Ulla-Brittas Blog

NU är jag befriad från de spökande hjärntumörerna som jag haft i ungefär 14 dagar! Det är så skönt och nu kan vi slappna av tills det är dags för en ny röntgen. Rolf skulle inte behöva åka med när jag skulle till läkaren men i sista ångrade jag mig. Alla gånger han varit med har det gått bra...tror jag..och varför chansa en gång då?? Det kändes ju dumt och onödigt. Så han fick ta ledigt på förmiddagen för denna utflykt och sedan när det var avklarat åt han lunch på sjukhuset - inte jag, det är inget jag vill äta...sjukhusmat alltså...och jag ska aldrig mer köpa kaffe heller för inte ens mitt i lunchrusningen var kaffet gott. Det får bli läsk och någon kaka i fortsättninge. Denna gång tog jag kaffe och en wienersemla med kanel på toppen - det var gott brortsett från kaffet. Mariell kom lagom för att få lite fika också. Hon är så snälla och skulle skjutsa mig hem så att Rolf kunde åka direkt till jobbet.

Vi tog en vända förbi Maxi där vi inhandlade lite gott till middag för att fira svaret. På vägen hem somnade jag en stund och senare undrade Mariell om jag sov .... -Ja det gjorde jag, varför undrar du?? -Jo du satt och viftade med händerna som om du gjorde något...plockade med något och sedan såg det ut som om du skulle dra i bältet om och om igen...men du tog inte i bäldet utan framför... Det såg konstigt ut och jag blev osäker på om du sov eller var vaken.

Herregud vad jag håller på...det är vanligt förekommande enligt Rolf. Alla mina konstigheter skyller vi på mina piller. Jag fick inget riktigt bra svar på någonting i går. Det som vi fick veta var att det inte fanns några nya tumörer i skallen. Men cellgiftet hade jag hoppats på att det skulle finnas ett alternativ till och det fanns det tydligen inte. Mina fötter är inte helt bra och jag har inte alls lust att börja med samma redan...men han svarade -Pest eller kolera...vill du hellre vara helt utan?? Nej det är klart att jag inte vill sa jag. Så i går kväll började jag med giftet i gen. Hoppas det ska fungera nu och dosen är mikroskopisk om man ser hur mycket jag fick när jag slutade. Jag undrade så klart om det verkligen har någon verkan när det är så svag dos... Han svarade typ...hur ska jag veta det??! Det går inte att säga något i förväg om något.... Hur lugna tror ni man känner sig av det svaret?! Det är bara att hoppas på att man kan överleva och att det inte hinner bildas allt för mycket innan vi kan få höja dosen igen. Sedan finns så klart risken att jag kommer tappa skinnet på fötterna och händerna och då kommer jag inte att kunna gå. Det är en mardröm och efter vad han sa så fanns det inget annat som kunde stoppa mina tumörer. Tidigare har de ju pratat om att det finns så många olika preparat att prova men nu helt plötsligt finns inget annat.

Det är bara att hoppas att jag har fortsatt tur så att det inte exploderar med tumörer i kroppen.

Jag kände inte att jag fick svar på nästan något, det var en stressad läkare som jag aldrig träffat förut. Ska nog be om en telefontid med den kvinnliga som jag träffade förr, förra gången. Det är så stor skillnad på dem, det handar så klart om personkemi. Jag fick ingen bra känsla till denna man, gillar inte när de uppträder stressad eller tvärt om bara sitter och tittar på en utan att säga något. Så var den kvinnliga jag fick träffa förra veckan när jag var inne och skulle prata om smärtan. Hon sa inget utan bara tittade på mig ...sa inget och jag visste inte vad hon ville att jag skulle säga. Det är heller inget som gör att jag gillar läkaren när det är så. Jag har kanske blivit kräsen i valet av läkare. Kan säga att på Infektionskliniken, där gillade jag ALLA läkare. De var väldigt bra och jag täffade alla medan jag låg inne till och från i några veckor i höstas. Men tyvärr kan jag inte säga så om alla Onkologläkare, även om de flesta är bra. Jag saknar en av de som är ordinarie på onkologen och som är borta...borta och ingen vet när hon kommer tillbaka. Vet inte om hon är sjuk, semester, annan ledighet eller helt enkelt är avstängd för något.... så hoppas jag inte att det är. Skulle det vara en avstängning så kan jag säga direkt att det är inte konstigt för hon har haft ansvar för allt på onkologen - ensamt efter vad jag förstått + att hon är småbarnsmamma. Men jag hoppas att hon kommer tillbaka snart och att det inte är något jätteallvarligt.

Nu ska jag fixa lite innan det är dags för kvällskaffet. Måste hitta på något gott till kaffet också, hullet växer men det skiter jag i. Får väl försöka att inte äta så mycket choklad. Hade jag haft en hjärntumör så skulle jag ha lagt in choklad i min diet...men nu fick jag inte göra det och det är jag så klart glad för.

Tack för alla sms jag fick om alla tummar och tår som hölls för mig igår! Det hjälpte!!!