Ulla-Brittas Blog

Ja så var denna dagen snart till ända...eller hur säger man?..den är snart slut i alla fall. Har väntat, sovit och ätit. Väntat har jag gjort på att några av mina läkare skulle ringa. Först smärtläkaren och vi kom fram till att jag ska gå vidare i min lilla egna snurriga, vingliga och lätt onyktra känslan till jag ska på besök nästa gång för att få mitt dropp. Sedan var det infektionsläkarens tur och han var nöjd med att min onkologläkare plockat bort pencillinet(jag var lite orolig för att han skulle säga annat...) och några av de andra pillren som hörde i hop med den. MEN om det skulle börja krångla med lungan så ville han att jag skulle höra av mig för då ville de bli inblandade! Kan kanske bero på att han vet att läkarläget på onkologen inte är det bästa just nu. Det berodde väl till viss del på att de på onkologen struntade i min lunga till att börja med och det han gå för långt... De hade väldiga åsikter om vad som hade hänt och vill väl inte få ta hand om ett elände till som hunnit gå lite för långt.

Tänk om de politiker som bestämmer kunde bli drabbade av samma sjukdomar så att de fattade hur viktigt det är med personal på ett sjukhus. Man ska inte önska att folk blir sjuka men ibland skulle det nog inte skada - oss andra!

Fåglarna har fått mat idag också. Jag gick en lång, lång promenad ända ner till svängen, tillbaka och förbi vårat hus och ett till. Sedan var jag för snurrig i huvudet och vände hem igen.  Det är konstigt hur hundarna fungerar...Bonnie och Mocha gick bakom mig utom när det kom bilar då får de vara på insidan om mig. Sally gick i drivan bredvid och nosade som alltid i backen=plöjde ner huvudet i snön. När bussen passerade blev jag helt snurrig och höll på att ramla då var Bonnie på plats direkt....på in utsida, hon trycker sig emot min sida precis som hon ska vara ett stöd. Så var hon när jag fick cellgift förra gången med, det blev nästan jobbigt för hon är ju inte så hög utan man snubblar nästan över henne i stället. MEN tanken är ju så god att man vill inte bli irriterad, det går ju bara inte. Vi gick direkt hem och de fick en morot medan jag plockade bort dagens frusna korvar där ute i trädgården. Gäller att vara före dem!

SEN sov jag en god stund tills inte Sally hade lust att vila längre! Ser fram emot i morgon...då hoppas jag Susanne kommer och DÅ ska jag sova i 2 timmar! Men om hon inte kan så får det väl bli 1 timme...i bästa fall. Jag hoppas inte du känner någon press Susanne om du läser detta ;-)

---