre och sämre för varje gång jag äter cellgiftet, det är inget att se fram emot. Jag har haft fruktansvärt ont och värst har det varit i ryggen och benen. Det har inte gått att ta morfin i tillräckligt stor mängd för att få bort smärtan. Skulle jag tagit så det känts bra hade jag varit helsnurrig i huvudet i stället. Några gånger har jag varit tvungen att extra och det har gett mig ångest i stället. Det är inte roligt när man förstår att det kommer bli mer och mer på detta vis. Men nu njuter jag av att kunna röra mig lite mer igen och framför allt ska jag gå ut och lufta mig mer. Gick lite för att få luft även med smärtan men det var nästan så jag inte orkade med allt ont det gav efteråt. Man orkar inte med hur mycket smärta som helst. Vissa stunder undrade man vad man höll på med, om det var värt det...livet alltså men så släppte det och då glömmer man de negativa tankarna. Det är inte så ofta jag får sådana mörka, jobbiga tankar men när allt gör ont. Man kan inte lyfta ett glas utan att det gör ont och hur ska man ligga...allt gör ont och då har jag ändå en tempurmadrass som ska vara det bästa. När den jävla cancern sitter i alla ben överallt i stort sett så blir det svårt att hitta ett ställe att ligga på som inte gör allt för ont. Jag hoppas på att cellgifterna gör nytta när det gör ont. Vet inte om det har något samband men det känns lättare när man tänker så!
Men som sagt NU är det mycket bättre och jag tänker försöka göra allt jag inte orkar denna lilla vecka när jag har chansen. Nu ska jag ut och mata fåglarna för jag får inte upp förrådsdörren själv och så måste jag vänta tills Rolf kommer hem. Men det går lika bra i mörker, det finns ju lampor! Det är skönt att få pula lite för sig själv...jag är ju så sällan själv ;-) Det gör mig faktiskt inget att vara mycket ensam, det är rätt skönt och när man har ont orkar man inte vara social. Kan nog verka som jag är lite konstig och negativ som inte ringer och vill ha hit folk men det är mer att det får blir som det blir. De som kommer, kommer och jag blir så klart glad för lite besök i mellanåt. Men det blir sällan av att jag orkar ta mig i kragen och bjuder hit någon. De som ringer och vill komma är oftast välkomna om jag inte har allt för ont just då för då orkar jag inte men annars går det bra.
NU ska jag ut och sedan blir det kaffe framför brasan och teven!
I soffan
Så nu har jag löst allas bantningsproblem så nu ska ni få ett godis tips - alltid lika gott!
Brända mandlar!
Så här gör du! Skålla och skala mandlar så många du vill göra. Det kan vara lagom med en halv påse som du häller i kokande vatten och låt det sedan koka några minuter. När du sedan hällt av vattnet är det jättelätt att bara "ploppa" ur dem ur skalet. När det är klart tar du en stekpanna och häller florsocker(det går även med vanligt socker men är mycket svårare tycker jag) ta ungefär 2-3 dl och sedan lägger du i mandlarna. Sedan rör du hela tiden och ser hur sockret smälter sakta och du rör hela tiden -kanske behöver du strö på mer socker för att få en härlig skorpa runt dem med smält socker. När det knäpper i mandlarna och de börjar få lite, lite färg så är de klara. Du har nu en röra av mandlar med smält socker runt och det ska sedan snöa florsocker över dem...jag brukar göra det i pannan innan jag tippar upp dem på ett plåtpapper, gärna ett teflonpapper men det går säkert på ett vanligt plåtpapper också eller på diskbänken. Du rör runt dem i florsocker så de inte fastnar ihop. Gör du med vanligt socker så kladdar de ihop mycker mer och är svårare att få i sär...det blir mycket kladdigare.
Garanterat jättegott...och ganska halvnyttigt men naturligtvis fullt av kalorier eftersom både socker och mandel är energirika men som med allt sådant väldigt gott.
Men fördelen är ju att du avgör sockermängden själv!
Nu har jag väl skrivit som de gör i veckotidningar... bantningstips och sedan ett fett recept! Precis som det ska vara eller hur?!
Om någon undrar hur jag mår så är det väl si och så... jag har mer ont och äter en hel del extra morfin. Genom det blir jag så klart ännu tröttare och orkar inte med så mycket varken för smärtan eller tröttheten.
Är nu inne på 2:a veckan med cellgiftet och sedan är det dags för en veckas uppehåll och då brukar jag må bättre så det ser jag fram emot. Var ju på läkarmöte för några veckor sedan och då bestämde vi att en röntgen skulle göras efter 4 kuren och både jag och hon hade lite dålig koll på vilken kur jag var inne på så vi gissade fel på en kur men jag har inte orkat rätta till det. Det får gå som det vill - man blir så trött på allt och jag tror inte det spelar någon större roll om det blir 5 kurer i stället för 4 a...hoppas så i alla fall.
Nu ska jag dricka kaffe och äta morotskaka! Ska nog göra lite mandlar till Midsomer senare...om jag orkar!
Göm vågen om du ska banta för den är bara elak och stressande-inte en överviktigs bästa vän...men är du underviktig kanske den är bra att ha...har aldrig varit i den situationen och vill inte komma dit heller. Läkaren frågade hur jag hade det med vikten och jag svarade -Har gått upp 2 kg över jul! Hon svarade glatt: - Oj va bra!!...det trodde man väl aldrig att någon skulle säga.
Vinter
Bonnie höglöper och vill inte komma in så jag får ta på mig och gå ut på min dagliga tur. Skriver mer senare!