Ulla-Brittas Blog

Gud så trött man blir på reklamen i tv...man kan mycket utantill fast man inte alls vill, man är jätte irriterad och ändå kryper det in i hjärnan! Varför kan inte bra och nyttig kunskap ha samma lätthet att fastna?!




Hur som så har jag varit duktig idag och gjort en omgång med muffins. Denna gång en ny sort ut Leilas bakbok, grundreceptet + Romerska bågar och apelsinskal. Har inte provat dem ännu men de doftar och ser goda ut...men det är väl ingen garanti...kanske.

I morgon ska jag till Onkologen och få mitt månadsdropp för skelettet. Dessutom få svar på proverna de tog förra veckan. Lite orolig är jag fast de hade säkert hört av sig om det varit något väldigt negativt. De hör ju inte av sig i onödan om man säger så. De har nog väldigt mycket att göra för de gör nästan inget av vad de säger att de ska göra. Men skit samma för jag klarar mig bra själv ännu så länge. De måste inte kolla hur jag mår varje vecka för är det katastof så hör jag av mig själv och det är väl det som de litar på att jag gör. Men i bland när man har väldigt ont och sitter i sin ensamhet kan man jaga upp sig lite för att allt håller på att gå åt helvete. Dessa gånger önskar man att de skulle engagera sig lite i mig också...inte bara i de som är framme vid slutstadiet. Men jag tänker inte klaga för de har nog fullt upp och jag mår ju ändå rätt okej. Att det är jobbigt och ont det hör ju till sjukdomen, jag mår rätt okej just nu om man jämför med hur det kan vara ibland. Sedan ser jag ju att allt går åt fel håll när man tänker på hur det var för ett år sedan....då kunde jag göra mycket mer än nu.

Sedan är jag farligt glömsk. Nu när jag satt in muffins i ugnen gick jag in i stora rummet för att kolla elden i öppenspisen och där kommer jag på att jag nog skulle ta och blogga lite. Men när jag satt mig med det kom jag på att det var något jag skulle berätta för Rolf som var i köket. Jag går in där och säger det jag ska och sedan att nu sätter jag mig med datorn. Men hur länge ska de vara inne i ugnen säger han och tittar på ugnen... Hm...det hade jag glömt, helt och hållet! Det skrämmer mig!! Hur kan jag glömma något så totalt. Det är något jag måste ta upp med dem i morgon, det kan ju inte vara normalt eller blir man så väck av allt morfin?! Skrämmande och farligt är det hur som helst. Jag måste verkligen börja tänka mig för ordentligt vad jag gör...

NU är det dags att starta kaffebryggaren som jag gjort i ordning innan jag satte mig med datorn. Det gäller att förbereda sig inför det goda här i livet. I morgon kommer Kristina att köra mig till sjukhuset, har så tur att hon är ledig! Så mitt liv har en hel del tur också, det är inte bara elände...även om det låter så ibland.