Ulla-Brittas Blog

I går blev jag påmind om hur lyckligt lottad jag trotts allt är. Min nya läkare Arne var så glad över att jag hade en vännina med mig för de flest kommer ensamma. Ja, sa jag, jag är otroligt lyckligt lottad har nog aldrig varit på en behandling utan att ha sällskap med mig... det  var tydligen extremt ovanligt. Mannen såg man enligt honom sällan till, ibland kunde han hitta en man sitta i väntrummet hopkrupen för att vara osynlig....och då får man försöka få honom med in men det är inte alls ovanligt att det inte går. Däremot är det helt annorlunda om det är mannen som är sjuk DÅ ställer kvinnan upp helt och stöttar fullt ut. Männen är så rädda för allt vad sjukdommar heter och det är väl inget nytt om vi tänker på detta med förkylning och föda barn eller vad det är de brukar säga.

Det är lätt att börja ta saker för givet men det känner jag inte att jag gör för ni alla betyder så himla mycket för mig. Så i går var det debut för Eleonor att följa mig och det gick bra även om jag har allt svårare att ta mig i och ur bilar. Det är nog som hon sa att Du ser så frisk ut, det är svårt att se att du är så sjuk MEN när man ser t.ex hur svårt du har att ta dig in och ur bilen, eller hur skakig och pustig du blir av att gå en liten, liten bit DÅ blir det mer påtagligt. Visst är det så, det förstår jag och jag vill ju inte att det ska synas att jag är sjuk men jag blir allt mer påmind för varje dag om hur dåligt det är med orken.  Det gör att jag känner mig rätt deppig, speciellt en dag som denna när det gör mer ont i ryggen, händer och fötter krampar och är bortdomnade.... DÅ känner jag hur mycket sämre jag blivit även av detta cellgift skulle vara snällare.

Klart det är snällare på vissa områden, jag verkar få behålla håret och har fått tillbaka ögonfransar och ögonbryn vilket jag är väldigt tacksam över. Däremot så har jag buken som fylls av allt mer vätska som gör att det blir svårt med både att äta och andas. Men tömma är ingen idé för tydligen fyller det snabbt på igen och det brukar gå väldigt snabbt + att det då fyller på mer än det gjort tidigare. Så den dag jag inte står ut längre DÅ blir det dags! Jaha sa jag, då återkommer jag den dagen jag inte får plats i mina kläder eller inte kan andas längre!

Men nu ska jag försöka äta lite, för just lite brukar det blir. Men glöm aldrig alla mina vänner att jag är så tacksam för att ni finns för mig!!!

---