Ont och ingen farmor...blir jag.
Ont, ont, ont...i en höft och ett ben. Inte vill morfinet hjälpa heller inte helt i alla fall, lite tar det bort som tur är. Jag lyckades gå en promenad idag också men den blev långsam men det struntar som tur är hundarna i när de får springa lösa. Vi gick till vattentornet och genom skogen tillbaka så det var hyfsat långt i alla fall. I morgon är det lördag har jag hört(ingen koll) och då får vovvar långtur med husse. När jag sov blev lilla Lea insläppt här och hon studsade glatt upp och ner ur sängen 511 gånger innan hon hade lugnat ner sin glädje över att vara här. Det var ett tag som hon inte ville gå in här, speciellt inte genom vanliga ingången. Men nu går hon gladeligen in genom vilken dörr som helst och det är roligt. Kan det bero på att hon inte blir klippt lite ofta nu som tidigare...?
Förstår inte att de inte kan uppskatta att de blir friserade och vackra...jag älskar att få gå till frissan. Mitt hår har hittills inte blivit så långt att det behövt mer än lite puts och det har jag lyckats göra själv hittills. Men jag hoppas på att det ska få fortsätta växa så jag kan få klippa mig snart och kanske göra lite slingor eller något annat. De som inte varit utan hår kan förstå hur roligt det är att ha hår. Förstår verkligen att folk blir nojjiga med sitt hår, jag skulle bliväldigt ledsen om jag blir av med det igen och speciellt ögonfransar och ögonbryn. Ögonfransar är faktiskt viktigare än vi tror, tänk så mycket skit de stoppar från att komma rakt i ögonen. Hade jag inte haft glasögon hade jag varit tvungen att börja med det för annars får man allt rakt i ögonen. Sedan vet väl alla rakade herrar hur kallt det är utan hår, fast det är ganska stor skillnad på att ha rakat eller bortfallet hår...totalt hårlöst alltså. Till och med stubben värmer lite...men bara lite.
I går natt blev Birgitta Franzén farmor, å jag vill också ha barnbarn...men samtidigt vill jag inte ha det för denna värld vi lever i är så hemsk...men inte alltid så klart. Kanske har man alltid tyckt så. Hoppas det dröjer innan vi måste in och köpa oss lite frisk luft på ett "luftfik" för att få rena lungorna lite som de stackars Japanerna måste göra och det är säkert flera stackars människor i andra länder som måste göra det redan. Hoppas vi har länge till den nivån!
Som vanligt när jag sitter och skiver gör jag flera saker samtidigt...pratar, tittar på tv och då blir det lite förvirrad skivning...märks det mycket? Nu börjar Reine och Mimmi i fjällen, denna fantastiska film som fått såå många lovord...eller var det skitord... De börjar med att sätta eld på en få fin bil...Rolf blir riktigt upprörd ;-) en 2 45:a...en riktig Volvo. Mimmi är verkligen en pärla, hur många kilo tingeltangel orkar man bära på sig?...mycket är det i alla fall på henne. Nu får jag väl ta och titta på fina filmen och fortsätta drömma om att bli mormor för farmor är ju tekniskt omöjligt så det kan jag verkligen bara drömma om.
Varför kan inte dina "ondnerver" bli bedövade så att du slipper känna dem? Skulle så gärna vilja ta över lite av ditt onda så att du blev avlastad. Men vad hjälper viljan?
Hundar som inte vill gå in hemma hos sig, har jag också. Inte min egen utan andras. Den värsta är Stella. Hon vägra gå ut ur bilen. Stackars Carina får ett himla jobb varje gång för Stella som ska ut, ålar sig längst in och de andra som ska vara kvar i bilen, hoppar naturligtvis ut. Cirkus på hemmaplan.
Men det finns ju de som är lyckliga varje gång de ska klippas också. Tur de, så att självförtroendet inte blir helt utplånat för mej.
Ärligt ska jag tala om att jag faktiskt inte gillar att gå till frissan själv. Blir bara rastlös och orolig för hur jag ska se ut. Det hjälper ju, får liksom lite förståelse för hundarna som ska frissas i flera timmar.
Förbenat synd att inte morfinet kan ta bort all värk från Dig!!! Hoppas det stillar sig nu och att den värsta värken är över så det blir bättre.
Säger Grattis till farmor Birgitta också!
Nanne heter numera Lisa och har det alldeles förträffligt bra. Hon ligger i parets säng om nätterna och har snart en egen fåtölj som hon lagt beslag på. Hon älskar sin boll och leker gärna med den och pratar som hon alltid gör. Skrattar gör hon gärna och ofta, en sådan underbar hund att man slits i tusen bitar för att hon är så himla go;)
Hon får alla på fall och alla bara älskar henne för den hon är, ljuvligt tycker jag att hon är.
Kram Kattis
Ja, själv har jag ju chans att bli farmor. men förhoppningsvis så dröjer det flera år till (med tanke på att sonen bara är 15).
Kram från Siv!