Sjukhuset

Idag har jag varit och tankat på skelettet lite ny kraft och fått lite nya recept + en sovtablett så att jag kanske kan somna lite djupare i natt och slippa mardrömmarna. Hoppas det ska funka med det. Troligen är det så att vi som är lite livliga drömmare får kraftigare reaktioner när vi får dessa värkpiller och det är alltså inte så ovanligt med mardrömmar.

Pernilla tog en skön promenad med sina vovvar Casper och Klara nere på standpromenaden. Jag såg i alla fall vattnet och vågorna när vi fikade. Hade turen att norpa åt mig sista bakelsen...fräckt som tusan rakt framför en farbror... Men han såg inte ut att vara intresserad av sötslisk utan tog en macka i stället. Mackor kan man äta hemma, men inte bakelser...så ofta i alla fall. Det var gott och jag blev proppmätt....mådde nästan illa och det kom tillbaka när vi var på hemväg. Försedd med en bajspåse(TOM -så klart) åkte vi hemmåt i det otroligt soliga och fina vädret. När vi kom hem hade jag ont i huvudet och mådde jätte illa. Plockade snabbt in handeln och stöp i sängen-hundarna var inte hemma, de var ute med Susanne- Sov tills Bonnie upptäckte att jag var hemma och då fick jag släppa in henne till mig. Sally och Mocha var så trötta att de bara låg kvar och sov. Jag fick sova gott i 2 timmar / Tack Susanne! Men också till Kristina som var här idag, släppte ut dem en stund och sedan Pernilla som skjutsade mig så klart. Det var en trevlig tur och jag fick handla en värmedyna till också idag. Det är den bästa extra smärtlindringen jag kan få när jag har ont. Ligger på en värmedyna varje natt. Har den under ryggen och det gör ryggsmärtan uthärdlig på nätterna. Jag känner att jag behöver en till att ta till när det är ont på fler ställen.

Nu har jag sett lite av programmet Himlen kan vänta och jag kan inte förstå hur och varför det ska vara så olika...eller är det mig det är fel på, min inställning. Jag har ingen ork till något för att det värker överallt i hela min kropp medan andra kan både jobba, jogga, rida, föda barn...ja, de lever vanliga liv. Vanligt liv lever väl jag också men ett väldigt "strypt" liv, för jag orkar och kan inte göra nästan något av det jag vill. Hur mycket jag än vill så går det inte att gå på promenader eller jobba med saker som jag tycker är roliga. 

Jag pratade med min sköterska idag om detta och hon gav mig en broschyr om trötthet. Hon sa att det är vanligt att man känner så här som jag gör och att värken är väldigt tröttande. Det finns de som äter mycket mer morfin än vad jag tar och det kändes lite bättre att höra. Även att jag inte är på väg att bli missbrukare....ibland undrar jag. Men att jag måste öka lite hela tiden har delvis med att kroppen vänjer sig men tyvärr så får jag också mer smärta och det är jätte viktigt att jag försöker göra mig så smärtfri som möjligt. Hon berättade att det finns de som tar 10 gånger så mycket som jag. Hur surriga de är i huvudet, pratade vi inte om.   Det kändes så skönt att få prata med henne om allt detta och speciellt att de inte tycker jag är en gnällspik som ringer om allt och inget....det tänker man också ibland.

Det är inte alltid bra att se andra som är sjuka, inte när man själv inte kan påverka så mycket. Man borde bli "höjd" i humöret men tyvärr känner jag mig bara misslyckad, värdelös.... och negativ.

 

Kommentarer
Postat av: Susanne

Jag tittade också på programmet. Men du är absolut ingen gnällspik och det är inget fel på din inställning. Ingen av de som är med har just din form av cancer. Jag vet inte men jag tror mig ha förstått att just skelettcancer är väldigt smärtsamt. Du kämpar ju som sjutton trots den hemska värken. Jag beundrar dig för att du orkar så mycket som du faktiskt gör. Men visst är det orättvist, nått annat går inte att säga. Så orättvist att man ibland bara skulle vilja ställa sig och skrika.

2008-11-07 @ 08:50:12
Postat av: Tina

Har nu också tittat på programmet och jag håller med Susanne i mångt och mycket ler

Din cancerform gör att din rörlighet är väldigt begränsad och som sagt dom kanske inte har gått lika länge med sjukdomen som du har gjort, det vet vi inte. Jag tror aldrig man kan jämför så även om om dom också har dödlig sjukdom.



En sak vet jag och det är att du är en fajter och still going strong!!! Jag beundrar dig för din styrka, ditt lugn och din entusiasm!!!



Skall du jämför med något så skall du jämför med dom som har metastaser i hela skelettet och det fick du ju höra av sköterskan, att du tar ju så lite smärtlindring i förhållande till dom andra som har liknande prognos,sjukdom och förlopp som du har.



Jag tycker DU är så HIMLA go och rar med en vilja och du är så levnadsglad i din sjukdom, även om det finns stunder där gråten, frågorna och uppgivenheten kommer ibland.





En varm och skör kram kommer från mig Tina



Jag önskar dig en skön helg med mycket mys, gott och annat trevligt i din närhet. Skicka en hälsning till Rolf också ler


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback