Ulla-Brittas Blog

Får jag presentera den yngsta i "kennelfamiljen" Hanna Åhlin-Mårtensson, hon är bara knappt 3 veckor. Mamma Mikaela har varit med här sedan hon var 6 år och fick sin första hund Marwin. Den gången skulle de ha en hund men skulle inte göra något annat än kanske gå en valpkurs. Men en kurs blev till en till och ännu en...alla i familjen ville hålla på med olika saker. Till slut insåg de att det nog var dags att skaffa en till och nu har det blivit ännu en...+ en som mer eller mindre bara hamnade där och blivit husset favorit.      
Här ser vi hur svårt det är att vara mormor...man vill gärna hjälpa till ;-)Svårt att hålla sig borta ibland. Jag har ju själv fått prova på att stå bredvid...vilket kan vara svårt ibland. Men jag tror både Pernilla och jag lyckas rätt bra med det. Vi är i varje fall väldigt medvetna om att tänka innan vi säger något!



Jag är så glad att de tog sig tid att komma ut, Pernilla har fullt upp med att trimma hundar till kommande utställning. Jag har börjat fixa Stella som ska vara med, tar lite då och då...man måste inte vara ute i sista sekunden så det går enligt planeringen än så länge.  Det är lätt att man skjuter på det när det är en hund man ser varje dag...tiden går och sedan poff så är det bara en dag kvar.

Jag hoppas min jobbiga lunga ska funka så jag inte blir inlaggd eller något annat jobbigt. Det känns väldigt motigt just nu och jag har ont lite mer än vanligt. Orken är väldigt dålig men jag försöker vara igång som vanligt MEN det blir lite segt ibland. Var på röntgen + provtagning vid onkologen i går förmiddag. Kristina hade lagt om sitt schema så hon kunde skjutsa mig dit - Tack för att du ställer upp så mycket!!! Vi var där och jag åkte rullstol för att spara på krafterna. Sedan ville jag handla lite mat innan vi åkte hem, så det gjorde vi. Det gick lugnt till där vi strosade runt för att försöka komma ihåg vad det stod på lappen som jag glömde hemma-så klart!

Men på hemvägen började jag må illa och när vi kom hem blev det direkt i sängen. Blev inte riktigt så snurrig som när Susanne och jag var iväg senast men inte långt i från. Jag tror det beror på att jag inte får tillräckligt med syre p.g.a att lungan inte går att fylla. Tror det är ganska mycket vatten igen, om det inte är det som har hänt så vet jag inte vad det är...då är det nog värre skit än så. Hoppas att jag har fel och att jag inbillar mig allt...fast det tror jag inte. Det gör ondare i bröstryggen, skuldror och vänster axel gör ont nästan hela tiden. Det är två sorters smärta, nervsmärta som inte går att få bort och den mer molande lärken som kan pressas bak med hjälp av morfinet. Det känns jobbigt i bland men jag ser fram emot att Lina kommer hem med lilla gullungen Tilde. Sedan i slutet på nästa vecka kommer även Birgitta och Annelie med sin lilla Elsa hit och bor här hoppas jag! Åtminstonde någon eller några nätter. Det ska bli så kul att få se Elsa som nu går och spinger, det har hänt mycket på 1 år.

Besök ger mycket energi, bara jag är förberedd och inte slarvar med vilan, speciellt nu när det känns som lungorna är drabbade mer igen. Men naturligtvis kan jag även bli trött av besök, men då säger jag nej för det har jag lärt mig att göra för det går inte annars!

Nu ska jag hämta en blodgrape, jätte gott!!