Ulla-Brittas Blog

Nu har våren kommit till Alva city!

Titta vad vi hittade under snöhögen...där snön har legat i en meter hög driva växte det snödroppar! De har växt upp fast det legat högt med snö ovanpå. När det väl började tina i snön med hjälp av solen så har man kunnat höra hur det knastrat i snön medan den töade bort. För någon vecka sedan satt man mitt  i snön men nu är allt borta. Det finns några små högar här och där men i stort sett är det borta.



När jag tittade på väderkartan i kväll såg det ut som vi ska vara på rätt ställe i Påsk...solen såg ut att skina på oss alla dagar - hoppas de har rätt även om jag brukar säga att det aldrig stämmer men nu hoppas jag det är rätt. Det är så härligt att få sitta ute med näsan i vädret och även att ligga på knä i en rabatt. Min rygg och kroppen över lag vill inte vara i någon rabatt men lite vill jag försöka göra. Om jag börjar så brukar Rolf komma och ta över...ett bra sätt att få det gjort! Men det är ju inte alltid det funkar...men det skadar aldrig att prova.


För övrig är livet med cellgift i full gång igen även om jag idag har tagit sista pillren i denna period. Ska nu göra uppehåll i en vecka och sedan kör jag igång igen. Fötterna är svagt röda men ännu är det helt okej så har jag tur funkar det bättre med denna något lägre dos. Det har varit snurrigt med vad och hur mycket jag skulle äta...läkaren sa en sak och skrev ut en annan...men jag tror det är rätt nu. Ska få mitt dropp på tisdag och även ta proverna som ska tas i alla uppehåll som de missat i de 5 första omgångarna...ordning är det lite bris på där inne på onkologen, tyvärr.  Det gäller att man har kolla själv annars skulle det kunna bli väldigt fel. Hade jag inte börjat räkna på cellgiftsmängden så hade jag tagit en våldsamt låg dos som inte hade gjort någon effekt. Denna underbemanning i sjukvården börjar bli farlig. Hur ska det sluta när det redan är så illa. Jag räknas som en person de vet hör av mig själv om det är något och då kan de släppa mig fritt. Andra som är sämre måste naturligtvis gå före och även få mer hjälp med dosering av piller osv. Jag har ju sagt att jag vill göra det själv så i det sammanhanget ska jag inte klaga för skulle jag vilja...behöva hjälp så skulle jag få det. Men jag tror det är lätt att en som jag får svårare att be om hjälp när det kanske blir dags...men det visar sig. Man vill och försöker nog klara sig så länge det går. De flesta av oss är nog envisa tjurskallar som vill och ska klara sig utan hjälp så länge det bara går.

Det är dags att anmäla hundar till vårutställningen och jag har inte orkat bry mig. Får ångest när jag tänker på det jag borde och skulle vilja. Men nu har jag kommit fram till att jag orkar inte och då får jag acceptera det även om det gör ont. Men några ska vi nog ha med ändå...och jag hoppas Lina kommer som lovat då annars blir det kris... men det tror vi ska ordna sig. Det hänger bara på att lilla Tilde är frisk och Lina med så klart.

Detta med hundar har varit mitt liv från jag var liten, liten och det kommer att finnas plats för dem ett tag till = ända till jag lägger "sockar i vädre" eller vad det är man brukar säga här på ön. Ett liv utan hund, ja då kan det nog lika gärna vara slut för det kan jag bara inte tänka mig...fast det finns ju en liten sötnos på 2 ben som gör livet värt att leva och en massa andra saker...man, barn och alla vänner...så jag får nog tänka mig för vad jag skriver, det är lätt att skriva saker som man sedan inte står för. Länge leve livet säger vi i stället!

GLAD PÅSK till ER ALLA som läser detta! Vi ska fira helgen ensamma men med vovvar, alla utom Stella som är hos sin agilitykompis Emelie och jag hoppas de får träna ordentligt. Det är så härligt att se hur glad hon är i Emelie och Susanne så klart, henne älskar alla våra vovvar...gissa varför?! Jo alla roliga promenader så klart. Mocha brukar vara för lat att gå och hälsa på dem som kommer men när Susanne kommer flyger hon fram till henne.