Ulla-Brittas Blog

I morgon blir det inget sprinterlopp i någon korridor...är glad att jag kan tassa runt. Allt kändes så säkert och tryggt i att det skulle bli precis som förra gången men det har jag nu lärt mig att det troligen aldrig kommer att bli...samma varje gång alltså. Inte för att det var något att sträva efter men det kändes ändå okej, man visste ju att det skulle gå över efter någon dag. Nu sitter jag här med lovikavantar på händerna och något liknande under fötterna... det känns så alltså, jag har inte det...men önskar jag hade värmen från ett par sådana. Det går att skriva även om det känns konstigt och ni kan ju tänka er själva att skriva på dator med vantar på...opraktiskt.

Annars började dagen rätt bra och jag trodde att det skulle bli en ganska smärtfri dag trotts allt men det kom tillbaka efter lunch. Jag har ont i lederna både i händer, armar , ben och fötter. Kommer som i attacker och kan då bli rätt intensivt en stund för att sedan avta igen - som väl är. Jag har inget tålamod och blir irriterad för ingenting. Hundar som muffar, eller som inte gör det de ska när de är ute...typ Dora...som säger att hon ska ut och sedan ställer sig och glor som om man straffar henne med att gå ut... Men för det mesta går hon ut och sätter sig och hur ofta hon behöver ut på en dag, vill jag inte räkna på...många! Sedan kissar hon eller bajsar, det går inte att göra båda saker i samma utsläpp. Nu när jag kan gå igen då är det okej och jag får ju röra på mig men när jag knappt kunde ta mig upp på benen och hon gjorde så stup i ett kan ni tänka er hur jobbigt det var. Vill ju inte bli arg på henne heller, hon behöver ju oftast ut och de gånger man inte orkat bry sig blir det pöl i hundrummet i stället. Fördelen med det (det finns alltid...nästan alltd en positiv sak med det mesta)är att jag kan ha koll på hennes urin - inget blod. Hon ser finare ut nu när hon gått på dietfoder i några veckor men det verkar inte ha någon större verkan på hennes urinmängd.

Det får gå så länge det går med tanten och nästa behandlingsperiod ska hon kanske få vara hos Pernilla och Kenneth de för mig jobbigaste dagarna. De andra Bonnie och Mocha vill jag ha hemma för det är både värme och sällskap. Kinna är hemma i bland och det känns bra som det är nu, fungerar bra. Hon blir lite busig i bland och nu orkar jag men när man mår som sämst är det lite jobbigt, jag vill ju de ska må bra mina små gullungar.

Hoppas kunna fixa till mina snygga bilder som jag tog förra veckan på skalliga jag så ni får se hur jag ser ut. Skulle göra det här förut men det blev bara strömavbrott flera gånger så jag väntar tills i morgon-ett tecken på att det inte var dags...kanske. Bli inte allt för chockade, nu är ni förvarnade;-) så skyll inte på mig om ni ramlar av datastolen! Förbered er väl med vantar, mössa eller hjälm...skallskador är inte att leka med. Det har inte blivit något större hål i huvudet på mig ännu...kommer väl när jag blir piggare, kanske blir spånvarning i Alva city! Brukar folk med rakade skallar gå med plåster?? Jag har inte tänkt på det förut, men det borde vara ett känsligt ställe i varje fall om man lägger näsan i blöt...som jag, då är ju huvudet liksom med på köpet.

Nu ska jag ner till brasvärmen och få lite kaffe + se hur det går med alla de små Yorkshirterrierna...hur det nu stavas i Hitta hem -tv 4.